Jag sitter här vid köksbordet och nyser och fryser. Igår var jag över hos en gnällig tant som hade fått influensan. Kanske inte så bra att försöka vara snäll mot sjuka människor…
På tal om gnällig, så finns det sådana här, dvs de västerlänningar som istället för att acceptera att de är utomlands och att saker är annorlunda tycker att allt som kineserna gör ”fel”. Sådana människor har svårt här och är ganska jobbiga att tala med. Det finns ju ganska mycket för sådana att reta upp sig på och spy galla över. Vi närmar oss hemfärd och christopher börjar bli lite gnällig, det gäller mest i trafiken. Men jag kan nog tycka att hans gnäll, som stör mig, inte kommer att göra att en taxichaffis kör bättre. Så det vore bättre om alla västerlänningar bara accepterar att de har kommit hit av fri vilja och eget val och inser att Kina är annorlunda, accepterar bristerna och älskar fördelarna.
Veckan som gått har sett ut följande: (varning för tråkig rapportering. Detta görs mest för min egen skull och inte för att det är intressant för er.)
Måndag har jag faktiskt glömt av. Jag har ingen aning om vad vi gjorde, så troligtvis inget revolutionerande.
Tisdag-onsdag var vi barnvakter. Katie och Joe Hoskin skulle till Hongkong och jag erbjöd mig att ta hand om hennes fem barn, 4-11år. Vi skulle bo hos dem en natt, inte mycket mer än så. Jag menar, när det finns en ayi som lagar mat och städar och en chaufför som kör en dit man skall, så är livet inte så jobbigt.
Tisdag var skriftgrupp och sedan åkte vi hem till dem. Vi åt lunch och så väntade vi på skolbarnen som skulle komma hem. Alla barn hade kul och lekte så jag hann t.o.m. börja läsa en bok! Det är inte varje dag det händer.
Skolbarn kommer hem, läxor, middag, lite fri lek, film, pyjamas och sängdags kl.20. I detta land skall man inte bo med skolbarn. De har långa dagar och när de kommer hem har de massa läxor. De har inte mycket tid över till att leka och vara barn. Jag är nog glad för att mina barn är hemma med mig och får ta det lite lugnt.
Onsdag var det kalaslekgrupp. Riley Roemmich fyllde ett år och jessica hade bjudit in till kalas med heliumballonger, pizza, cup cakes (en amerikansk variant på att slippa tårta, dvs muffins med topping) och godispåsar. ”Festen” var jättetrevligt när det väl började. Vi var nämligen lite tidiga, tiden var en timme senare än vanligt, och vi fick tillbringa lång tid med att leka och vänta på deras lekplats utanför. Tack och lov var det fint väder och vi hade mestadels riktigt trevligt.
Efter kalaset åkte vi en sväng till specialolympiaden. De hade friidrott på stadion nära oss och vi gick dit en timme. Oturligt nog var det inga spännande grenar, vi missade rullstolstävlingen med en kvart, utan vi fick se 1500m och 100m gång/promenad. Men jag som jobbat på en stor arena mös (eller heter det myste?) av att vara på en igen. Det är en speciell känsla att vara på en stor arena full av publik som applåderar och jublar. Men 45min var nog och så lämnade vi. Jag insåg också att jag gjorde dagens utflykt mest för att känna att jag inte missar något. Jag tror att mycket av det jag gör är av den orsaken.
”Hemma” igen var samma rutiner med skolbarn hem, läxor, mat osv.
Föräldrarna kom hem runt 20.30 och då blev vi hemkörda till Christopher. Han hade åkt på någon magtjosan och varit hemma hela tiden i nära tillgång till en toalett.
Torsdag hade jag bjudit över en svensk kvinna med 2 barn som är på rek/semester här och som svarat på min annons om kompisar. Vi åt lunch och stack ut till Fisken när ayi kom för att städa. Stella var lite tveksam i början, men i slutet så var hon och Arvid (också 6 år) kompisar och gick hand i hand. Jättesött.
Egentligen skulle jag på kvällen iväg till gymmet för att springa mitt 5km-program, men lusten räckte inte. Jag åkte ut för att köpa en tröja istället. Och jag lyckades hitta något. Kul.
Fredag skulle vi iväg och träffa nya vänner i Pudong. Precis när vi skulle lämna så fick jag ett mejl om att de var sjuka. Typiskt! Så jag tog oss till Yanlord istället, bostadsområdet med den svenska lekparken. 30 hus, 30 våningar, 2 lägenheter per våning och lekparken var öde. Det borde vara omöjligt. Men efter ett tag kom det folk. Och även Åsa, Arvid och Malte från igår. Jag messade henne och sa att vi skulle dit, för jag tycker nog att om man skall bo här i denna stad med skolbarn, så skall man bo där. Efter lång lek och vi var riktigt kalla (hösten är verkligen här nu), så tog vi alla taxi hem till oss och lagade tacos. Jag har fått ett recept på bröd som är bra, så jag slipper att köpa dyrt carrefour (40kr/förpackning)!
Lördag- söndag var generalkonferenshelg. Vi tittade på tidiga lördagsmötet och hade sedan Lambs på lunch. Jag såg nästa möte också, men christopher offrade sig och var hemma med barnen. J
När jag kom hem tog jag med stella på cykeln och åkte till den gnälliga damen. Vi åt fantastisk pizza till middag. Barnen blev överlyckliga.
Vi valde att komma en timme sent till första söndagsmötet. Mellan första och andra var det en timmes paus där alla hade med sig picknick och åt tillsammans. Det var trevligt. Och så stannade fler kvar till sista delen. Biskopen hade ordnat med svensk översättning och hörlurar, så även i Kina kunde höra Marcus Karlsson m.fl. tala. Det kändes konstigt och nära. Världen är kanske inte så stor ändå.
Hemma har vi haft en mysig eftermiddag. Vi har varit i springparken och lekt 1,2,3, rött ljus. Efter 3 timmars generalkonferens (och felix som gråtande uttrycker: ”jag vill inte lyssna på profeten”) så behövde vi röra på oss ordentligt. Det är stor skillnad mellan att vara i parken själv och när chrisotpher är med. Det känns mycket bättre när vi är allihopa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar