Expedition Zhang Jia Jie

Jag upptäckte en dag i skolan att min bänkkamrat, en ung och oförskämt trevlig norrman, hade samma perversion för foto och kameraprylar. Kläckte ur mig att jag länge funderat på att bara sätta mig på ett plan och se vart man hamnar lite. Thomas tyckte, inte helt förvånande då mina idéer ofta är lysande, att det var en mycket bra idé. Fredagen efter det sista mitt i terminen provet (fråga inte) så hängde vi på oss våra ryggsäckar och klev på China Eastern till Changsha som ligger i Hunanprovinsen. Vi hade sett en bild på några berg som liknade en blandning mellan Grand Canyon, Gotlands raukar och Thailands djungler. Hur vi skulle hitta dit visste vi inte, och det var ju faktiskt hela poängen. Vi ville ju inte ha en paketresa, vi var ju utrustade för äventyr. I Changsha fick vi tag i tågbiljetter till nattåget till Zhang Jia Jie som är närmsta stad intill naturreservatet som var målet för vår resa. Om man läser Thomas blogg så framställs jag i något elak dager då det gäller biljetterna. Vi fick tag i en Soft Sleeper och en Hard Sleeper. Och rättskaffens som jag är så höll jag båda biljetterna bakom ryggen och lät honom sedan välja (utan att jag fuskade dessutom). Han fick helt enkelt den sämre biljetten, och jag sov som en liten dunig valp hela natten.

Natten var för den delen inte så himla lång då vi blev abrupt väckta halv fyra. Klockan fyra klev vi av tåget och ut i mörkret och kylan. Det enda ljuset vi såg var från en stackare som drev en resebyrå. Och eftersom vi inte kände för att driva omkring på gatorna i fyra timmar så betalade vi snällt för nåt sorts resepaket. Vi blev sedan snällt vallade till ett ”hotell” med ett rum som var så läskigt att det knappt går att beskrivas. Toaletten var av hål i golvet modell, sängarna var bäddade men frågan är med vad och hur rent det var. Fönstret till gatan stod vidöppet och vädrade den knappt plusgradiga luften. I taket hängde inte någon lampa utan taket bestod av målade träribbor som hade vindruvsklasar av plast hängande i sig… Och som om det inte var kitschigt nog så hängde i takets mitt en diskokula i ett mässingsliknande material. Vi stängde fönstret och tog av oss skorna, sedan lade vi oss i sängarna fullt påklädda och jag undrade vad vi gett oss in på innan jag somnade. Här kan det tilläggas att det tog över två dygn innan vi återsåg ett varmt rum.

I två dagar spenderade vi tiden med en kinesisk guide som raskt förde oss mellan olika storslagna vyer. Hennes kinesiska var hyfsad, men vår var väl så där. Kineserna är vana vid att inte förstå varandra riktigt, Kina är ju rätt stort. När kineser inser att man inte riktigt förstår vad de säger så gör de helt tvärt emot vad man förväntar sig. Istället för att prata långsamt och använda korta fraser så lägger de på ett kol och försöker att förklara så omfattande som möjligt. De antar att ju mer de förklarar desto större chans är det att man förstår något. Och är det helt kört så skriver de gärna ner ett par tecken i handflatan med pekfingret. Ibland undrar man vad de tänker med. Men det finns ju en förklaring, de pratar alla lite olika, och ibland vill man ju själv att en skåning kanske bokstaverar eller skriver ner det han egentligen vill. Men trots att vi enskilt inte var så superhajja på kinesiska så bildade vi tillsammans en individ med kanske en treårings kommunikationsförmåga. Oftast fick vi titta på varandra och sedan försöka pussla ihop vad vi kollektivt kunde förstå. Det gick rätt bra faktiskt. Natten spenderades i ett hotell i naturreservatet, också detta utan värme, toalettpapper, handdukar och varmvatten. Vid lunch hade vi fått nog och bad att få bli körda till staden utanför naturreservatet. Där började faktiskt äventyret för oss. I knappt fyra timmar gick vi omkring i staden och väntade på att det skulle bli dags att ta bussen tillbaka till Changsha. För första gången sedan jag kommit till Kina kan jag påstå att jag sett det riktiga Kina. Det var mycket givande att gå runt och betrakta staden och dess invånare genom kamerans sökare.

När bussen närmade sig ändhållplatsen i Changsha, efter fem timmar, så gled vi förbi en Pizza Hut och vi såg tyst på varandra i samförstånd. Efter Pizzan gick vi bildligt talat runt hörnet och in i närmsta fyrastjärniga hotell. Mätt och varm klev jag nyduschad ner i sängen och såg ett gammalt Heroes avsnitt på engelska. Ibland är man inte så himla outdoors som man vill tro.

Christopher