Söndag 25 november 2007

Idag var det ett tag meningen att jag skulle ta alla med häpnad. Jag tänkte nämligen springa shanghais halvmara, fast inte annonsera innan att jag tränade för den. Men när jag gjorde närmare undersökningar, så visade det sig att tävlingen var idag och inte igår. Och i.o.m. att jag inte försöker mig på en Shanghai klassiker, så kändes det som att jag kunde springa ett göteborgsvarv istället, som går på en lördag. Dagens ironi var dock att jag ändå blev hindrad av att gå till kyrkan av maran. För när vi satt där i taxin äntligen på väg, så stängdes Hong Qiao lu helt plötsligt av och vi blev infösta att åka på Zhongshan rd istället. Och det gick ca 20m och sedan stod all trafik helt stilla. Skulle vi vänta på att alla skulle springa förbi och sedan åka? Nä, vi valde att lämna taxin, försöka kryssa mellan svettiga löpare för att ta oss till andra sidan avspärrningen och leta efter en ny taxi. Tack och lov var det fint höstväder och inte regn. Men vi kom inte ens nära i tid till kyrkan.

Veckan i övrigt har inneburit trevlig höst och gula blad.

Måndag var christopher fortfarande borta på sitt fotoäventyr. Vi var hemma, gjorde ärenden och hade en bra dag.

Tisdag var det skriftgrupp såklart. Efter det tog vi iltaxi hem för att fixa iordning lunchen som skulle gästas av Amy med barnen Tylor, Juel, Ani och Greta. De kom dock ca 45 minuter senare än planerat så spagettin var halvkall och köttfärsen inte så god ens riktigt varm. Men alla åt och lekte bra. När ayi kom så gick vi ut till springparken (det är inte så lätt att städa med 7 barn i lägenheten) och barnen hittade en ”koja”. De hade alla jätteroligt.

Christopher kom hem senare på kvällen när alla somnat. Glad över att vara tillbaka där det är varmt och civiliserat.

Onsdag hade vi lekgrupp hos Grovers på Hong Qiao lu. Hennes stora barn var lediga från skolan och stella hade roligt. Tucker går på samma skola och var också ledig. Efter lekgruppen gick jag med Stella till Tucker och de fick leka ett tag. Stella såklart överlycklig. Felix, Kasper och jag tog oss istället till Carrefour, käkade, kollade på alla leksaker i leksaksaffären, handlade och kollade på alla leksaker i mataffären. Enda anledningen att handla på carrefour är att de har enlitersförpackningar med superhållbar grädde. De var slut. Typiskt. Vi åkte tillbaka för att hämta stella och tog oss sedan hem.

På kvällen var jag lycklig över att äntligen få gå iväg till gymmet. Men efter 2,5km på springbandet kom jag inte längre pga ett tryck över bröstet som inte ville ”knäckas” bort. Det kändes lite läskigt. Men speciellt Stella vart överlycklig över att jag kom hem så snabbt. Hon är inte glad i Christophers ”hårda” läggningar.

(Ryggknäcken jag längtat efter sedan onsdags infann sig precis och nu har jag inte ont längre.)

Torsdag morgon gjorde jag slag i saken. Jag måste ju prova på Tai chi när jag är i Kina! Och med christopher lite halvrisig, så kunde jag sticka iväg på morgonen för att försöka vara med dem som står nere i vår korsning och flaxar. De hade redan börjat när jag kom strax innan kl 7 och jag ställde mig längst bak och försökte hänga med så gott det gick. Det kändes ytterst pinsamt, som att jag förstörde det ”vackra” med mitt okoordinerade flaxande. Men sen är det inte jättelyckat att som vit nybörjare ställa sig där man bor, mitt i en trafikerad korsning, vid tidpunkten för vanligt folks jobb/skolstart om man nu vill vara anonym. Men jag gjorde så gott jag kunde, bjöd på gratis underhållning och var sprudlande glad när jag gick därifrån.

På förmiddagen gick vi till fisken. De barn vi hade hoppats på att möta kom inte (jag vet inte ens om de existerar, men en gammal tant sa att det brukar komma ut äldre barn för att leka där på f.m, så det var värt ett försök.) och barnen ville hem.

Efter lunch pratade stella om att hon ville gå och bada. Jag var totalt osugen på att nedsänka mig i kallt vatten, men vad gör man inte för sina barn? Fast till vår stora överraskning och lycka så var det 29grader varmt i vattnet och riktigt skönt. Ungarna plaskade länge. Jag nöjde mig med lite kortare tid i. Och alla njöt ordentligt av den lååånga varma duschen efteråt.

Efter middagen kom ayi igen. Jag hade bestämt att chrisopther och jag skulle ut och handla, att stellas gråt inte skulle få oss att vara hemma hela tiden. Vi stack iväg till changle lu och tittade i affärer. Och jag hittade faktiskt några tröjor och det var på det hela en bra shoppingtur. Jag behöver sällskap för att handla, jag vågar inte annars. En osäkerhet som går i släkten.

Under hela tiden borta så ringde inte barnen en enda gång. Konstigt. Men när vi kom hem så frågade Stella: ”nästa gång ni går bort, kan inte vi göra detta igen. Ayi kan vara här, vi får titta på 2 filmer och äta 3 glassar?” Så det är så man gör för att ha glada barn, man mutar med ordentligt med glass.

Fredag morgon var jag ute i tid, dvs strax innan kl.6.30. Jag blev introducerad till laoshire (dvs ”mästaren”) och istället för att göra programmet med de andra så hade han en privatlektion med mig. Jag fick lära mig början av Tai chi 101. Och det är svårare än det ser ut såklart. Det var massor att tänka på, men jag tycker nog att jag var ganska duktig.

Förmiddagen ägnades åt att baka brödbullar till kvällens fest dit ”finger food” skulle medtagas. Jag bestämde att brödbullar föll under den kategorin.

Efter en dubbelsats bakande i pytteugn orkade jag inte göra lunch och vi åt pizza (som f.ö. prisökats från 10kr till 25kr! Så det var sista gången vi åt Hello pizza.).

Eftermiddagen ville barnen såklart bada igen och vi gick dit. Denna gång fick de dock bada själva och jag satt torr, varm och glad på en stol bredvid. Det finns en gräns för hur mycket man måste offra sig för sina barn också.

Kvällen tillbringade vi på festen hos Hoopers, församlingens australiensare. Festen var till förmån för alla som flyttar från församlingen innan jul. Det var en lagom tillställning, kanske en fjärdedel av alla från församlingen var där, men framför allt var det kul att äntligen få se Hoopers hus. Det var enormt och fyllt med fantastiska möbler och målningar fyndade i kina. Tänk om man hade massor med pengar och möjlighet att ta hem en container. Då…

Lördag morgon var laoshire borta och jag gjorde programmet med de andra. Det består av kanske sex olika delar som de alla kan utantill. Det är 45min program som de alla har i huvudet. Imponerande. Tai chi är den perfekta grejen att härma, för det går så långsamt. Så jag tror att det såg småOK ut, fastän händerna var vända åt fel håll för det mesta. Under tiden jag höll på där så kom jag i alla fall fram till att det var sista gången för mig. Att hålla på med tai chi varje morgon kommer inte att göra mig lyckligare, en bättre människa eller mer frisk. Det finns andra saker jag kan lägga den tiden på istället, som faktiskt kan ge mig mer. Men nu har jag provat!

Denna familjedag tog vi oss alla till Shanghai urban planning museum vid Peoples square. Där tittade vi på shanghai i miniatyr (coolt), gamla bilder från förr och framtidsvisioner. Det var intressant och vi kunde bocka av ett till ”måste” här. Skönt.

Efter en lunch på KFC så tog vi taxi upp till Luxun park. Ända sedan vi var där typ i maj, så har jag velat gå tillbaka. Mest för att barnen hade så kul på hoppborgen. Vi tillbringade lagom med tid där och åkte sedan hem till Jared och Mesh. Vi var ju i deras hoods och de bjöd över oss på middag/kvällsmat. Barnen blev parkerade i soffan med lördagsgodis och maten tillagad. Vi hade kul och barnen lyckades att inte förstöra något i deras ickebarnsäkrade lägenhet.

Idag har vi på eftermiddagen träffat en blivande pensionär Zheng och hans dotter Laura, 26, i parken. Han hjälpte till att tolka för laoshire i fredags på tai chin och ville ha mitt telefonnummer. Ok, tyckte jag. Och så ringde han så snabbt och ville absolut träffas tillsammans med sin dotter. Men de var trevliga att prata med. Och de hade med sig en tårta till barnen (kinesisk tradition att man har med sig något gott till barnen första gången man träffas) som faktiskt var ätbar. Vi får väl bjuda över dom på pannkakor eller något annat västerländskt.

Nu på kvällen har stella och jag varit över till Crowells och lämnat dem en skiva med bra, svensk musik, ett måste i var familjs ägo. De flyttar hem imorgon. Det värsta med en stad som denna, dit folk kommer ett tag, är att folk alltid lämnar. Tänk att bo här länge och alltid bli lämnad. Det är nog inte lätt. Jag tycker att det är svårt bara denna lilla tid vi vart här.

johanna