Det har varit ledigt denna vecka. Det var ju som sagt firande av nationaldagen och ledighet i samband med detta. Och för att göra det hela ännu trevligare har det även varit strålande vackert väder, sådär fint att man önskar sig ett moln eller två för ett efterlängtat avbrott. Denna helg och May holiday är de två största resehelgerna på året. Alla som bor här och har möjlighet ger sig av inåt landet. Sedan får vi ta emot vår beskärda del av lantisar/turister också. Jag hörde en siffra på att 66000 människor skulle anlänt bara i måndags hit. Det fina med detta utbyte av folk är att turisterna som kommer hit är färre än de som lämnar och att de inte riktigt bryr sig om vår utkant av stan, de håller till mer centralt. Detta betyder att vårt område har varit näst intill folktomt. Det har varit jätteskönt; lagom med trafik och lätt att få tag i taxi. Dessutom har det funnits stora barn hemma eftersom skolorna varit stängda. En höjdarvecka helt enkelt.
I måndags gick vi upp med spänning och var ute i tid till Fisken (som visst heter Huashan Hua yuan, huashan trädgård). Det skulle ju vara ett firande kl.10. Dagen till ära hade vi klätt oss så rött det gick, jag såg nästan ut som en tomte. (Vi hade en strategi på att säga att vi sympatiserade med Burma om det skulle visa sig olämpligt att vara rödklädd.) Men när vi kom till parken visade det sig att det inte alls var nationaldagsfirande. Väldigt besvikna gick vi in och var med på en mottagning av Bosnien-Hertsegovinas trupp till Special Olympics (olympiaden för mentalt handikappade). Det var en liten trevlig tillställning ändå, men jag hade hoppats på så mycket mer kinesiskt.
I brist på riktigt firande åkte vi efter lunch iväg till vår västerländska pool. Vi vart glatt överraskade av att utepoolen fortfarande var öppen och kändes lagom i temperaturen. Vi hade en trevlig dag och kände oss färdigbadade vid hemfärd. Kvällen innebar en hel del förberedelser inför Stellas födelsedagspicknick.
Tisdag var den stora dagen jag väntat på med blandade känslor. (jag har lärt mig av detta att man alltid skall osa och begära en osning. Det går inte att göra fest med ”kom-om-du-vill”-inbjudan. Man kan bli tokig för mindre. Skall jag göra fruktsallad för 20 eller 35 personer? Stor skillnad.) Jag ville så gärna att det skulle bli lagom bra, kul för barnen och inte kännas som att ”jaså, vi är dina vänner…”. Vi kom i tid till Bröllopsparken för att hitta ett ställe med skugga, men det var redan fullt nästan. Vi hittade en liten snutt ändå som vi bänkade oss på med våra påslakansfiltar och hoppades på moln. Gästerna kom runt kl.1030 och vi hade jättebra. Alla barnen lekte, roade sig och åt glatt. Fruktsalladen var god (om man nu kan misslyckas med det) och den hemmagjorda vaniljyoghurten till var supersmarrig. Allt i allt en lyckad tillställning.
Kl. 14 kom våra grannar för att vi tillsammans skulle ta en tur till IKEA och jag skulle hjälpa dem förstå vad man har saker till. Men när vi kom dit så gick det inte ens att ta sig ner i parkeringsgaraget. Det var säkert 30m kö på gatan utanför. Helt otroligt. Grannarna skyllde på turisterna. Vi sköt på besöket till nästa morgon.
Onsdag åkte Stella och jag iväg med grannarna igen. Vi var där ungefär när det precis öppnat och då var det lagom med folk. Vi kunde gå ganska fritt nere bland köksprylarna och förklara äggskivare, vad man har gjutjärnsgryta till och annat. Vi blev bjudna på lunch uppe på restaurangen. Stella åt köttbullarna med pommes frites (varför inte potatismos? Det är ju inte gott med strips till.). När vi satt där och åt så undrade mamman om vi ville följa med till hennes vän som talade engelska. Jag tänkte att de säkert ville träffa oss och sa ja. Vi åkte hem och en stund senare stack vi iväg igen, alla barnen och jag. Och vad syftet med besöket var vet jag inte riktigt i efterhand. Men jag satt där i soffan och försökte hålla koll på barnen och se till att de inte skalade jordnötter över hela golvet eller annat bus. En och annan konversation höll vi, men ett ganska tråkigt besök egentligen. Fast de tyckte nog att det var spännande med alla barnen. De är ju ganska söta, trots att de blir vilda när de blir uttråkade.
Alldeles för sent för ett eftermiddagsbad åkte vi därifrån. Och Felix gjorde bara små repor på plastfilmen som täckte fönstret i baksätet.
Torsdag morgon stack vi iväg för att se gymnastiken på specialolympiaden. Det är tävlingen som är närmst oss. Och det var en upplevelse. Dessa unga människor med mer eller mindre synligt handikapp (mongoloida eller annan odefinierbar diagnos från 50m håll) som gjorde sina program (alla lika dant till samma musik) med boll, band, rockring och fritt. Allt runt omkring kändes väldigt seriöst och det var fullt med folk i publiken. Det var roligt att få vara där. Det var sådan glädje och kärlek.
Barnen lyckades hålla intresset ganska länge, men sen var det nog. Vi stack då iväg till poolen istället. Vi hade en trevlig dag i skuggan av parasollet. Barnen badade och lekte för fullt.
Kl. 18 kom ayi igen för att vara barnvakt. Vi lämnade ett gäng gråtande barn hemma och tog cykeln ner till Xujiahui, för att ta metron därifrån ner till Nanjing lu. Vi hade bestämt middagsträff med Jeromy och Analee. Men valet av gata var helt vansinnigt med tanke på turistinvationen. Det gick knappt att ta sig fram för alla folk. Och det var lång kö till restaurangen överst på listan. Vi gick då till ett annat spännande ställe. Inredningen var minst sagt skum. Det skulle nog försökas likna en sagoskog med stora svampar, träd, gungor och stenmurar. På detta ställe serveras hot pot, dvs buljong som man kokar valfri mat i. Vi beställde kött, nudlar, vaktelägg, potatis, spenat och lite annat som man slänger ner. Det var lagom gott, mer spännande, och framför allt billigt. Vi var nog de enda västerlänningarna där. Man kunde också få grishjärna eller levande räkor att stoppa i. Allt efter behag och stundens ingivelse.
När vi kom därifrån luktade vi ordentligt illa. Vi avslutade med att stinka ner en gelateria och äta lite god glass. Mycket godare än det amerikanska glasstället och till ett bättre pris.
Hela kvällen hade barnen ringt minst en gång i halvtimmen. Förra gången ayi var barnvakt hade min telefon haft knapplås på och stella var väldigt upprörd över detta. Denna gång hade jag lärt henne hur hon skulle göra och det fick jag äta upp. De första gångerna var det hysterisk gråt i luren och tal om hur mycket de älskade oss och sista gången ringde hon för att berätta att Felix lyckats bränna sig på strykjärnet. Hon verkade förstå mina instruktioner om isblocket i frysen och handduken, men jag kände mig ändå lite angelägen om att komma hem, så vi var inte ute jättesent. Och jag måste erkänna att jag tycker bättre om bakgatorna utanför centrala stan än detta ställe.
Stackars ayi var ju verkligt ledsen för all olycka som hänt. Hon visade felix hand som såg ut som vanligt och ett sår på hakan han fått dagen innan. Så all hennes ångest helt i onödan. Men tusen ”duo bu qi” ändå. Hon är så bra. Jag känner mig välsignad med henne. … Men så betalar vi massor också.
Fredag hade stella ett modelljobb. Jag som trodde att det skulle vara sköna sommarkläder fick chock när de plockade fram vinterjackorna, stickade kliiga polotröjor och fodrade sammetsbyxor. Inte igen! Och till råga på allt hade jag glömt strumpor (det är ju sommar!) och vi fick pressa ner stellas svettiga fötter i små trånga stövlar. Det var inte kul. Det var två andra tjejer där som var proffs. Stella var betydligt svårare att få ett bra kort på. Vi får se om vi får ett till jobb. Det är inte hela världen i så fall. Fast stella gillar att få välja leksak själv (hennes belöning och sedan sparar vi resten av pengarna), utan att jag skall påpeka fel, brister och mer intelligenta val.
Killarna var tillsammans på eget håll, åt pizza och åkte på pappas elcykel. Enligt christopher så är det allt vad killarna kunde önska. De skrattade ljudligt bara av ren lycka på pizzerian, flera gånger. Gulligt.
Efteråt åkte vi till poolen igen. Det gäller ju att passa på! Och så träffade vi igår en svensktalande kille i felix ålder som jag hoppades på att han skulle vara där igen. Och det var han! Barnen hade så roligt. Vad gör man inte för sina barn…
Efter middagen åkte chrisopther iväg till Jared för ett vänligt parti …Uno och var borta halva natten. Barnen och jag hade lugnt och skönt och jag somnade nog kl.21.
Lördag var stora kalasdagen. Vi var bjudna på två kalas efter varandra. Först gav vi oss iväg på presentshopping på carrefour och lyckades riktigt bra. Sedan iväg till Kiarn, Ians, christphers NyaZeeländska väns, son. Det var uppdukat med mat för ett helt kompani. Men så är ju också hela den familjen i storleken större modell. Det var ett liknande amerikanskt kalas med presenter åt gästerna förutom allt godis och annat. Och lagom till att detta slutade så stack vi iväg till Ian Harman, Felix kamrat, och hans 4-års kalas. Här var det ritning och pyssel och väldigt mycket förberett. Mamma Lisa måste hållt på en hel vecka innan. Barnen hade alla kul och jag tog på mig rollen som 3:e kalasvuxen. Jag har insett att det krävs 3 vuxna för att hålla ett kalas smidigt. En mamma och en pappa, som håller i lekar, fixar fika och tar hand om yngre syskon, och en till person som hämtar saker, torkar upp spill, sopar bort tårta från golvet och kollar till de barn som inte vill vara där alla andra är. Så när ni någon gång vill bjuda mina barn på kalas, så ställer jag gärna upp som 3:e kalasvuxen.
Det tog mig en timme att få iväg chrisotpher från kalaset, han kan vara riktigt social när han vill. Barnen var glada ändå. Jag höll på att få krupp.
Hemma åt vi en fantastisk middag bestående av pannbiff med lök och potatis. Jag kände att vi behövde något som kunde jämna ut allt godis vi ätit under dagen.
Jag vet inte om det var det abnorma sockerintaget som gjorde Kasper halvt hysterisk idag söndag under såväl sakramentsmötet som under primär. Men hans fröken berättade att han hade varit kaotisk och det är inte så vanligt.
I övrigt har det varit en bra dag. Det började att regna, så vi har varit tvungna att vara inomhus hela dagen. Men ibland så kan även sådana dagar förlöpa bra och vara trevliga. Det har utlysts en liten varning för eventuell tyfon igen, så jag skall nog ta in mina kläder som hänger på balkongen på tork.
johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar