Söndag 30 sep -07 / Stella blev 6 år

Det är något speciellt med höst. Den där dagen man går ut på morgonen och andas och känner att nu är den här. Äntligen, tänker jag varje år. Jag älskar den dagen. Tanken på strumpor och jeans får mig att mysa. Jag älskar Sveriges årstidsskiftningar och början på hösten är nog en av de bättre. Det kan också vara för anledningen att höst innebär början för en vardag med rutiner. Semester i all ära, men rutiner, eller kanske planerad sysselsättning, gillar jag. Här i shanghai har vi ännu inte upplevt denna första dag av höst. I onsdags hade vi 30grader varmt igen. Och då insåg jag att jag inte är gjord för att bo i länder med varmt året om. Jag tycker nu att vi har gjort klart detta med sommar och värme. Vi klarade av det i juli och augusti. Jag tycker inte att vi skall behöva lida av otrolig hetta även i slutet av september. Lite lagom byx- och t-shirt-väder är aldrig fel, men högsommarvärme till den grad att man hellre är inomhus, nej tack. Jag är tacksam för att sverige är mitt hemland och att vi där kan få uppleva tjusningen med växlande årstider i rätt tid (än så länge. När växthuseffekten gjort oss medelhavsvarma kanske vi inte heller får mycket till skillnad…).

Veckan har i övrigt gått i kalasförberedelsernas tecken. Vi har bakat, rensat lite och tänkt massor inför stellas födelsedag. Det största problemet har varit vem vi skall bjuda. Stellas närmsta vänner, Lisa och Alyx, flyttade nämligen härifrån i somras och nu finns bara de ytligt bekanta kvar. Och frågan var hur man skulle ställa sig till kalas med dem och hur vi skulle göra med våra kinesiska grannar. Men lösningen blev nog bra.

Måndag hade vi över Martina på lunchen vi snuvade henne på förra veckan. Eftersom vi hade söndagsgäster dagen innan var det både stökigt, fullt med disk (inte kan jag städa när jag betalar någon för att göra det) och ingen lust att laga mycket mat. Hon fick något enkelt och vi hade en trevlig stund. Efter lite lek på fisken så tog vi en taxi till IKEA. Vi hade båda grejer vi behövde köpa, fastän hon hade betydligt fler saker. Barnen ville typiskt nog inte vara på lekrummet, så vi hade härligt ”spring-i-benen-och-pill-på-allt”-sällskap. Vi avslutade med korv och glass såklart, och tog sedan taxi hem.

Till tisdagens skriftgrupp blev det så att vi tog en annan buss än vår vanliga dubbeldäckar 911. Och till vår glädje så visar det sig att 945 tar oss en rakare väg till Hong qiao. Istället för att sitta 40 min tar den nya bara 20min. Och det är stor skillnad när man har tre små barn med sig och det är fullt och trångt. Helt plötsligt känns mitt bussliv mycket lättare och med glädje kan jag åka igen.

Vi åkte inte hem efteråt, utan tog oss en tur till Carrefour för att inhandla kalasgrejer. Vi åt lunch först på food courten på första våningen. Barnen brukar gilla stekta platta nudlar och grillad teriakyfläsk och jag tog en nudelsoppa. Varken eller var en av höjdarna i det kinesiska köket. Jag håller febrilt på att leta efter den goda kinesiska maten jag läst om i DN.

På carrefour hittade jag en skylt för arla 2dl vispgrädde för 12kr. Den var tyvärr slut och jag fick nöja mig med en fransk istället för 18kr. Det är inte billigt med sådant i Kina. Fast är det kalas, så är det.

På kvällen lyckades vi äta så att jag kunde sticka iväg på ett pass på klubben (låter coolt va?) utan att riskera håll. Det som gick var ett pass kick boxning med tre stjärnor efter sig, dvs god kondition krävs. Oops! Det visade sig vara jag, den kinesiska instruktören och en stor australiensare som var de enda andra där. Men det gick bra och var ack så roligt. Vi hade ju en privat instruktör och jag var helt slut i slutet. Helskönt. Det var länge sedan jag var så utpumpad. På de korta springturer jag tar mig ut på lyckas jag inte pressa mig så. Jag har svårt att motivera mig själv att fortsätta när kroppen vill vila. Fast på passet hade man ju en image som svensk, stark tjej att upprätthålla. Det var i alla fall kinesens påstående, att alla svenska tjejer är starka. Jag kan inte svara på det, men vi är nog inte rädda för att prova på denna ”maskulina” träningsform.

Onsdag hade vi picknickplaygroup hos Grovers. De har inte ett träd på sin lekplats och vi höll alla på att förgås av solsting. Barnen och jag lyckades med att bli röda på näsan och kinderna. Jag trodde att sådant bara hände på våren.

Efter hemkomst så var vi inne resten av dagen. Det räckte med sol och värme. Istället så bakade vi tårta. Ayi tyckte att det var konstigt, men de man köper här är ju alla äckliga. (våra kinesiska grannar berättade att på ett kalas här så äter inte födelsedagsbarnet tårta, bara gästerna. Barnet inte tycker nämligen inte om tårtan och jag kan förstå det. De vuxna äter nog bara för att vara artiga.)

Kvällen innebar en hjälpisaktivitet som mer var samkväm än något annat. Trevligt. Fördelen var allt jag hann läsa i min bok på väg till och från med bussen.

Torsdag morgon lyckades vi vakna före stella och vi fick sjunga och ge henne presenter på sängen, eller det täcke hon sover på nedanför min säng. Hon fick tre presenter. Det är alldeles lagom tycker jag. Vi hade köpt ett billigt pyssel, 2 nya filmer och en kanin som kan hoppa och pipa. Hon var glad och nöjd.

Under dagen lekte mest, tittade på ny film och förberedde inför kvällens vuxenkalas. Klockan 18 kom jessica/josh roemmich med riley och mesh och jared. Stella hade beställt spagetti och köttfärssås och så åt vi tårtan (mycket beröm, krispig marängtårta från ICA), bullar och chokladbollar. Detta resulterade i massor med disk, sockerchock och pärlsocker över hela lägenheten. Tack för en ayi!

Fredag morgon tvingade jag ut oss på en liten promenad som mest innebar gnäll och gråt hela tiden. ”Frisk” luft fick vi i alla fall. Efter lunch tog vi bussen ner till klubben för att bada lite i värmen. Kasper somnade vilket gjorde det lugnt och skönt. Min nya, billiga baddräkt fungerade också bra. kul. Först var vi i inomhuspoolen, tog ett dopp utomhus och gick sedan ner till spaavdelningen och badade varmt. Där nere var jag mest irriterad hela tiden då jag tyckte att barnen inte uppförde sig som de skulle. Min slutsats senare har varit att jag räknar med att de skall veta hur man skall göra, utan att jag förklarat för dem vad jag förväntar mej av dem. Och så fungerar det ju inte! Jag måste alltså bli bättre på att instruera i förväg. Och jag tänker ge spaavdelningen en chans till. Om barnen inte lugnar ner sig nästa gång kan vi inte gå dit mer. Jag kan ju inte ha ett gäng vildar med mig, när alla andra där kommer dit för att ha det lugnt och skönt.

Fredag kväll hade vi över våra kinesiska grannar och josef, demi, stefanie (storasyster) och deras mamma( jag vet faktiskt inte vad hon heter eller hennes syster som är vår granne) och också mormor, hennes syster och deras ayi. Vi hade köpt frödinge ”jag-älskar-dig”-tårta (knepigt namn för en operatårta, dvs princesstårta fast med sylt i botten) på ikea. Tårtan gick hem hos alla, förutom de gamla som inte äter socker. Det var mycket folk, men trevligt. Lite konstigt att känna sig underdånig i sitt eget hem, men de alla talade ju en massa kinesiska med varandra och jag kunde bara le. Fast de var väldigt imponerade när vi visade de två kataloger med kläder som vi fått, en med felix som modell och en med stella. Stella regerar i sin katalog. Hon är nog med på 75% av bilderna. Och de vill eventuellt ta fler i nästa vecka. Vi får se om det blir av. Det är så många sådana grejer som rinner ut i sanden eller att de väljer en annan.

Lördag hade vi en helt ledig dag. Konstigt. Vi passade i alla fall på att göra något nytt som måste provas på innan hemfärd. Denna dag (en vardag i kinesiska ögon eftersom de jobbar hela helgen för att jobba in lite av hela nästa veckas ledighet, 1 okt är nationaldag) gick vi till Jinjiang nöjespark. Det var en liten fis jämfört med Liseberg, men vi hade bra ändå. Barnen fick åka lagom med grejer och var nöjda. Det är klart att felix skulle gråta lite över en leksak han inte fick, men i det stora hela var alla glada. De hade ett lekrum där som en attraktion. Barnen älskar lekrum och det gav oss vuxna lite paus och lugn och ro. Skönt.

Klockan sju så kom barnvakten som jag fick i våras på hjälpisauktionen, Jana Lewis. Det kändes bra att kunna lämna barnen till någon som de faktiskt kan kommunicera med och hon är en van barnvakt. Vi gick utan att bry oss om stellas gråt i dörren (fast hon var faktiskt modigare än jag trodde) och stack iväg på vår efterlängtade kväll med en konsert med Funk unit. Jo, de skulle vara på Kinabesök. Vi började med att äta på en kinesrestaurang som alltid är full när man går förbi och nu vet vi varför. Det var riktigt god mat för rimligt med pengar. Vi båda åt och drack för 96kr. Vi var på JZclub i god tid för att få en bra plats. Och inget anade vi, mer än att jag tyckte att jag saknade unga svenska funkister i publiken, förrän vi talade med pappan till trummisen som satte sig bredvid oss. Han var inte alls svensk och visste inget om något svenskt band. Jag gick då ut och kollade och det visade sig att vi hade fel datum. På Nisses sida på youtube så stod det fel datum och det var dem vi gått på. Vi var alltså 3 dagar för sena och hamnade istället på en alldeles vanlig lördagskväll på JZ med jazz och storband. Småbesvikna, men ändå ok för vi har sett dem förut, stannade vi kvar. Första setet var riktig hårdjazz med en liten grupp med 2 saxar, trummor och bas. De sistnämnda var otroligt duktiga och behållningen av setet var att lyssna på dem. Jag är inget större fans av sådan hård jazz. Jag vill att det skall vara skönt, vackert och smäktande. Efter en paus som höll på att ta knäcken på mig, så började tillslut storbandet. Och glad var jag att jag hållit ut. Det finns få saker i världen som kan blåsa andan ur en som ett storband som kommer igång. Det var helskönt, läckra arr och riktigt med tryck. Jätteroligt. Vi åkte dock hem efter deras första set. Vi kan ju inte vara ute hur sent som helst när man skall gå upp kl.06.15 dagen efter. Vi satte oss på elhojen och gled hem i mörkret på öde gator i Shanghais french concession. Det är inte varje dag det händer.

Denna dag har varit en bra dag. Vi har varit i kyrkan, lekt, gått promenad och haft en sådan där bra familjedag. Och nu skall jag gå och sova. Klockan är bara 20.30, men jag är trött.

johanna

Lite nya bilder

Kolla lite på våra bildlänkar. Det finns lite nya bilder på våra barn och lite annat löst folk.

Annars ser jag mest fram emot helgen med Nattklubbsbesök, Nils Landgren och Magnum kommer till stan för att riva av några evergreens på JZ-Club. Har ni tur får ni se några bilder från tillställningen.

Christopher

Söndag 23 sep -07 / Tyfonen kom aldrig

Enligt någon som tror sig veta så är vädret i Shanghai helskumt i år. (Finns det någon som tvivlar på växthuseffekten?) Egentligen skall det vid denna tid på året vara klarblå himmel och härligt. Istället har det regnat mest hela veckan och varit riktigt ruttet. Men vi har överlevt och ändå haft en trevlig vecka.

Måndag morgon började med ett lösslarm. Jag kände småkli i huvudet och kollade då barnen. De hade något svart som inte såg ett dugg ut likt löss, men inte vågar jag riskera något. Vi tvättade med schampo och ställde in dagens lunch med Martina och hennes Oliver. Istället gick vi ut till hotellparken, borta vid SAS Radisson. Barnen småtjurade lite mest hela tiden och ville inte alls låta mig läsa min spännande bok (av Daniel Silva, för mig okänd författare, men som jag verkligen gillar nu). Först nu börjar vårt myggmedel komma till användning. Alla här har talat om de hemska shanghaimyggorna, men hittills har jag rykt på axlarna. Fast nu förstår jag. De finns där i massor och hörs inte. Livsfarligt. Det enda bra med dem är att betten slutar klia relativt fort.

Vi hade en spontan hemafton på kvällen som bl.a. bestod av i att lära oss ”bro, bro, breja”. Barnen tyckte att det var en jättekul lek. En positiv grej med att det blir mörkt så tidigt på kvällarna här är, förutom att det är lättare att lägga barnen, att det alltid är säsong för mörkergömme eller kurragömma i mörklagt hus med ficklampsförsedd letare. Observera att i reglerna ingår att man inte får skrämmas, aldrig någonsin! Det är något som barnen älskar. Stella kan också komma flera gånger i veckan och fråga om vi inte kan ha hemafton. Sista gången frågade jag henne vad hon ville ha lektion om. Då sa hon att hon mer hade tänkt sig en lek och lite glass. Jaså, det var det som lockade! J

Tisdag var skriftgrupp. Det regnade såklart och fanns inga taxis. Vi tog bussen i hopp om att det skulle finnas en taxi vid vår avstigningshållplats vid Hong Mei lu. Men ibland hoppas man förgäves och vi fick snällt traska de 700m till Milas hus i duggregn och blåst mittemellan vägen och byggarbetsplatsen. Mysigt.

Vi hade med oss lite restlunch som vi åt efteråt. Och från Mila tog vi en taxi till Brilliance Mall. Det är mycket närmare från henne och var en smidig lösning på min dag. Vi gick först till Decathlon där jag fick handlat en baddräkt (mina badkläder har tappat elasticitet och gummit har börjat kleta av sig, dvs hög tid att byta) och en springtröja. Efter vansinnesshoppingen (!) så gick vi upp till CartoonWorld på 4:e våningen för att fördriva lite tid. Barnen fick åka några småattraktioner och spela lite spel. De var glada, förutom när jag med våld bände loss kasper från bilen han åkte i. Utan mitt godkännande hade han suttit sig till en extra tur som jag snällt fick betala. Bara 6kr, så det var väl ok.

När vi skulle hem så hade det börja regna och blåsa ordentligt. Vi var dyblöta när vi steg in i taxin, som vi var överlyckliga att vi fått tag i. Hela kvällen var det snack om tyfonen som skulle komma och vi gick ut för att stocka upp med lite sysselsättningsproviant inför en inblåst dag. Ayi var väldigt noga med att regla alla fönster och säga till oss att ta in alla kläder från balkongen.

Onsdag morgon kom och ingen tyfon under natten. Ganska tidigt på dagen så rapporterade svenska tidningar att tyfonen ändrat riktning och skonat oss, men den informationen kom inte förrän sent på eftermiddagen i kinesiska medier. Alla skolor hade hållt stängt under dagen. Men dagen bjöd på helt ok väder och någon gång efter lunch var det faktiskt både uppehåll och bjöd på enstaka skymt av blått. Det kändes inte riktigt som tyfonväder. Jag bjöd in våra kinesiska grannar, ChenChun och hennes mamma, på pannkakslunch. Det var kul att se deras försök till att äta med kniv och gaffel.

Lite småbesviken över att vi inte fått någon tyfon (jag sov under Gudrun och skulle velat gå ut och känna på denna) bakade vi ändå bullar, främst eftersom jag lovat Uwe några stycken i utbyte mot hans strykbräda. På kvällen tog jag en taxi ut till honom (med de godaste bullar han ätit på ett år (överbliven grädde i degen)). Där fick jag lite bra mat och andra småprylar som det inte var någon ide för honom att spara. Och strykbrädan. (Förra veckan hämtade christopher två resväskor med leksaker. Dessa fanns i lekrummet när barnen vaknade. Julafton! De var överlyckliga och lekte som änglar hela dagen. Det borde hända oftare.)

Torsdag förmiddag tvingade jag ut oss på en promenad. Jag var trött på att vara inne efter gårdagen. Barnen ville inte leka någon stans, så vi tog en promenad till christophers skola för att möta honom. Under tiden vi väntade så spelade vi fotboll på gräsmattan. Efter ett tag kommer ett amerikanskt äldre par förbi och frågar om vi är tyskar. Nära. I vår gren har vi vuxna par som kommer och undervisar i engelska ett år på skolorna. Dessa kände jag inte igen, men vi har ju fått nya inför det nya skolåret. Jag fiskade lite och visst var de medlemmar. De bor på campus, dvs riktigt nära oss. Och jag har velat ha en grandma och grandpa till barnen, så detta var riktigt bra. Vi utväxlade telefonnummer.

Vi hade sen Meshywela på lunch och så åkte vi med barnen på turistutflykt till Qibao. Hon hade inte varit där förut och vi gick faktiskt igenom, så jag såg också nya ställen. Vi var bla uppe i en 7-vånings pagoda. Fint, men inte något speciellt.

Hemresan var mer intressant nästan. Det var ialla fall en studie i rusningstrafik i barnsällskap. Vi bytte bussar två gånger och hade turen att kómma på innan den stora massan, så vi hade sittplats. På första bussen var kasper hysterisk och skrek i högan sky. På andra bussen satt han i mitt knä och fick stå upp och hålla i stödhandtaget. Då var han stundtals förnöjd. Vi gick av 776:an vid anshun rd, fast att få tag i en taxi hem de sista 2km var hopplöst. Vi väntade och viftade, stella börjar få in handsnitsen riktigt snyggt, och gav upp och tog 945:an sista biten. Hade jag varit barnlös hade jag kunnat gå hem. Istället fick vi sitta i omvägskön och det tog en evighet. Kl. 19.30 satt vi ner och åt de fattiga riddare christopher hade stekt åt oss med kärlek. Då hade vi varit ute på hemresa i drygt 2 timmar.

Fredag var jag riktigt sugen på att bjuda in oss till någon, men mina försök lyckades inte. Barnen lekte ändå riktigt fint och var nog inte lika sugna som jag. När vi skulle äta lunch kom våra nya ”grannar” på besök. De hade lite frågor att ställa. De stannade ett tag och var trevliga, så jag bjöd in dem på söndagsmiddag.

Eftermiddagen innebar lite packning och pyssel inför christophers och felix camp-out med pappor och söner i grenen. Stella, kasper och jag var hemma och jag hade en så där lugn och skön kväll man kan ha bara om man är ensam hemma. Nackdelen var att jag inte kunde motivera för stella att hon skulle sova i sin egna säng nu när anledningen till att hon inte får sova hos oss var borta. Så jag sov otroligt dåligt och fick tillslut byta säng. Fast det är inte bara stellas fel, utan mest kaspers. Han vrider och vänder sig med armar som slänger fram och tillbaka. Man kan bli störd för mindre.

Lördag morgon innebar förberedelser inför festen i kapellet. Jag hade skrivit på att ta med en side-dish och gjorde marinerade stora bönor och en fruktsallad.

Killarna var glada när de kom hem. Christopher inte så imponerad över att campa i en kohage, men hus runt omkring, fast felix glad över äventyret.

Festen var trevlig med mat och barnunderhållning. Skönt. I slutet var det dags att slå på ”pinjatas”. Alla barn plockad godis i lagom mängd. Sista figuren var gjord för de vuxna och alla barn skickades in. Dock var inte de vuxna lika benägna att böja sig ner och plocka upp godiset från den blöta marken. Så där fann stella och felix en guldmark. De plockade upp allt till sista grejen var borta. Då hade stella en påse stor som en fotboll, felix aningen mindre. Låt oss säga att de åt godis hemma sedan.

Kl. 18.30 kom vi fram efter 1 timme på bussen (inga taxis igen pga regn) till restaurangen, Blue frog, där vi träffade sarah/ brian philips, jessica/josh roemmich, mesh/jared och ett till par. Meningen var att vi skulle fira en födelsedag på ett barnvänligt ställe. På denna restaurang hade de något de kallade lekrum, dvs enstaka rutchkana och en kinesisk barnfilm på TV. Vi åt ialla fall och hade trevligt. Dessert åt vi på ett amerikanskt glasshak kallat cold stone. Jag var nog inte imponerad. Men jag kan väl ge det ett till försök.

Idag, söndag, har varit en bra dag. När vi kommer för sent så är stora salen uppe full och då får man sitta nere i primärrummet och lyssna på talarna. Det gör det svårt för barnen. Felix gillar inte att vara där nere, det är inte kul att sitta stilla där och kasper behöver gå förbi sitt klassrum och blir jättebesviken över att inte få gå in där. Lösning: kom i tid.

Hemlärarna kom en sväng på besök. Trevligt.

Kl.16 kom gamlingarna på middag. Köttfärslimpan lika god som alltid. Likaså kletkakan. Vi följde med dem hem efteråt, för att få komma ut och få lite luft (kan inte påstå att det skulle vara vidare frisk luft under en promenad längs Huashan lu). Och nu sover barnen äntligen. De är ett gäng energiska barn som älskar sällskap och att höras.

Vi saknar Lisa, Theo, Ludwig och Viktoria.

johanna

kan du oxå?

jag hålller på att introducera stella till "vanlig" musik. tänkte att jag kunde börja lite lätt med skön, tidig Micheal Jackson. kolla in länken. minnen. varför stimorolkillarna? men kan du oxå hela rappen, så är du lika... cool som jag.
http://www.youtube.com/watch?v=-eGapuYUTOo&mode=related&search=
johanna

Hemskt

Min fru har utan min vetskap lagt ut kommentarer som kan såra en hel generation stockholmare. Jag ska samtala med henne om hennes snedsteg, på inga sätt är någon pizzeria i närheten av Vegabaren i smak, kvalitet och glans. Nu vet jag inte när vi kommer att landa i Stockholm i januari, men en sak är säker. Vi kommer att stanna till på Vegabaren för införskaffande av åtminstone en Sambalburgare. Någon kebabpizza blir det nog inte på ett bra tag.

Jag ber återigen om ursäkt för min hustrus olyckliga kommentar om Vegabaren. Norra Stockholm har Arlanda, vi har Vegabaren. Valet är ju lätt.

Christopher

Lite tankar

Om någon orkar läsa det här så ska jag nu klämma ur mig några av mina egna funderingar kring Kina. Nästan dagligen skräms vi av siffror i tidningarna och dokumentärfilmer på teve, vi blir upprörda när vi förstår att Kina gått om USA i att skita ner vår planet. Vi skrattar nervöst när någon tysk entreprenör, som lyckats skaffa sig en doktorshatt i något ointressant ämne, importerar ett par hundra kinesiska lyxbilar. Vi skrattar högt och lättat när Europas största biltidning väljer att kvadda en av dessa i ett krocktest med katastrofalt resultat. Vad skönt tänker vi, då slipper vi oroa oss för kineserna, de kan ju ändå inte bygga något som håller. Vad vi glömmer är att kineserna själva fullständigt skiter i hur deras bilar tas emot i Europa. Skulle de kinesiska bilbyggarna gå tillbaka till sina kontor och slicka sina sår. Nej, för här i Kina säljer deras bilar alldeles utmärkt. Det finns en nationell stolthet som skulle få även amerikanska flaggviftare att känna sig frånåkta. Med en tioprocentig årlig ekonomisk tillväxt, kommer Kina att vara den största konsumentmarknaden i världen, och det mycket snart. Det finns över två hundra miljoner kineser med samma köpkraft som medelamerikanen redan idag. Hur många amerikaner finns det egentligen?

Hur är då dessa kineser? Det är lite svårt att sammanfatta en bra bit över en miljard olika människor och ge dem endast en uppsättning karaktäristika. En vän till mig i reklambranschen, här i Kina, säger att kineserna för det mesta är precis som vi andra. Deras undersökningar säger att de gillar ungefär samma saker som vi, de har ungefär samma värderingar som vi, men på en punkt skiljer de sig markant. De gjorde en undersökning och fann att allt var som vanligt förutom när de mätte ambition. Deras mätinstrument hade inte en tillräcklig skala för att mäta kinesernas ambition jämfört med deras andra värderingar. Vår granne, en förtjusande flicka på sjutton år, går i skolan från sju till fem på vardagar. I år ställde de in sommarlovet på hennes skola för att skolledningen tyckte det var viktigare att ha mer skola. Gnäller hon? Aldrig. Är du student idag? Kom då ihåg att du inte konkurrerar med dina klasskamrater längre, du konkurrerar med ett par hundra miljoner aggressivt studerande kineser.

Att landet är styrt av ett gäng, företrädelsevis herrar, med total makt ska jag inte gå in så mycket på. Det räcker med att säga att politiska beslut fattas och verkställs med en hastighet som andra länder bara kan drömma om. Tro inte heller att kineserna är särskilt missnöjda med sin regering. De gnäller över lokala politiker och deras uttalanden precis som vi men det finns inte något stort missnöje som ligger och bubblar och som slutligen kommer få massorna att resa sig. Kineserna vet att de kan nå sina drömmar om de arbetar hårt. Vet vi det?

Om kineserna nu redan är och kommer att bli en så stor konsumentmarknad, vad skulle vi nu kunna sälja till dem? Min Colombianske vän Felipe har legat sömnlös i flera månader för att försöka lista ut vad han kan importera till Kina, kokain är lite väl riskabelt enligt honom. Svaret blir alltid att det inte finns något de behöver här. Allt finns i Kina, här tillverkas ju de facto allt det vi verkar vilja ha. Det enda jag tror vi kan göra är att förbereda oss för när kineserna vill komma och se hur vi har det. Man kanske skulle öppna ett hotell i Lappland med renar och samer överallt. Det har dom inte i Kina. Tro mig, det kommer att synas mängder av kineser på våra gator med mikroskopiska digitalkameror redan nästa sommar.

Vi är just nu inne i tiden som i historieböckerna kommer att beskrivas som Kinaperioden. Det kanske är dags att införa obligatorisk undervisning i kinesiska, göra engelska till tillval, precis som tyska, spanska och franska.

Christopher

julhajk

(detta inlägg är publicerat helt utan vetskap och godkännande från min man...)
Julhajken är en trevig tradition som tyvärr numera inkräktar på min familjs julefrid. En supertrött pappa på självaste julafton är ju inte vad som tänks som optimalt. Det är säkerligen fler än jag som känner så, då jag vet att uppslutningen inte varit hög de senaste åren. Jag kom att tänka på detta när jag stog och skar lök till lunchen och kom på en lösning. Varför inte ändra datum till 25:e istället? Då är det oxå jul och en halvtrött pappa på annandagen är överkommligt. (Kanske kan han vara hemma och passa barnen, medan frun springer på mellandagsrea?) Så, vad sägs fruar? Skall vi gadda ihop oss och få iväg våra män till skogen, så att de kan grilla korv, frysa rumpan av sig och ha roligt, bara sådär som killar kan tillsammans utan kvinnligt sällskap? Fast två dagar senare...
Sedan vill jag slå ett slag för vår egen hajk. Jag hade tänkt mig kanske 2:a helgen i maj. Då är det säkert varmt nog för att slippa mössan på natten. Vore inte det något? Jag återkommer om detta i mars. Jag skall komma hem först bara...
johanna

Söndag 16 september 2007

Jag har ett tag tänkt på att börja blogga fler dagar i veckan. Känslor sitter inte alltid i hela vägen till söndagen då jag tar mig tid att skriva mina inlägg. Men så var jag själv ute och bloggsurfade på christophers ocensurerade dator (vanligt Internet har alla bloggsidor spärrade sedan längre tillbaka. Det brukar vara pga någon nationell kris, men nu är det varken översvämning eller gruvkris, så jag vet inte vad anledningen är längre. Fast christopher har löst censuren genom att surfa på sin dator via proxy i sverige. Tack för det vänner.) och uppsjön av bloggar, som man skulle gärna skulle vilja läsa regelbundet, slog mig och helt plötsligt var jag fast och led av sömnbrist nästa dag. Så, jag tänker dra mitt solidariska strå till stacken och lovar att jag i framtiden kommer att fortsätta hålla mig bara till söndagar. Så nu slipper ni ha mitt-i-veckan-ångest över att ni måste finna tid till att läsa mina fantastiska beskrivningar av en expatvardag i kina en onsdag. Det räcker med att surfa in på söndagskvällar.
Veckan har varit härlig, ljum och ostressad.
Måndagen förgyllde vi med en utflykt till bröllopsparken. Största anledningen till att barnen ville dit, var picknicken de skulle packa med. Mina barn gör vad som helst för lite extra snabba kolhydrater och vi begav oss iväg. Det var härligt väder, torrt på gräsmattan (Jag har sett jättebra filtar med presenning på undersidan. En sådan önskar jag mig.) och gott humör. Vi hade en härlig stund där vi låg på ett utspritt påslakan och tittade på molnen. Det var ett perfekt ögonblick. Ibland så infinner de sig, lite för sällan kanske dock. Felix skulle sedan absolut gå en promenad, så vi fick masa oss upp och se på alla hörn av parken. Trevligt att fler än jag kan bli rastlösa.
Tisdagen var det skriftgrupp hos Julie. Vi som inte har så mycket planerat hängde kvar ett tag och tog en sen lunch på en amerikansk diner à la 50-tal. Kasper var ganska högljödd, fast Julies Zeke var snäppet värre. När vi väl ätit upp vår mat och satt och smuttade på vår free refill så kom en sevitör och bad oss att gå! Jag förstod att det var på väg pga det hetsiga samtal jag sett de kinesiska kvinnliga gästerna haft med en annan servitör. En av dem försökte å det omöjligaste att tala i telefon, samtidigt som Zeke skrek av full hals, bara glädjetjut, fast höga sådana. Men det är inte varje dag man blir utslängd från en restaurang.
Eftermiddagen var varm och skön och vi bestämde oss för att ta ett dopp i poolen. Vi träffade christopher där och badade, vad jag tror är för sista gången. Det är kallt i vattnet nu. Vi kunde inte stanna jättelänge, för vi hade gäster i antågande. Vi hade bjudit över Floe, christophers schweiziska 23-åriga klasskamrat, och hans kinesiska flickvän Jane på köttbullar och potatismos. Och jag har nog aldrig förr sett en så späd flicka äta så mycket. Jag som blivit lite mindre i maten sedan 5 veckor med enbart restaurangmat, äter 3 av de IKEA-köpta bullarna, med högre densitet än mamma scans. Jag tror att hon lassade på 8st på sin tallrik och slevade på ett berg med potatismos. Jag trodde inte att hon skulle kunna orka äta upp allt, jag trodde att hon tagit sig ”mat över huvudet” och skulle lämna hälften. Döm om min förvåning när hon åt upp allt och sedan tog upp skålen med moset och skrapade den ren. Skönt med folk som inte är blyga och äter ordentligt!
Onsdag möttes lekgruppen på Jing’an park. Vi var en liten söt grupp denna gången, men det är också skönt. Vi lunchade tillsammans på ett pizzaställe nere vid tunnelbanan. Det var nog det mest svenskliknande pizzorna jag ätit i utlandet. Fast vad slår en kebabpizza från Odens pizzeria i VH? (Jag vill inte läsa ”vad som helst från Vegabaren”, för detta ställe är klart överreklamerat!)
Torsdag så gjorde vi en utflykt jag drömt om länge. Vi åkte iväg till en park, Gongqing forest park, som skall vara det närmsta man kommer till natur i denna 20-miljoners stad. Och de har nog rätt. Ett superstort område har de planerat och planterat för att efterlikna skog. Det var stundtals jättevackert och som alltid så känns det jättebra att vara omringad av träd. Man kunde nästan tro att man var någon annan stans. Vi hyrde två tandemcyklar med barnsits och cyklade runt, jag med felix och christopher med stella och kasper längst bak. Det var nog en ganska annorlunda syn för folket där. Det var inte massor av besökare, några brudpar med fotografer och en klass biologistudenter (ja, vart annars skall de gå för att studera naturen?) och så lite annat löst folk, fast vi lyckades ändå att hamna på några bilder.
Ditresan gjorde vi mestadels med tunnelbana och sista biten med taxi, à 24kr. Vi beslöt oss för taxi hela hemresan och lyckades med konststycket att sitta i halvbilköer hela vägen hem. När man väl passerat en olycksplats och trott att det var det, så kom nästa kö och tillhörande olycka. En timme senare och 87kr fattigare kom vi hem. Rekord.
Ayi kom tillbaka kl.18 för att sitta barnvakt. Chrisotpher och jag stack iväg för att äta på italiensk restaurang med Jared och Mesh. Det var lite, men god mat, och trevligt sällskap. Vi var inte ute så länge, eftersom de båda andra är hårt arbetandes folk. Men att bara komma ut lite på kvällstid och få promenera en stund bland folkvimlet är otroligt mysigt.
Fredag har vi döpt till Stellas olycksdag. Dagen började med regn och jag lovade att vi skulle gå till ballonglekrummet. Eftersom det var regn, så fanns det ingen taxi. Fast barnen var så peppade för lekrummet att det inte var något problem för stella att springa upp och hämta kaspers vagnregnskydd och sedan gå till busshållplatsen. (Det är skönt att få vara lite lat och kunna skicka barnen på hämtjobb!)
Lekrummet var kul och bra. Det var sedan, när vi skulle gå och handla, som det började. Barnen tycker om att gå uppe på en kant som finns på rullbanden på Carrefour. Det ser lite annorlunda ut på denna nya affär, men stella gjorde som hon brukar. Och då begav det sig så att jag plötsligt hör ett skrik och vänder mig bakåt och ser att hon har fastnat med huvudet i den kil som vårt uppåtgående band bildar men ett nedåtgående precis bredvid. Med ett skrik släpper jag barnvagnen, som trillar baklänges och dumpar ut en förskräckt kasper på bandet. Jag får såklart loss stella och kommer upp med två störttjutandes barn. Här kommer Meshywela, som hört tumultet och sett kineserna som stirrar, fram. Vi är på väg för att möta henne och ha en trevlig dag tillsammans. Allt är kaos och ja, det kan bli så ibland med barn. Stella hade svart gummi i ansiktet från handtagsbandet. Allt lugnar så småningom ner sig och vi går in och shoppar våra grejer. När jag sedan skall betala (med mitt visakort som visar sig inte fungera, men tack och lov så hade Mesh några extra hundralappar och kunde lösa ut mig) så skulle stella klättra upp i den tomma kundvagnen som rasar ner halvt på henne och på den kinesiska städkvinnan, som av någon anledning stod bredvid. Stella jätteledsen igen och städkvinnan linkar iväg efter 5 ”du bu chi”, eftersom hon fick vagnen på tårna. I hissen hemma sedan med tusen påsar så fastnar stella med tröjan och armen i hissdörren, eftersom hon lutar sig mot den när den öppnas. Ett till gråt, följt av ett: ”det gjorde faktiskt inte så ont”. Och tillsist ett vanligt snubbeltrill på väg till parken efter en god köttfärssås och spagetti tillagad av chrisopther. Så, stellas olycksdag var verkligen en annorlunda dag och jag är fortfarande tacksam för att hon inte skadade sig mer, men skrattar samtidigt åt minnet av denna hysteriska dag. Jag skulle gärna höra barnlösa Meshywelas återberättelse av samma dag. Hon har kanske inte lika positiva bilder från våra barn som jag vet att andra har.
Vi åt fruktsallad till kvällsmat. Vi skar den tillsammans, felix bananerna och stella annat. Det var jättemysigt att kunna laga det tillsammans, helt på deras nivå. En rekommendation.
Lördag gör vi oss iordning väldigt tidigt för att vara lördag. Kl.9.30 var det samling för att ha en entimmesprimärlekaktivitet. Vi lekte och pratade. Och när allt var slut hängde vi kvar tills vi blev hungriga och gick till carrefour. Trots felix gnäll (det är ett fasligt gnällande på honom nu för tiden. Jag hoppas att det är åldern och inget personlighetsdrag.), så valde vi inte McD, utan den kinesiska food court som finns också. Den var ny för mig, men gladde mig ändå. Barnen äter ju ändå inte på McD, jag får tvinga i dem sina kycklingbitar. Då är det väl bättre att jag och christopher äter och blir glada. Barnen får ju ändå i sig samma mängd mat. Matmässigt har thailand en fördel: de äter med bestick (gaffel och sked) och deras mat är inte så konstig som kinesernas. Men på dessa food courts så skyltar alla stånd med maten de säljer i plastvariant, så man ser om något ser aptitligt ut, frågar om det är starkt och beställer.
Efteråt gav sig christopher iväg på en eftermiddag/kväll med uwe och grabbarna. Vi andra hade en skön eftermiddag i parken, innan jag puttade i felix i vattnet, när jag skulle hjälpa honom håva in en fisk. Kvällen var lugn och skön.
Idag var det en bra klass. Jag var mycket hårdare mot barnen än vad jag brukar, men det gav också resultat i en lugnare klass. Skönt för alla.
På eftermiddagen åkte vi iväg till pudong för att träffa en nyinflyttad svensk familj med 3-årig kille. Vi hade en trevlig stund med grillning och barnen lekte bra.
Så, allt som allt en bra vecka. Då återstår bara att se vad nästa har att erbjuda förutom att christopher skall börja i skolan igen.
johanna

Soulnite

Jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att göra lite promotion för Soulnite på vår blogg. Normalt så gör vi inte promotion eller produktplacering här på bloggen, men jag lovade att kladda ner några rader i alla fall.

Jag var ju med den där första kvällen (88 eller 89) i vårt vardagsrum i Örby när Olle hade kallat till möte om att få ihop en Soulnite. Jag vill nästan, som vanligt, påstå att namnet soulnite kommer från mig. Det känns så i alla fall. Men vi är väl en fem, sex personer som kan göra samma anspråk. Hur som helst, så känner jag ett visst ansvar för Soulnite och trots att en av höjdpunkterna brukar vara att jag och de andra grundarna får ta över skivtallrikarna någon timma, så gissar jag att de flesta kommer på grund av husbandet, Soulnite Allstars. I år kan jag tyvärr inte komma själv då jag känner att jag inte riktigt mäktar med resan då årets fest är på Nalen i Stockholm. Hade festen varit i Gubbängen hade jag självklart tagit första flyg från Kina, men Nalen känns precis för långt bort. Det är dessutom ingen sport att ha en fest på Nalen, tacka vet jag Gubbängen, där ljudet aldrig riktigt går att få ordning på och där taket är minst tio meter högt. På Nalen har dom säkert strålkastare och sånt också. Har vi blivit för fina för gympahallar? Finns det något som går upp emot att dansa in i straffzonen för att sen styra ut mot den där mittcirkeln och sen följa volleybollmarkeringarna längs väggarna ett tag?

Men om ni tycker att det är kul att gå på en gammal möglig festlokal med livemusik, min farsa var där när han var ung, så tycker jag att ni ska göra det.

Det är dessutom så att det finns ett begränsat antal biljetter, så tydligen ska man vara framme i god tid.

www.soulnite.se

Christopher

Söndag 9 sep -07 / Tillbaka till vardagen

Vi är jätteglada att vara här igen. I måndags, på väg hem efter vårt misslyckade museibesök, det var ju måndag och stängt, tänkte vi båda hur mycket vi trivs med att bo här. Det är fantastiskt. Det finns något i varje hörn, tar aldrig slut, somnar nästan aldrig och känns in i märgen. Jag undrar om vi kommer att få lappsjuka i Nynäshamn. Men så tänker jag att anledningen till att vi gillar detta så mycket är nog för att vi är så flexibla. Så Nynäshamn kommer nog att bli precis så underbart som vi drömt om alla år sedan svärföräldrarna flyttade dit. Det är ju konstaterat att de har fler soldagar där än i övriga stockholm.

Måndag var alltså ett misslyckat museibesök. Fast christopher vart nöjd som fick köpa nya lika dana byxor som de som fick tuschfläckar i thailand.

Tisdag var nystart på skriftgruppen. Efteråt följde vi med Mila och Misa till ett lekrum i Cloud9 Mall. Det var inte stort, men desto renare, nyare och ljusare. De hade dagsljuslampor där, en höjdare. Det fanns också 2 nätrum med stora eller små ballonger som flög runt mha en blåsandes fläkt. Barnen tyckte att det var jättekul och har snackat om detta ställe hela veckan.

När vi kom hem så var ayi här hemma och städade. Vilken glädje att se henne. Inte bara för att hon gör så rent och fint, utan för att vi tycker om henne. Hon lyckades nästan vägra ta emot mina beställda snöbollar, som vi ville ge som tack för att hon stannat hos oss, trots lång semester i sommar. Men precis innan jag skulle säga: ”men tusan ta presenten”, så gav hon med sig. Tänk att det skall vara så svårt. Då gillar jag den europeiska stilen med bara en eller två ”nej-men-inte-skall-du…” innan man gladeligen accepterar.

Onsdag var lekgrupp. Vi var riktigt många hemma hos Lisa Harman och mina barn är såklart äldst. Fast stella leker bra med alla flickor, oavsett ålder, och killar också för den delen. Efteråt tog vi en taxi till Decathlon i Brilliance Mall för att se om de hade bra grejer på rea. Bra grejer fanns, men ingen rea. Vi återkommer senare.

Torsdag gjorde vi ett nytt försök med museet, Shanghai Sience and Technology Museeum. Anledningen att vi ville dit är för att det skall finnas en häftig helikopterfilm där. Jag trodde att den visades utanför, men så var det inte. Vi var först tvungna att lösa entrebiljetter till museet och sedan gå in på filmen. När vi satt på filmen så var det närmaste helikopter vi kom ett flygplan som åkte tvärs över himlen. Vi förstod att det var helt fel film. Men vi satt ändå kvar och tittade på en film om kometer och rymden med kinesisk berättarröst. Barnen var intresserade och jag hittade på så gott jag kunde. När filmen var slut stövlade jag ner irriterat till biljettluckan beredd på en fajt. Men de insåg sitt felsteg och gav mig snällt pengarna tillbaka. Jag blev så tagen på sängen att jag inte frågade efter själig ersättning, utan ”fegade ur”. Men vi hade ändå en trevlig dag med bla en avdelning uppstoppade djur som var helt otrolig (Jag antar att en stad på 20 miljoner invånare kan sätta upp en utställning 7000 gånger bättre än Nationalhistoriska i Stockholm), regnskog, lekrum och experiment.

Fredag vaknade vi till en solig dag. Vädret här är nu superskönt. Det är inte fuktigt längre, men lagom varmt för t-shirt och shorts. Vi bestämde oss för en dag vid poolen. Den har dock hunnit med att bli kall och lite ogästvänlig. Det var vi och några andra tappra badande, men inte fler. Efter en sen macklunch så tog vi ett litet värmande bad i relaxavdelningen nere i källaren istället. Där njöt barnen för fullt och hade jätteroligt, dvs lät högt. Tur att vi var ensamna.

När vi alla var färdiga tog christopher hem barnen och jag åkte lite längre ner på Huai hui för att kolla in H&M (ingen kommentar, men jag kan ju säga att jag inte köpte något) och så tog jag en promenad nerför gatan till cityshop. Det var jätteskönt att få lov att gå där själv, kunna gå in i affärer utan att ursäkta sig med att det bara tar en liten stund, att få uppleva. Jag njöt i fulla drag. Och nu kan jag bocka av den delen av gatan, för det var inget speciellt att se.

Middag blev ”grisöron” och stekta nudlar, för elen varit borta halva dagen och vi ville bjuda våra gäster på något gott. Vi hade Analee med make över. Hon är min besökslärare och dessutom frisör. Felix har varit söt i sitt långa krulliga hår, men de senaste två veckorna har det varit som tunt ogräs, så tiden var mogen för att göra sig av med det. När jag klipper annars så gör jag bara lite på känn, ungefär som jag tycker att jag ser frisörerna göra med mitt hår. Men nu bjöd jag in Analee för att se hur jag gör och ge mig tips. Och visst var det bra. Han blev lite mer korthårig än jag först tänkt mej, fast jag har lärt mig en hel del tills nästa gång, som blir i sverige. Nästa gång i Shanghai går jag till frisören nere på gatan som tar 5kr.

Lördag vaknade vi sent och åt en ännu senare frukost, när grannarna knackade på dörren. De ville att vi skulle följa med till Demi och Joseph (Stella och felix kompisa, kusiner till grannarna), som flyttat till ett lyxhus vid Carrefour på gubei lu, och lära deras ayi att baka kanelbullar. Christopher stannade hemma, deras far var i chile, men vi andra åkte. Vi hade en trevlig dag med lek, mat, bullbak och badande i deras snorkalla huspool. Jag badade bara av artighetsskäl.

Idag har varit en bra söndag. Vi har varit ute på träningsparken och sedan kom Jared och Meshywela på middag lite spontant påkommet. Det blev då den kulinariska rätten av spagetti och skinksås. Fast inte skall man skämmas att man bjuder på enkel mat, det är bättre än inget. Äppelpajen blev dock en höjdare.

Satsumassäsongen har börjat nu. Barnen klämmer i sig flera stycken varje dag, 7kr/kg. Fast här är de mest gröna.

johanna

Söndag 2 sep -07 / Äntligen hemma!!!

Det är en lycka och glädje att vara hemma igen. Varje gång jag satt min fot utomhus börjar jag omedvetet att nynna på temat till TV-serien ”skål/cheers”: ”…where everybody knows your name…” Lite smålustigt, men den bara ploppade upp. Fast det ligger sanning bakom för det är fantastiskt att vara här och se folk som är glada att se oss och känner igen oss; vakterna, städarna, våra skräpkompisar, de i affären. Resten av shanghais befolkning kunde inte ”give a rat’s ass” om oss. Men det är i alla fall några som gillar oss och som ”saknat” oss.

Flygresan hem igen gick bra, förutom chocken i visumdisken. Vid tidigare surfning hade christopher stött på en siffra på 200B per passerad dag över visumgränsen och vi tyckte att det var ok för att slippa att ta oss till Malaysia eller Burma. Men väl där så visade det sig att de höjt beloppet till 500B och att vi stannat lite längre än vi trott. Så det slutade med en liten go' böter på 7000B eller 1400SEK. Lite lagom sur avslutning på en sådär upplevelse. Men, men, det kunde vart värre, tror jag…

Att gå genom passkontrollen i kina var inte lika läskigt denna gång. Jag mindes när vi kom i januari, hur skräckslagen jag var inför omtalade kinesiska systemet. Jag trodde nästan att vakterna skulle köra ut oss. Denna gång darrade jag inte lika mycket. Jag kände mig hemma och sa lite världsvant ” ni hao” till vakterna. Jag kan ju kinesiska…

Vi landade mitt i natten och alla ekonomiska bussar hade slutat gå. Som tur var fanns en privatperson med stor minibuss som skjutsade oss mot en skräckavgift. Christopher accepterade bara hans anbud utan att blinka. Vad hände med prutningen???

Fredag var vi hemma och tvättade, packade upp, lekte med alla saknade leksaker. Det är fortfarande varmt och fuktigt här. Och plötsligt var jag väldigt tacksam att jag missat den värsta värmen. Vi tog en tur till IKEA på sen eftermiddag. Vi behövde lite grejer. Allt var ok. Lekrummet hade utökat sin tid till 1 timma från 45min. Jätteskönt. Men hemresan blev lite värre. Klockan 18 en fredagkväll finns det inte många lediga taxibilar. Allra minst utanför ikea. Så vi traskade iväg till bussen, den har vi ju åkt förut. Problemet denna gång var bara att de håller på att bygga om i en stor viktig korsning utanför oss (Huai hui lu/ huashan lu), så alla linjer har fått nya sträckningar och denna tog oss inte hem utan bort till jiangsu rd där vi fick byta till ny knökfull buss 44 sista vägen hem. Trötta barn, kassar med grejer och lite tålamod fick inte vår entimmesresa att kännas bättre, när det tar max 15 min med taxi. Fast Uwe kom strax efter och muntrade upp oss med sin närvaro under kvällen. Så vi var glada när vi la oss.

Lördag vaknade vi sent. Vi badade lite på poolen och handlade mat till frysen. På eftermiddagen gick stella och felix på sina första lektioner i balett respektive kung fu. De har kurser som ingår i våra klubbmedlemskap och såklart skall vi passa på att pröva. Vem vet, jag kanske har en ballerinadotter eller svart bältes-son? I jämlikhetens namn så erbjöd jag faktiskt båda att prova båda grejerna, men stella ville dansa och felix slåss. Så det så!

Söndag var en vanlig dag igen, med primärklass full av hysteriska barn. Jag hade lite hoppats på att alla 4-åringar skulle flytta iväg under sommaren, men tyvärr inte så. Ludwig Siebke, den enda som flyttat och som vi inte ville bli av med och redan saknar, har ersatts med en ny flicka. Så nu kan jag bara hoppas på att de delar min klass. Jag rapporterar den spännande fortsättningen en annan gång!

Kasper har börjat att prata en hel del. Han är glad för att kunna göra sig förstådd lite. Han har också utökat sitt engelska ordförråd med: ”hello, going?” och ”honey, supersuit” (det sista från hjältefilmen ” the incredibles”).

Stella och felix har fortfarande grönt hår ifrån den läskiga poolen på Koh lanta. De har båda vuxit under sommaren tycker jag och känns inte som små barn längre.

Vi har nu 4,5 månad kvar i mittens rike och sedan flyttar vi hem till sverige, fast till nynäshamn och svärföräldrarnas hus. Västerhaninge får vänta ett tag tills vi ser hur chrisotphers framtid ser ut.

johanna