Vi är tillbaka

Plötsligt en dag (igår) så var det återigen möjligt att se vår blogg igen. Så nu har vi återigen kniven mot strupen att skriva nya små inlägg. Jag imponerar numera lätt på besökare från Sverige med min kinesiska. Däremot så tar det inte lång tid att förstå att min kinesiska är begränsad till att åka taxi, beställa några enkla maträtter och pruta på prylar. Men trots detta så går det framåt och hoppet om att kunna hantera kinesiska i framtiden har åter tänts. Jag har numera ett kinesiskt namn. Min lärare tyckte att Christopher var lite svårt att uttala och frågade om jag inte ville ha ett kinesiskt namn. Jag förklarade att mitt efternamn betyder något i stil med ”high grove” hon fattade att det handlade om träd och högt upp i alla fall. Namnet är Lin Kunlun och är tydligen mycket manligt och bra. Lin betyder skog och Kunlun är ett namn på ett stort berg som Yiangtse börjar vid. Så mina klasskamrater kallar mig numera för Lin Kunlun och det tog faktiskt bara några dagar för mig att vänja mig. Några av mina kamraters namn är lika passande, min vän från Senegal som normalt heter Iba heter numera något som direkt översatt betyder ”compete rock” tydligen mycket passande enligt Iba. Vår Colombianske vän vid namn Felipe (som får utstå fler kokainskämt än vad som kanske är sig börligt) heter mycket passande ”flying high”. Men jag kan med gäldje rapportera att jag redan fått användning för mitt nya namn då det kommer att stå på mitt kinesiska körkort som jag är mitt i processen att skaffa. Med detta så lämnar jag er nu för att ta hand om våra första svenska besökare i form av Annis och Hans. För er som känner Hans så kan jag meddela att han redan första dagen köpte ett par skor och då är det trots allt nio dagar kvar.

Lin Kunlun

kryddintresserad?

I höstas hade Buffé ett nummer med kinesisk mat. Jag slängde det numret av 2 anledningar; jag tyckte att det var ointressant och all mat skulle man ha en speciell krydda i som var svår att få tag i. Denna krydda finns ju såklart här och är jättebillig. Så om någon där ute är intresserad så kan jag skicka hem 2x10g av 5 spices för ringa kostnaden av 10kr (2kr/st x2 plus porto 6kr(f.ö. vad inrikes är i sverige kan jag skicka över halva världen här)).
johanna

Söndag 25 mar -07

Idag var det en annorlunda söndag, tack och lov! Jag har fått ett ämbete som lärare för 3-åringarna, solstrålarna. (Christopher undrade om det var ett sådant där roligt namn, som att kalla en jättestor kille för Lillen…) Så under primär skulle jag hålla koll på 8st sådana, men en i knät, Felix skulle tala och jag ha hand om lilla samlingsstunden. Sedan var det dags för egna klassen. Förra fröken hade koll på barnen, de skrek inte då. Jag undrar om enda gången alla var tysta idag var när jag lekte val och alla barnen satt på golvet under ett lakan. Och efteråt skulle, av någon anledning, 4st tanter prata med mig, samtidigt som jag behövde ha tag i en 5:e, också spela på kören, städa upp alla grejer från klassen och bli stressad till en middag. Jag har inte förrän idag blivit utsatt för simultanstress (nytt påhittat ord), och tyvärr är det något som jag inte klarar med humöret i behåll. Alla som arbetat med mig på en bolliad eller dylikt har sett detta fenomen, som jag är mycket medveten om och inte stolt över.

Men middagen efteråt var mycket trevlig och god. Stella hittade en jämnårig flicka att leka med och var i himmelriket. Felix är alltid glad så länge det finns bilar och kasper nöjd om det finns något att stoppa i munnen. Mamman i familjen heter Mila och är från finnland, ca 36 år gammal, om någon skulle känna henne.

Hemma sedan lyckades barnen göra årets största bubbelbad och vi hade bubblor i hela badrummet.

Här försöker vi annars att göra i ordning för våra första gäster, Annis och Hans. Jag har köpt kuddar på kinesmarknad för 18kr/st och skall försöka hitta bättre täcken än de för 39kr vi hittade på Ikea. Men nu är vi i alla fall beredda.

Kuddmarknaden var ett helhysteriskt ställe bredvid yu garden. Små bås hopklämda på liten yta. Varje bås specialiserat på sin sak; blixtlås, gummiband, kontorsmaterial, hårklämmor, paraplyer, handdukar etc. Massor av folk överallt, trångt. Men jag hade min kinesiska lekparkskompis med mig, hon heter Ming Lee och är från Taiwan. Dock var det största problemet med henne att när hon inte lyckades pruta ner priset ordentligt, så ville hon inte att vi skulle köpa det. Men vi hittade inte heller billigare någon annan stans. Och en kavel för 3kr eller en bra sax för 7kr tycker jag är ok, trots att man kan köpa en kavel för 1,50kr mitt inne i landet någonstans. Jag är här och nu och vill faktiskt ha en kavel, inte vänta på att spara 1,50kr. (kavlarna här är f.ö. en pinne med diametern 2cm. kanske något att ta hem till uk? Hemma kostar vanliga 60kr på Maxi. :))

Samma kväll, fredag, var vi ute på vår första kvällsutflykt tillsammans. Vi dumpade barnen hos Rob och Becky. Deras 12-åriga dotter och en kompis passade dem. Hon sa att det gått bra när vi kom hem. Kasper hade stått och ätit popcorn, lång stund efter att alla andra slutat. De andra kollade film och drack äppeljuice. Stella hade t.o.m. tolkat för felix vad barnvakten sagt. Hon kan mer än vi tror. Vi vuxna var på medelhavsrestaurang och åt spansk mat. Det var ju inte riktigt vad vi trott, men det stämmer ju att spanien också ligger vid medelhavet. Och som alltid så tycker jag att spansk mat är lite tråkig. (Ni som blir förolämpade av denna kommentar är välkomna att bevisa mig fel när vi kommer hem!) Men sällskapet var kul.

För att ge ett slut på jeansföljetongen, så kan jag berätta att jag nu även är med jeans. En tjej i församlingen hade byxor som inte passade henne, men som passade mig perfekt. Jag har nog aldrig haft så sköna jeans. Och jag känner mig lycklig varje gång jag sätter på mig dem och dessutom lite rik, pga valmöjligheten. Så nu har jag tre till jeans. J

Och en loppis till har vi besökt och fyndat till Felix och Kasper denna gång. Jag har också lärt av tidigare tillfällen och köpte 2 rullar med kakor, så barnen var nöjda och lät bli att springa runt överallt.

Jag hittade en annons för en internationell kör för alla. Jag åkte dit i onsdags på övningen, men tyvärr var det inte min grej. De sjöng folksånger och jag vill sjunga vackra sånger. Men nu har jag noter på en kinesisk klassiker. Kul.

Stella har plurrat i dammen igen. Denna gång fick hon simma lite också. Fast ändå ville hon tillbaka dit nästa dag. Men hon var allt lite skärrad. Under räddningsaktionen fick vi hjälp av kineser bredvid. Men alla tänkte säkert att det var "rätt" åt oss, så oansvarig jag är som låter dem leka där.

Annars har veckan mest inneburit lek och bussåkande. Men det är inte så illa det!

johanna

Kan nån hjälpa mig med alternativ

Jag är lite för lat för att lära mig hacka html bara för att lägga upp vår blogg. Har nån koll på nåt annat sätt liknande googles blogger som skulle kunna funka för oss.

Maila mig på christopher.hoglund@gmail.com

Christopher

Vi är nerstängda

Det verkar som om killarna på Google har blivit stoppade här i Kina. Vi kan inte se några blogger sidor längre. Det gör det hela lite krångligt för oss. Vi ska se vad som har hänt och sen återkommer vi kanske i en annan form på en annan adress.

Christopher

Söndag 18 mar -07

Det händer så mycket små saker här hela tiden som jag vill skriva om. Problemet är bara att man glömt dem till på söndagens sammanfattning. Egentligen borde jag skriva lite varje dag… Vi får se om det händer!

Ännu en vecka till ända. Många standardgrejer har vi gjort; bussat och handlat på carrefour, varit på play-group. Denna gång var vi hos en gravid 4-barnsmamma på 6:e våningen utan hiss, men de har golvvärme och ett sådant ställe flyttar man inte ifrån. Och som hon säger; det inte hennes ayi hjälper till med, fixar chauffören. Det regnade hela onsdagen, men min vana trogen med bussen, så tog vi den även denna dag. Och det är intressant vad rätt motivation gör för humöret. Trots regn så gick barnen långt utan gnäll. Och vi var alla glada. På hemvägen övervägde jag att ta en taxi, men vi fick skjuts till busshållplatsen och då var ju 90% av det jobbiga gjort.

Vi var såklart under eftermiddagen på tygmarknaden och hämtade våra byxor. Christophers blev jättebra, tre likadana i olika färger. Mina blev också bra, dock inte helt identiska. Men jag antar att det är svårare att göra tjejbyxor som skall sitta ganska tajt, för minsta extra centimeter märker jag. På christophers påshögar spelar ju inte en extra centimeter någon roll. Men på det hela taget är jag en mycket glad ägare till två byxor till, ett par i tjock mörkblå linnetyg och ett par röda i tunnare linnetyg, med egendesignade fickor(!). Så jag har kunnat lämna lägenheten med jeansen i tvätten. Jätteskönt! På vägen till marknaden fick vi världens coolaste taxi. Den var röd och det innebär en privatchaufför och jag blir med ens lite skeptisk. Jag tror att det är lättare att bli lurad av en privatist. (Istället för att säga ett förinspelat meddelande med taxikedjans telefonnummer, så säger den: ”welcome to my taxi”. ) Men pga regnet så fick färgen inte spela någon roll. Väl inne så saknades den vanliga vita överdragsklädseln och killen, ung, hade på sig vanliga kläder och inte den blå uniformen. Men det fanns fler skillnader, tex hade han dekorerat med cd-skivor uppklistrade i taket, ratten var utbytt till en racerratt och ur högtalarna dundrade … Barry White. Vi fick åka en discotaxi! Vanligtvis brukar det vara lite jobbigt att åka taxi, för barnen har mycket energi och orkar inte sitta still. De skall bråka lite, hoppa lite upp och ner, öppna fönstret och vinka och ropa ”ni hao”. Det enda som hjälpte förra veckan var att jag tvingades att berätta en saga om ett troll under bron och en prinsesskatt, en halvtimme till och en halvtimme från marknaden. Låt mig säga att det var inte lätt och inte kul att berätta de sista 10 minuterna. Men denna gång satt de stilla som ljus, allihop. Så jag hoppas att detta betyder att de är musikintresserade och inte bara var paralyserade av det höga ljudet.

Vi har träffat våra nya bekantskaper i området, den taiwanesiska mamman och amerikanskan vi träffade på videoaffären förra veckan och sedan sprang på femton gånger på mataffären. Det var kul att träffa båda. Det är alltid kul att ha sällskap i lekparken.

Torsdag och fredag har varit långsamma dagar. De andra har varit lite småsjuka och som om det inte var tråkigt nog så regnade det mest hela tiden också. För att riktigt göra allt toppen så hade vi stopp i toaletten med allt vad det innebär. Men jag köpte en sån där slaskgrej för 4kr och det löste problemet. Och tack och lov för leran, för oj vad vi har lerat. Vi har byggt kamomilla stad och mycket annat. Och tack och lov för en bok jag köpte innan stellas ankomst som heter ”lek och lär med montissori”. I den finns massa tips på vad man kan göra, som man inte riktigt har tänkt på. Och så är det ju pedagogiskt också! Vi har gjort en regnmätare av en läskflaska, vi tenderar till att ha en hel del sådana i vårt hus (!), och så ritade vi en karta över vårt hus. Felix var riktigt haj på att orientera sig rätt på kartan och placera ut möbler. Intressant.

Torsdag kväll tog jag mig själv ut till fejkmarknaden i ett desperat sista försök att hitta jeans där. Någon hade nämligen sagt att de hittat något där. Men jag provade allt och syntes inte halva rumpan när man satt ner, så var de så höga att de nådde över naveln. Så det blev inga jeans och jag har börjat att gå runt i min mall närmst mig. Men de är tyvärr även där också alla för låga om de ens är tillräckligt långa.

Lördag lunch tillbringade jag med hjälpis för att fira 165 år. Det var en trevlig tillställning med god sallad och frukt. Det var då christopher åkte ut och köpte barnen halvbra leksaker som de är överlyckliga för och tar med vart de går. Ibland krävs det någon som bara gör och inte tänker så mycket. Jag har t.o.m. bestämt att jag skall få spendera 200kr på att gå och se Young ambassadors när de kommer i maj. Jag måste sluta att vara dumsnål.

Vi fick middag idag hos en jättetrevlig familj. Det var det godaste jag ätit här hittills och jag är väldigt mätt och belåten nu. Men enligt pappan och en annan middagsgäst, som båda varit i Taiwan på mission, så är snabbaste vägen till en kines hjärta att påpeka det självklara, för det är så de gör själva. Tex: ” du har lagt på dig lite sen vi syntes senast” eller ” du har sex tår på din högra fot” eller något annat som passar i situationen. Detta kan förklara varför varenda en vi möter på gatan måste påpeka att jag har tre barn, ”san ge”. Jag har så smått börjat att irriteras av detta faktum, men det kan kanske alltså finnas en förklaring. Det är alltså inte så att alla vill visa att de kan räkna till 3 i alla fall.

johanna

Jag är Shanghai

När frun stack iväg några timmar för att äta lunch med en massa hemmafruar så passade jag och barnen på att smita ut och ta en taxi till andra sidan stan. Väl där gick vi med bestämda steg in i Super Brand Mall med blicken fäst högt på sjätte våningen. När vi började närma oss målet, gick vi utan att blinka förbi den största inomhuslekplatsen i Shanghai med karuseller, bollhav och allt man kan tänka sig. Inget av barnen saktade ner ens för en sekund för att begära att vi skulle gå in och leka. När vi kom in i leksaksaffären tog Stella och Felix tag i första leksak de kunde hitta.

-Den här vill jag ha!

-Den här vill jag ha!

-Kan det finnas något ni vill ha mer än den om vi tittar lite?

Nja, logiken kring det självklara i att se sig lite om först innan man bestämmer sig gick inte hem. Men pappa tvingade barnen att välja bland några stycken olika grejor. Några hamburgare och lite juice, så var vi på väg till taxin med vårt gods. Nu hör det till saken att taxibilar på andra sidan floden inte är så pigga på att köra över till vår sida. Chauffören frågade vart vi ville efter att vi lastat in allt i bakluckan och krånglat in barnen baksätet. Vi berättade och han började köra. Efter några hundra meter börjar jag undra varför han kör på så hög växel så att bilen hackar. Han gör inte det normala och växlar ner utan släpper gasen helt tills bilen dör. När bilen väl dött skakar han på huvudet och visar att det är nåt fel på bilen. Blixtsnabbt trycker han på knappen för bakluckan och visar att vi måste lämna bilen och ta en annan taxi. Jag slänger ur mig några långa harranger på engelska i en allt annat än välvillig ton. Han fortsätter att rycka på axlarna samtidigt som han vrider nyckeln nästan så långt som det behövs för att starta bilen. Jag växlar till min nyinlärda kinesiska och säger åt honom att sluta strula och köra. Han rycker på axlarna och jag pekar på växelspaken och säger åt honom att lägga ur femman och starta motorn. Han fattar vid det här laget att jag inte är en simpel turist utan en världsvan Shanghaiare. Efter det fick jag guida honom hela vägen hem till oss. Stoltheten över att vara mer Shanghai än en taxichaffis håller på att förgöra mig.

Christopher

Söndag 11 mars 2007

En bra vecka till ända igen. Tiden går vare sig man vill eller inte. Och det känns ibland ju lite för fort. Slaskveckor kan aldrig gå för fort, men vårveckor kan.

Idag har vi haft en skön dag med distriktskonferensmöten i vettig tid (10-12) och en trevlig parkutflykt. Det var tillräckligt varmt och soligt att jag skulle känna mig tvingad att dra ut familjen på eftermiddagen. Vi åkte till en park som vi passerar med bussen varje gång vi åker och handlar. Den visade sig trevligare än vad jag hoppats på. Det är en park där man får vara på gräset! Sådana finns inte i överflöd häromkring. I vår park på andra sidan vägen så är alla på gräset tills vakten kommer och kör bort en. I jingan park, lite längre bort, står en vakt hela tiden utposterad på det optimala utkiksstället och visslar för minsta lilla förseelse. T.o.m. Kasper fick sig en vissling. Då gick vi där ifrån. Men denna nya park verkar också vara ett omtyckt fotograferingsställe. Vi räknade upp till 10st brudpar om var där för att föreviga sin dag. Bl.a. folk från vårt grannhus. Vi kände igen den blomsmyckade bilen. Hit kommer vi att komma tillbaka på flera söndagspicknickar.

Jag lagade god fläskkött i sötsur sås till middag. Stella drack såsen med sked och felix åt utan att blunda. Det var väl egentligen bara christopher som inte var så lycklig. Han gillar inte frukt i maten och dagen till ära hade jag i ananas som jag köpt nere på vår marknad. Tio kronor för en färsk. Men de försökte sedan lura mig och ta 8kr/kg för bananerna. Men då sa jag nej och gick därifrån till mitt andra bananställe, där de inte luras, så vitt jag vet. Priset skall vara 5,60kr/kg. Och ja, trots att det är billigt så vill man inte bli lurad, ens på småpengar.

Veckan har varit bra. Barnen och jag har gjort lite bussutflykter, mer eller mindre lyckade. I tisdags tog vi buss 506 här utanför. Jag trodde att den kanske skulle ta oss till våra vänner, men inte. Den går till vägens början och de bor i andra änden, ca 2km ner. Men vi fortsatte på bussen och kom ut någonstans bland hus och andra människor. Vi gick en liten sväng, hittade en prylaffär som hade en vingklippt duva med ett snöre om foten utanför. Ägarnas barn tyckte att det var roligt att dra i snöret så att duvan flaxade som en tok. Kasper och felix var också hemskt roade och skrattade så att de tjöt. Stella följde mammas hårda lag: ”skratta inte, det är inte kul.”

Vi gjorde ett nytt försök på onsdag att ta oss med bussen till våra vänner. Då gick vi av på rätt hållplats för att byta till en annan buss. Men då var det ju detta med busskyltar och att jag inte läser tecken och inte visste vilken hållplats jag skulle till, utan bara vad som låg i närheten. Många fel på en och samma gång. Men vi var ute i god tid, det var fint väder, alla var på gott humör, vi skulle till något roligt, vi köpte äggpannkaka (typ tortillasbröd som steks och som de knäcker ett ägg på och steker ihop) som vi snaskade på, så allt förlöpte fint. Vi gick några hållplatser tills vi stötte på någon som kunde engelska. Så resan tog oss 1,5 timme i slutändan! Vi skulle till en play-date och blev bara 30 minuter sena. Denna gång och i framtiden så skall de vara planerade lekträffar med teman och samlingar. I april skall jag ha om O och blommor.

Stella fick med sig en egentillverkad tamburin hem. Felix ville hellre leka med bilarna än att pyssla.

På eftermiddagen så åkte vi till tygmarknaden för att hämta emils skjortor och lämna in våra byxor. Skjortorna blev riktigt bra. Kanske lite tjockt tyg, men det är ju vårt ”fel”. Jag hoppas på lika bra byxor. Då betyder det att jag kan alternera byxor. 6 veckor i samma jeans kan kännas lite traligt.

Vi har haft vår första hemskola. Vi talade om träd. Det kändes så pedagogiskt och lyckat. Jag försökte nästan med fotosyntesen också, men hejdade mig. Fast jag skrev ut formeln.

I fredags var jag på loppis! Då är jag lycklig. Innan hade kasper fått en melt-down i taxin och sparkade och skrek. Stackars taxichaffis. Men på loppisen fanns bilar och pistoler, så han var glad. Jag fick köpt några klänningar till stella, 2 kinapyjamasar till kasper och lite leksaker för nästan inga pengar alls. Jag älskar loppisar!!!

Det bästa hittills med resan är verkligen all tid som vi har tillsammans. Här finns inte allt annat som drar hemma, ingen bil som bör städas, pill i kontoret, bolliad som skall planeras, osv. Vi har inte många planerade grejer som det skall hinnas till i tid. I.o.m att vår ayi lagar mat och städar så ger det också mer tid. Jag känner mig som en roligare mamma, inte så stressad (förutom när jag verkligen vill att de skall sova på kvällarna). Det är skönt. Nu kanske det har lite att göra med att vädret är fint också. Om det regnat varje dag hade det nog låtit lite annorlunda. Men på det hela så är det bara bra att vara här. Förra söndagen var nog vår bästa dag någonsin, med glädje, lugn, familjespel och kakbak. Bättre kan det inte bli.

johanna

Filmsnutt, Felix sjunger på kinesiska

Vad heter din lillasyster

Har just avverkat min första vecka i skolbänken, varje dag med varierande förskräckelse. Jag är rätt vass på engelska, men det kanske jag kan tillskriva någon gudasänd tjänsteman vid Sveriges television som stod på sig i beslutet om att vi inte skulle dubba amerikanska filmer. (Var hade vi varit som nation idag, om vi vant oss vid att höra Peter Harryson göra James Bond. Eller tänk er Ulf Brunnberg som Clint Eastwood i den gode, den onde och den fule. Vad skulle Star wars filmerna ha varit om Magnus Härenstam gjorde voiceover för Darth Vader?) Tyvärr har detta haft mycket lite positiv inverkan på min kinesiska. Med undantag för en och annan karatefilm så kan jag inte säga att jag blivit utsatt för särskilt mycket kinesiska i mitt skyddade liv. Min musikmapp på datorn här innehåller 25619 låtar och hur många av dem som är på kinesiska kan ni kanske lista ut. Min poäng är helt enkelt att förutsättningarna för att ha något sorts försprång för att man är svensk och språkbegåvad helt enkelt inte finns.

Vi sitter ungefär femton elever, från Senegal, Columbia, Baskien (ligger tydligen bredvid Spanien och inte i Spanien), Frankrike, Peru, Sydafrika, Schweiz, Texas och Västerhaninge, som med varierande framgång sitter och torterar några stackars lärare med vår inkompetens. Vi har alla valt en klass som tar avspark i det talade språket och därmed struntar vi blankt i att lära oss det kinesiska skriftspråket. Resonemanget går kring det självklara faktum att vi inte kommer att kunna lära oss tillräckligt många tecken, för att det ska vara värt något, på ett år. Det talade språket är knivigt nog som det är kan jag lova. Den stora skillnaden mot våra anglo-germanska (eller vad det nu är) språk är att kinesiskan är ett tonspråk, det innebär att det är tonvalet som avgör ordets betydelse. Detta innebär att precis när man tror att man lärt sig ett nytt ord så förstår man att man säger det fel och då betyder det något helt annat. Och tro inte att det finns någon sorts marginal för dåligt uttal. Om en svensk invandrare pratar svenska med lite felaktigt uttal så förstår vi ju i alla fall vad de pratar om (förutom vissa skåningar). Om jag stannar min el-moppe här och frågar en medtrafikant var Nanjing Lu ligger och gör minsta fel i uttalet så fattar han inte alls vad jag menar. I Exemplet måste du få minst tre ljud alldeles rätt för att de ska fatta vad du syftar till.

Nästa problem blir ju att vi bor i Shanghai som har en egen dialekt, nej stryk det, ett eget språk med egna grammatiska regler och ord. Och i Peking har de ännu en uppsättning helt egna regler och ord. Stämningen blev sådär lagom tryckt i klassen när en av våra fröknar glatt förklarade, att när hon besökte Peking första gången så förstod hon inte vad folk sa.

En intressant sidonotis kan vara när vi gick igenom glosorna som beskriver olika slags familjerelationer. Man gör skillnad på äldre bror, äldre syster, yngre syster osv. Efter en stund så började frågorna komma lite försynt från klassens deltagare. ”När använder ni dessa ord?” Och tydligen så använder man dem kärleksfullt i benämningen av sina närmsta vänner. På frågan om vad ordet för kusin på kinesiska var kunde inte vår fröken svara. Enbarnspolitiken har ju helt klart en del intressanta effekter.

Christopher

Vem bryr sig?

I detta land kan man motionera hur som helst och utan att skämmas. Göra Chi gong i parken eller ännu hellre på gatan, samlas med sina väninnor (+55) och öva på en dans till rysk euro-pop, passa på att stretcha benen samtidigt som man pratar i telefon utanför carrefour, gå baklänges runt löparbanan eller annat valfritt sätt. Man kan också vara klädd som man vill; i röd plyshdräkt, militärkläder, gymnastikkläder eller varför inte stickad polo, jeans och vanliga skor. Alla sätt är accepterade här och de flesta lika intressanta. Det är skönt att vara i ett land där man inte behöver bry sig. Vill du motionera? Varsågod och gör precis som det passar dig.
Häromdagen sprang jag om en dam i 70-års åldern på löparbanan två gånger. Varje gång jag passerade henne så släppte hon sig (och här låter alla som män i sin bästa ålder) utan att ens höja på ögonbrynet.
Jag delade hiss ner med en man som verkade väldigt belevad. I samband med att hissen kom till första våningen och dörrarna öppnades så fes han och sedan visade han mig artigt med sin hand att jag kunde gå ur hissen först. Svensk som jag är, så finner jag det lite konstigt och rentav smålustigt (kanske det senare har mer med min humortyp att göra?).

Fast jag måste erkänna att båda sätten har sina fördelar. Dels när man vill utnyttja kvällen maximalt och springer hem från bussen i en vanlig jacka (joggingkläder under förvisso, men det vet ju ingen mer än jag) och dels de tillfällen då denna bönrika kost gör sig påmind. Jag undrar om man kan ta med detta befriande sätt till Sverige? Eller borde det stanna kvar här på denna sida jorden? Jag undrar vad Sammy skulle säga om jag sprang på löpbandet iförd jeans och blus och släppte väder?

johanna

Måndag 5 mar -07

Idag var vår första riktiga dag i vardagen. Idag var christophers första skoldag. Han läser en nybörjarkurs (jaså!) med inriktning på läsning och konversering i pinjin. Det blir inte mycket studier i tecken. Resonemanget går att det inte hinns med att lära sig en massa tecken på ett år ändå och därför är det bäst att satsa på att kunna snacka.

Och dagen förlöpte bra, om än lite kall. Vi var och stödhandlade på carrefour. 2 kr buss dit, i med alla varor i en väska och 2kr buss hem. Det funkade bra själv med 3 barn, en vagn och en stor matpåse. Kan man räkna pengarna som sparas är jag alltid nöjd och glad. T.o.m felix förstod att om man åker buss kan man få köpa sina egna flingor. Annars betalas taxin med flingpengarna. Det är ju så att jag har blivit en sådan där onyttig mamma. Jag köper sockerbombsflingor till mina barn. De är stjärnformade i choklad-, jordgubbs- eller äggsmak. (Tro’t eller ej så är äggflingorna mest sockrade. Fast det kanske inte är så konstigt. Jordgubb och choklad är goda smaker i sig, ägg kanske måste förhöjas lite…) Det är så svårt för mig att motivera för barnen att inte köpa, när det är så billigt. (och de får inte så mycket) Annars äter vi Start i lättsockrad variant. Det är det nyttigaste jag hittat här. Om vi inte vill gå över till kinesernas nudlar. Jag sparade också 16kr på att handla en hink på vår gata och inte på carrefour. Lycka!

Efter lunch gick vi ut en sväng till fisken. Jag satte mig med mina barnböcker och försökte lära mig lite. Till slut kom en person jag kunde fråga om uttalet. Till min lycka pratade hon engelska och så var hon lite sällskapssjuk/ville öva sin engelska och bjöd hem oss till sig. Javisst. Det var intressant. En kinesisk lägenhet med förväntad standard och temperatur. Hon är hemmafru, men har en ayi. Och ayin bor hemma hos dem i deras lilla lägenhet. Men kan hon lära mig kinesiska och jag pratar engelska med henne, så är det en win-win-situation.

Vi har också hittat en fejkmarknad/pärlparadis i närheten av oss med en busshållplats. På andra våningen så är det bara smycken och pärlor. Säkerligen fantastiskt för alla intresserade av sådant. För mig är det mest beslutsångest.

Uwe var hemma i sverige under kinesiskt nyår och fick med sig en beställning hit på varor som är svåra att hitta. Vi beställde bl.a. citronsyra och fick gjort en sats med egen play dough. Alla var lyckliga och oj vad det lerades.

En kväll tog jag de stora barnen och åkte ner till centrum med bussen för att se en ljusutställning. Busschaffisen räknade inte med att det var en liten till bakom mig och stängde dörrarna. Och emellan dem var felix som skrek i högan sky. Oj vad ledsen han blev, mer rädsla än smärta. Men det var allt lite läskigt, bussen som rullar, felix som skriker och jag vet inte varför. Det kunde varit betydligt värre än det var.

Ljusutställningen var… ljus. En stor, uppblåst gris (året till ära), lanternor och annat. Men det var lite mysigt att ha en lugn utflykt med barnen. Det händer väl inte allt för ofta.

I lördags var jag och Martina på en klädsorteringsdrive. En hög, 3 meter hög och 5 meter i diameter, med kartonger och svarta sopsäckar med kläder, skor och leksaker. Allt skulle sorteras i olika kartonger och skeppas till fattiga i södra kina. Vi var där ca 3 timmar och det kändes bra. Som taget ur en Liahona!

Vi har provat på det omtalade äckliga vädret. Det har varit ganska regnigt och dimmigt det senaste. Det är ju så dåligt isolerat här att allt passerar in eller ut. När det är fuktigt ute så är det nästan lika fuktigt inomhus. (knäckebrödet är inte så krispigt längre) Jag skulle ta på mig en tröja för att värma mig och den var nästan småfuktig. Så det finns nästan ingen värme att få när det är så. Det enda vi kunde glädja oss åt var att det i alla fall var ca 10 grader varmt.

Detta med dålig isolering har dock ett plus. Christopher blir inte allergisk när vi är hos folk med djur.

Jag kan oxå meddela att felix äter en grönsak nu, med mycket möda, men de går i alla fall ner.

johanna

Ny länk till barnens bilder

Kollar ni här bredvid så finns en ny länk till en egen liten blogg. Där lägger vi upp bilder som Stella och Felix har tagit själva med sin egen kamera. Faktum är att när jag ser en del av bilderna så känner jag att det inte är någon idé att själv försöka sig på det där med fotografi. Eller så kan jag åtminstone hävda att det är mina gener som arbetar.

Christopher

Vad kostar ett rent samvete

Det är intressant att se hur snabbt man anpassar sig. Att en taxiresa kostar någon tia gjorde oss alldeles uppspelta i början av vår vistelse. När vi nu upptäckt att en bussresa endast betingar ett pris på två spänn per vuxen, så känns taxi som en alldeles onödig lyx. Johanna upptäcker dagligen nya busslinjer som hon släpar med mig och barnen på.

En tid så har det varit lite jobbigt för mig. Det har saknats något i mitt liv. När jag väl kom på att det var ett skrivbord som behövdes, så började vi undersöka alternativen. En familj här har låtit tillverka, efter egna ritningar, en fantastisk barnsäng till sitt spädbarn. De hade hittat en lokal firma som specialiserar sig på att nyproducera antika kinesiska möbler. Denna vackra och mycket komplicerade säng hade kostat dem 1800 spänn. Som vanligt så försöker man då att sätta saken i perspektiv och då borde rimligen ett enkelt skrivbord kosta några hundralappar. (Min el-cykel, eller förresten det är nog bättre att kalla det för en el-moped, och jag har förresten blivit riktigt goda vänner. Avstånden krymper dagligen allteftersom jag får en klarare bild över geografin här i Shanghai.) Jag hittade fabriken och kunde beskriva min enkla kreation för en mycket hjälpsam och förstående föreståndare. Priset skulle landa på 800 spänn. Billigt förvisso, men vi ska bara vara här ett år. Så nu när jag skriver det här sitter jag vid en Numerär köksbänkskiva uppehållen med fyra stycken Vika Curry, baken är parkerad på en svart Dragby som i sin tur glider lätt på en Kolon skyddsmatta, allt detta till en kostnad av en tusenlapp.

Att åka tjugo minuter ut ur stan innebär inte på något sätt att stan tar slut. Det innebär att skyskraporna blir färre och färre och att de riktigt lyxiga parhusområdena tar vid. Dessa ligger insprängda i gamla ghettoliknande områden där folk hänger tvätten i el-trådar mellan husen i gränderna. Den äventyrlige svänger gärna in i dessa områden. Det äventyrliga består inte i att risken för rån eller liknande överfall är särskilt hög, nej, det består i att hitta ut igen. Jag ser ju dessutom rätt kool ut när jag glider fram lätt tillbakalutad på min el-hoj iförd jeans, sneakers, fejkad North Facejacka, svarta reklambyråglasögon, rakad skalle och hörlurar. Jag hade faktiskt inte någon direkt poäng med att beskriva hur jag ser ut, mer än att det inte nog kan understrykas hur snygg jag är. Fast utlänning som jag är, så blir jag ofta lurad i dessa genuina kinesiska bostadsområden. Det stod en kvinna, vid vad som såg ut som ett upp-och-ned-vänt oljefat, och stekte bröd. Det råkade vara kurr i magen så jag stannade min moped. Vid sidan av fatet låg dessutom pengar från tidigare kunder i form av de allra minsta mynten i en hög. Med tanke på dessa småmynt så resonerade jag ju självklart att den här brödbiten skulle komma att kosta mig en halv krona eller liknande. Efter att hon gett mig brödbiten i handen håller hon upp fem fingrar, jag visar henne en femtioöring. Hon fortsätter att hålla upp sina fem fingrar. Under tiden har jag fått sällskap av ett par nyfikna herrar i fyrtioårsåldern, och i försök att få sympati, för att slippa undan brödkvinnans uppenbara bedrägeriförsök, visar jag dem vad hon vill att jag ska betala. (Det fungerar ibland kan jag tillägga.) Men den här gången finns ingen sympati att hitta. I och med att jag redan håller i brödbiten, och det faktum att min kinesiska sträcker sig så långt som att förklara för en taxichaffis om han ska rakt fram, höger eller vänster, så sväljer jag min stolthet och betalar henne fem spänn för en liten brödbit, som kineserna i området säkert inte betalar mer än en femtioöring för. Besviken över att ha blivit lurad glider jag ljudlöst vidare tillbaka in mot stan. Efter lite själens rannsakan så lägger sig besvikelsen ganska fort när jag inser att jag just gjort denna enkla kvinnas dag. Man blir snabbt både snål och dum här. Däremot tror jag att jag är en av kanske tre personer här i Shanghai som resonerar som jag gör. En kines hade tillkallat polis om detta hade drabbat dem. En västerlänning som varit här ett tag hade utan tvekan kastat brödbiten ner på stekhällen igen och gått därifrån med näsan i vädret.

Jag förundras över de ofantliga klyftorna mellan de olika samhällsskikten här. Som svensk, borgerligt röstande (men den där Reinfeldt får nog ta och släppa den där konstant sura minen om han ska få min röst igen), smygsosse blir det lite knepigt att få ihop allt, men det verkar finnas någon sorts ordning i detta kaos trots allt. Svaret jag får är att de fattiga inte blir fattigare och att det aldrig funnits en bättre tid att vara kines än just nu.

Christopher