Söndag 30 dec -07 / Det finns fördelar med utlandet

I juletider när det är stängt lite var och varannan stans finns det fördelar med att fira som minoritet i en annan världsdel. Här var det inget problem att handla bortglömda ingredienser när som helst, Kalle Anka-tid, Karl Bertil-tid eller juldag. Väldigt smidigt måste jag säga. Och på juldagen var alla museum öppna som vanligt och vi kunde vara kulturella och sysselsätta oss med vettigare saker än chokladfrossa, skinkmackor och slöspelande. Fast jag måste säga att julafton i mina ögon är klart överreklamerad. Men som en vän så fint analyserade; det är min egen förväntan som aldrig uppfylls, så sluta med förväntan.

Måndag, julafton. Min julstämning saknade en gran som lyser med små lampor genom barren, fast i vårt fall plasten (jo, vi fick ärva en plastgran som jag faktiskt gillar. Inget som torkar, barrar, sticks. Lukten kanske man kan köpa som spray?). Det var inte riktigt som det skall utan en gran. Men barnens glädje när de vaknade över julklapparna som låg på bänken bredvid Siebkes gröna postlådor var äkta julglädje. Och risgrynsgrötsfrukost är alltid mysigt med skinkmackor och stearinljus.

Julklappsöppningen blev avverkad tidigt på dagen och snabbt. Det fanns ingen större anledning att vänta tyckte jag när tomten inte skulle komma, Kalle Anka inte visas och de andra gå iväg på sight-seeing (cecilia är rastlös som jag).Och så var det detta med julklappar. Barnen fick 2 mjuka paket var, en liten grej från Jared och Mesh och en barbiedocka/beatmangubbe och de var hur nöjda som helst. Vi är såklart mycket tacksamma för allt vi får i vanliga fall och slipper köpa själva, men ibland tenderar det att bli lite mycket julklappar. (Jag antar att det är fler än jag med samma ”problem”.) Och det är så tråkigt när en riktigt bra julklapp blir överskuggad av något än mer fantastiskt. Till nästa år lovar jag att komma med en lösning eller i alla fall ett gott förslag på detta dilemma.

Julafton för mor i huset har jag aldrig förr insett hur mycket matlagning den består av. Jag höll på i köket mest hela dagen tycker jag. Det var en kort promenad till glassaffären, men annars var det mat för hela slanten. Julbordet med den insmugglade skinkan, IKEA-köpt sill, mina första hemmalagade köttbullar, stans äckligaste ”prinskorvar” och lite annat fissel åt vi sent på eftermiddagen. Det var bara lagom gott och inspirerat, men så vart det överstökat och julen med. Sent på kvällen efter barnen somnat lyckades vi se KarlBertil Johnssons Jul tack vare piratebay. Vad kan man mer begära?

Tisdag tog vi oss iväg till Shanghai Municipal History Museum, vaxdockor och utställningar om hur det såg ut förr i tiden i shanghai under TV-tornet i Pudong. Det var fint och ok. Efteråt åt vi thailunch. Det var med blandade känslor jag tänkte tillbaka och mindes vår sommarresa. Så här i efterhand så var det inte så illa. Fast det var gott att slippa kinesmat.

Onsdag gick vi alla åt olika håll. Jag höll mig här kring lekplatsen för att barnen skulle få springa och leka på eget sätt. De blir så uttråkade av att vara på vuxna platser. På kvällen stack de 4 iväg till Peking. Och vi hade E.R, den gnälliga damen, på julmiddag.

Torsdag var det riktigt tråkigt väder. Vi var inne mest hela dagen och målade och pysslade. När christopher kom hem runt kl16 så åkte vi iväg till ballonglekrummet och barnen hade riktigt roligt ett tag. De blir lätt distraherade av alla andra roliga saker som finns i närheten; leksaksavdelningen och 1-kr-åk-grejerna. Speciellt felix tycker om att gå runt bland leksakerna och titta och prova.

Efter en snabbis på carrefour i källaren så åkte vi hem och lagade mat. En lyckad dag pga min inställning.

Fredag var dagen vi längtat efter, dagen vi skulle få leka med Jimmy. Vi åkte hela familjen till dem. Pappa Jim var också hemma pga en bortsprungen katt och ett vetrinärbesök. Det var en trevlig dag. Vi åt pizzalunch för 400kr (stans dyraste pizza?), letade efter katten som gömt sig, lekte och jag försökte förnya våra visum så att vi kan lämna landet. Barnen hade jätteroligt. Det är så skönt.

Lördag återkom pekingresenärerna och Stella och jag åkte och gjorde det sista med visumen. Dagens handläggare pratade ingen engelska, men jag lyckades med min knappa kinesiska att förstå och kommunicera. Personerna bakom mig i kön kände jag gav mig viss respekt för det lilla jag ändå kunde. Coolt.

När vi sedan skulle åka iväg allihopa till tygmarknaderna för att hämta alla sydda grejer så bröt Felix ihop totalt. Han hatar tygmarknaden och jag klandrar honom inte för det. Jag stannade hemma istället och vi gick till fisken, åt lördagsgodis, lunch och stack iväg med cykeln till barnmarknaden på Wuyi lu för att köpa en mössa till Felix. Det har kommit en kallfront nu efter lång tid med 10-gradig värme. Under tiden barnen lekte i lekrummet fluktade jag runt på marknaden i stånden närmast. Mössan var inget fin (det är bestämt att det skall vara en spindelmannenmössa), men jag hittade en present till Analees bebis, ett par KappAhl-byxor för 15kr!

Vid hemkomst stack jag iväg med christian för att kolla ett tavelramsställe. I sverige ville han göra 22x28cm ramar och fick pris på 300kr/st. Här ville han ha 30kr/st så det var inget att fundera över eller slåss för lägre pris heller. Fast vi hade kört cykelbatteriet i botten och var tvungna att sparka oss hem. Säkerligen en intressant syn.

Idag har varit en bra dag, fastän snorkall. Cecilia och Micke flög hem, men vi syns ju snart igen.

johanna

Nya bilder

Om ni kollar våra länkar till höger så hittar ni våra bilder. Vi har lagt upp lite nya som ni kan kika på.

Christopher

Söndag 23 dec -07 / Jul imorgon

Det känns konstigt att det är jul imorgon. Tänk att man aldrig är riktigt förberedd. I år skyller jag på att jag bor i Kina. Vad skall jag skylla på nästa år? Och tomten kommer inte till Kina har barnen fått veta. För i Kina tror man inte på Jesus. Barnen har nog kommit över sorgen och fogat sig med faktum. Fast, på församlingsfesten förra veckan kom faktiskt en tomte. En av Kaspers favoritmän från kyrkan, Bro.Lamb, var förärad. Kanske den stora magen var avgörande faktor, men han gjorde det också riktigt bra. (Och lyckades överleva alla tusen kort med alla häpna kineser och ändå vara käck och glad. All heder åt honom!) Alla primärbarn stod på scen när han kom in. Alla behöll fattningen utom Felix. Jag har nog aldrig sett Felix så fullständigt lycklig och häpen samtidigt. Det var underbart. Han stod med händerna för munnen och skrattade så att tårarna nästan rann. Total lycka. Kasper däremot var inte ett dugg lurad. Det första han gjorde var att gå upp och slå tomten i magen. Det är vad han gör med Bro.Lamb när de ses. (Förutom idag när han sprang upp på förhöjningen under sakramentsmötet och helt lugnt och stilla satt i hans knä. Bättre än vad han gjort hos mig och då även med muta! Gullesnutt.)

Veckan har varit lite konstig. Plötsligt så var det som vanligt, fast vi är tvärs över jorden. Att sitta i soffan och kolla på DH eller annat med syster yster och Micke är en sådan välbekant känsla att det är konstigt att gå ut och se alla kineser dagen efter.

I måndags var vi över hos Amy och hennes barn. Vi fick lite lunch i utbyte mot grejer. Vi hade med oss ett elpiano bla som varit Siebkes en sväng. Och lyckan var stor i huset utan leksaker. Och jag lovar att jag inte igen vill höra Titanic-sången förinspelad på den. Den blev snabbt Tylers favorit och spelades alldeles för många gånger. Barnen hade kul och gjorde sitt första försök på att spela teater. Snart får vi även sådant här hemma antar jag. Just nu är vi bara förärade med dansuppvisningar och cirkus.

Tisdag så kom familjen. Jag trodde inte att jag saknat familjen så mycket tills jag fick se Cecilia och Micke. Jag måste erkänna att det kom en tår eller två. Vi var i vår lilla affär på gatan när de plötsligt dök upp och de i affären tittade lite konstigt. Men de förstod min glädje när jag sa ”meimei”, som betyder lillasyster.

Till lunchen kom också Christian och Evelina. Ännu mer släkt! De skall dock bo på hotellet granne med vårt komplex. Smidigt. Det känns roligt med mycket familj.

Dagens sight-seeing blev en promenad på kinagatan till buss 48 och en tur till Carrefour. Vad mer kan man begära av en första dag när man är så trött att man kan somna stående? Lite spännande upplevelse i en affär är perfekt.

Onsdag var barnen och jag på playgroup på morgonen. Vi var på Jasmine Garden och lekte med Lisa Harman sista gången. (Reser hem på fredag.)

Efter lunch tog jag med de andra till tygmarknaden. Det är värre än vad man tror, inte bara att förhandla, utan bara att välja. Det är svårare att välja ju mer valmöjligheter man har tycker jag. Men vi lyckades med lite de 4 timmar vi hade innan det stängde.

Torsdag skickade jag iväg dem till Yu Garden. Jag har varit där tillräckligt. Efter lunch möttes vi alla där och vi gick till den andra tygmarknaden på Dongmen Lu. Där lyckades vi hitta det sista. Denna gång dock med tre rastlösa barn i släptåg. (Christopher, Micke och Christian hade stuckit iväg till kameramarknaden, christian uttråkad till max efter 2 sekunder.) Så att något ens blev gjort är fantastiskt. Jag var dock tvungen att lämna in något på andra marknaden och vi tog en promenad dit. Det var längre än jag trodde, men barnen fick springa och vi fick se ett slumområde. Det var en soptipp/returstation med bostäder insprängda. Jag visste inte att det fanns här. Jag vart lite chockad.

Fredag var de andra och shoppade loss på fakemarknaden i Pudong. Både Stella och Kasper var halvrisiga och vädret blött. Vi hade en innedag och en helt OK sådan. På kvällen fick jag dock gå ut. Då tog vi oss alla iväg, ayi hemma med barnen, för att fira min födelsedag med en middag på en restaurang i närheten. Det var vi svenskar och jessica roemmich, charlotte/cameron archibald, mesh/jared och jaimee/jim neel. Det var en kul kväll. Vi hade ett eget rum med ett stort runt bord och en lazy susan på. Det var en kinesrestaurang och det beställdes många rätter och vi åt så att vi sprack, för 76kr per person. Det var en riktigt god restaurang, med vällagad högklassig kinesmat. Inga fettklumpar eller ben, kanske då också västerländskanpassad. Jag tycker inte om att fira egentligen, för då skall man helt plötsligt börja utvärdera vem som skall få komma och även tro att folk vill komma och fira just mig. Men detta kändes bra och det kändes som att de ville komma. Det är alltid bra för självförtroendet.

Efteråt tog vi med mesh och jared hem på lite snack/”uno”. Vi hade kul.

Lördag- det är något speciellt med födelsedagar. Det är en dag som är ansvarslös på ett fantastiskt skönt sätt. Jag funderar på om man skulle göra en sådan dag varje månad. Det är en lyx att kunna tänka mest på sig själv.

Jag fick sång och presenter på sängen. Jag hörde hur Stella vaknade och väckte christopher. Hon var angelägen att det skulle bli rätt. Gulligt.

Dock skall man inte lämna julklappsinköp till sin födelsedag. Det är inte så lyxigt. Jag åkte iväg till Cloud9 mall vid zhongshan park och försökte hitta något vettigt. Inte på vare sig leksaksvåningen eller carrefour fanns något jag ville lägga pengar på.

Lite senare på eftermiddagen stack Cecilia, Evelina och jag iväg till pärlmarknaden. Inte heller fann jag några klappar till barnen, men 2 örhängen till mig! Halsband blir jag däremot överväldigad av istället. Igen för mycket för att kunna välja. Och så vet jag ju inte riktigt vad som är snyggt.

Efter detta så blev jag droppad och tog mig till Decampos white-elefant-party. Vi hade med oss ett paket med böcker och ett set med datorhögtalare. De bjöd på fantastisk mat med de godaste köttbullar jag någonsin smakat. Tänk att en amerikans köttbullar i Kina skall vara det bästa. Så kan det vara. Själva julklapps”utdelningen” var ungefär just så roligt som Inger och Bengt alltid snackat om att det är. Det blir något att ta med sig hem. Jag fick en turkos halsduk och christopher en spindelmannenklocka. Toppen.

Efteråt, slutade 21.30, så stack vi iväg till carrefour gubei, i ett sista desperat försök till julklappsinköp. Vi lyckades dock! (Och nu är de också inslagna. Lycka.)

Dagen, söndag, har varit bra. I klassen berättade jag att de skall få en ny fröken efter nyår. Då svarade Kendyl med ett: ”that’s good, because you are always mean to us”. Jaså! Det känns ju bra, så här sista gången. Jag var oxå tvungen att straffa alla killar för att de var olydiga. Och de var inte glada på mig. Jed blängde värre än någonsin. Men det är väl det man får ta. Man kan nog inte vara poppis jämt om man skall försöka få pli på 7st 4-åringar med myror i benen.

Middag idag var serverad hos Domama. Vi vart inbjudna allihop på pizza trodde vi, men det var bara för de små. Vi vuxna fick hemlagad kinesmat. Vi fick också hjälpa till att göra både vårrullarna och jiaozì. Micke fick imponeringspoäng med sina specialklämda jiaozi. Vi hade en trevlig kväll med våra kinesiska grannar.

Så god jul på er alla och ät ordentligt med vörtbröd.

johanna

Söndag 16 dec -07 / Snart är familjen här!

Idag blev min son, Kasper 2,5 år, utslängd från barntillsynen. Han var för störig. Vad säger det om framtiden? Vi kallar honom faktiskt för terrorist bakom hans rygg, men att det skulle gå så långt att han inte fick vara kvar, det trodde jag aldrig. Enligt fröken är han gängledaren, ja, så mycket gäng det blir bland en grupp barn upp till 3 år gamla. Helt klart hade han dåligt inflytande på de andra i alla fall. Vad kommer det bli av honom?

Veckan i övrigt i korthet (jag vill gå och sova och inte sitta fast i formuleringar halva kvällen):
Måndag, säkert en trevlig dag. Inget minne… Jo, vi åkte till Jimmy på eftermiddagen. Felix tjatade så att jag gav upp tillslut. Men de hade jätteroligt.

Tisdag, skriftgrupp som vanligt. Vi diskuterade Job. Intressant. Efteråt tog vi oss till en hjälpislunch. Undertiden jag och de andra (kan inte skriva tanterna, då medelåldern var 30 kanske) åt, så härjade barnen i en lekhörna bredvid och vände upp och ner på allt. Inte jättekul att städa sedan. Vi gjorde lite lagom och ansåg sedan att min 15kr-persikojuice var viss betalning för städning.

Onsdag, playgroup som vanligt. Barnen och jag tog cykeln till barnmarknaden på Wuyi Lu där vi skulle leka/shoppa. Men så var lekrummet under ”renovering”, dvs de byter plastkvadraterna som ligger på klinkergolvet. Typiskt. Som tur var så ligger ballonglekrummet och vi åkte dit istället. Kirsten och Hugo var de enda som dök upp idag. Men vi hade en trevlig stund bland ballonger i glada pastellfärger. När vi skulle åka hem så regnade det lite smått. Det var dock inte så mycket att vi valde att lämna cykeln och hämta vid bättre väder. Vi satte oss och körde hemåt. Kallt, men konstigt nog inte så blött. Men många blickar såklart. Cykel i regn har dock en fördel; man behöver inte hålla på och slåss om taxisarna på gatan. Skönt.

På eftermiddagen tog jag Stella till Tucker och åkte sedan vidare med killarna till Jimmy. Det är praktiskt att de bor så nära varandra. Alla barnen lekte så fint och 2 timmar senare så packade vi in oss i ny taxi, hämtade Stella och åkte hem.

Torsdag åkte vi till Kirsten Decampos för att sy fast dragkedjan på Kaspers vinterjacka med stans dyraste knappnålar och leka lite med Hugo. Efter lite pyssel med att lära sig en digital symaskin så fick jackan en ny dragkedja och jag blev väldigt nöjd. Nu kan vintern komma!

Fredag åkte vi på museum, Shanghai National History Museum. Vi hade Amy och hennes tre äldsta barn med som sällskap. Det var dinosaurieskelett och alla andra tänkbara djur, uppstoppade, i plast eller riktiga konserverade i burk. Lagom intressant. Det var en gammal rucklig byggnad, mörk och dammig. Ungefär som man kan tänka sig att ett museum i Kina skall se ut. Men helt klart värt 5kr i inträde.

Efteråt gick vi en sväng till barnmarknaden på Pu’an Lu. Till Felix enorma glädje så hittade han en pistol som lät ”Fire, fire” innan tomten hunnit komma med en. Han var helt salig. Kasper var däremot hysterisk. Han har börjat med dessa fits. Han kan skrika halvtimme i sträck helt oresonlig. Det är jobbigt och jag lovar att kineserna tittar när det händer.

På kvällen var det församlingens julfest. Det var dock inte så mycket fest som julprogram. Det var ett julskådespel, samma som alla andra år, och med gott försök från inblandade. Jag hade med mej vår tysk-kinesiska granne och son. Hon tyckte om det. Jag var ungefär imponerad, men man kan inte heller begära mer. På vägen dit i taxin fick Kasper ett till anfall, så jag var tvungen att gå ut ur bilen och gå sista metrarna. Som plåster på såren i örat fick taxichaffisen lite dricks, annars tippar man inte i detta land.

Lördag sov vi länge. Sen tog vi oss iväg till Jing’an temple och tittade runt där. Det var egentligen inget att se. Efter en lunch och stans största glass från McD så åkte vi till poolen och badade en stund. Därefter en trevlig kväll hemma. Jag var uppe hos grannen och försökte se/lära lite när de spelade MahJong, men jag lyckades inte så bra. Fast nu har jag gjort det också, check.

Idag efter kyrkan blev vi spontanhembjudna på lunch till Jimmy. Felix överlycklig och vi glada. De är sköna, enkla människor, med katt som christopher håller på att hosta upp nu.

Det var veckan, kort och koncist. Christopher är redo att åka hem och jag är glad för varje dag här, men också nöjd med att sticka i januari. Jag kommer att sakna ayi, men barnen kommer att älska att gå i skolan/förskolan och att ha många kompisar.

johanna

Söndag 9 dec -07

Tillslut fick vi julpyntat! Idag efter fantastisk middag med urgoda scones (recept ”Dinkelscones” från ICA) så tog vi oss tid att sätta upp våra införskaffade girlanger och kulor. Med lite vacker julmusik i bakgrunden blev det hela en mysig julig dag.

Annars har det varit en intensiv vecka.

Måndag hade vi våra grannar, Domama och Chenzhun (stavningen tveksam), på middag. Förra veckan var de över för att kolla vår läckande varmvattenberedare och de tittade så intresserat på vår köttfärs med majssås och kokta potatis, att jag beslöt mig att bjuda in dem på den maten. Vi hade en trevlig stund tillsammans. Det är ju bara Chenzhun, 17-åriga dottern, som talar engelska men det går bra. Det är samma flicka som i somras med mycket protester tillslut fick 3 veckors sommarlov. I dag fick jag reda på att hon tar privatundervisning i kemi på lördagkvällarna efter en halvdag i skolan. Tänk vad de pluggar dessa kineser.

Tisdag hade vi skriftgrupp hos Julie. Kl.14 hade vi bestämt träff med en koreansk moster och hennes ”niece” på poolen. Mostern hade sett min annons på nätet om vänner och svarade. Vi träffades och badade. Barnen hade kul, jag fick tvinga fram konversation och tröttnade tillslut. Men det var en helt OK eftermiddag.

Onsdag brukar vi ju ha playgroup. Denna dag var det dock ingen som behagade ansluta sig. Det är trist när man anstränger sig till ingen nytta. Men nu skall jag införa lite playgroup-regler, tusan i gatan.

Efter en liten lunch på Mcd och försök till shopping på Lotus, som visade sig inte ha nötfärs, så åkte vi ut till Pudong för att hälsa på Sonya och John och leka lite. De bjöd också på lite fika, lussekatter och ett rasat pepparkakshus. De hade byggt ihop ett hus inköpt på IKEA dagen innan och på morgonen efter när de vaknade så var huset helt ihopsjunket och mjukt. Det kanske inte känns som om att det är någon luftfuktighet nu, men jag tror nog att så är fallet, om än inte så farligt som i somras.

Vi stannade inte så länge utan åkte hem till våra stundande middagsgäster. Jag hade inte dagens schema i huvudet när jag bjöd in Stellas nya primärfröken på middag, men det löste sig för de var en timme sena, så maten hann bli klar. Charlotte är ena tjejen som följde med till Peking. Hennes man Cameron är både pratglad och rolig. Det var en kul kväll. Barnen var uppe tills de gick, dvs kl.22.15. Tur att vi inte har någon skola!

Torsdag tog vi en lugn förmiddag. Lite också för att ladda för eftermiddagens utflykt till ett sjukhus med hjälpistillverkade filtar. Vi tog buss ner till Huaihai lu längst ner och gick och gick och var fel. Vem som hade fel återstår att se, men jag vart småirriterad. Speciellt eftersom jag innan ringt för att kontrollera och ändå fick fel uppgifter. (För de som bor ute i HongQiao är allt öster om blomträdet centralt, fast inte för mig!) Men jag valde att inte låta min irritation förstöra eftermiddagen och inte heller gå ut över barnen. (Jag var faktiskt nästan stolt över hur bra jag gjorde det!) Så, men en glassmuta (Stella såg en Häagen-Dazs och tyckte att glass skulle vara gott. Jag föreslog McD och det gick också bra, tack och lov.) så gick det att gå långt och jag fick ordnat ny plan för resten av dagen. Vi tog oss till Hilton hotell som hade en tågbaneutställning. Killarna var fascinerade. Stella tyckte mer att hotellet var intressant. Vi tillbringade en stund där och stack sedan hem och bakade lussekatter istället.

Kl.18 kom ayi igen och christopher och jag fick sticka ut. Denna gång bockade vi av TaiKanglu. Ett nyrenoverat gammalt ställe, jättefint och hippt med kullerstensgränder och trånga affärer. Vi tittade runt, letade sedan efter någon stans att äta, tog en taxi till vår gata och åt i närheten. Maten var väl sådär, precis som alla andra gånger. Vart finns den goda kinesiska maten?

Barnen var glada hemma. Stella räknade upp att hon ätit 6 glassar denna gång. Det tycker jag nog är lite för mycket! Vi får lösa det på något sätt…

Fredag var en seg morgon också. Men efter lunch stack vi iväg till carrefour för att handla. Och till lycka hade de grädde denna gång. Jag tog 3 paket av de 5 som fanns kvar. Man vet aldrig om det finns nästa gång. Och sedan väntade vi, undertiden vi smällde i oss en massa glass, på Debbi Wootan. Vi tänkte göra ett nytt försök med att lämna filtar till stackars barn på sjukhus. Denna gång var det dock inte på vår gata utan i Pudong. Men efter en timme så var vi framme. Vi fick träffa en av eldsjälarna i en organisation som tyckte att våra töntiga fleecefiltar var jättefina. Så amerikanskt! Men vi fick gå upp med henne och lämna ut filtar till barn från barnhem som kommit till staden för att opereras. De andra barnen i rummen fick också varsin filt och det var glädje. Jag kan ju inte göra någon direkt kommunikation, men det kändes bra och barnen tyckte att det var kul. Och så var det nog spännande för kineserna där att se mina blonda små barn.

Vi kom hem också, trots trafik och taxiletande. Vi hann inte mycket mer än hem och vända. Vår poolklubb hade kalas och jag hade anmält oss, då jag trodde att detta var ett bra tillfälle för barnen att träffa andra barn. Men väl där var vi de enda ljusa och mycket barn var det inte heller. Snorhungriga var vi, maten hade inte ännu börjat serveras och de goda chokladpralinerna visade sig vara japanskt stickyrice. Vi vart inte så långvariga. Istället tog vi den enkla utvägen och åkte till ”vår” pizzeria och åt där istället. Barnen har varit där fler gånger än vad jag vet om. De hade sitt bestämda bord, bestämda platser, servitriserna visste drillen med läsken som inte öppnas innan pizzan kommer på bordet och Kasper var väl bekant med servitrisen och barnstolen som fanns inne på toaletten. Detta var mitt första besök. Men det var trevligt. Sedan tog vi en promenad hem på kinesgatan precis bakom de flashigaste nybyggda västerländska höghusen. En enorm kontrast. Jag tycker mycket äkta kinesgator. Jag känner mig inte så lurad där, men jag är glad att jag får bo i ett västerländskt hus med egen toalett i lägenheten och inte en gemensam på gatan.

Lördag var christopher ute och shoppade på QiPuLu med sin store nyazeeländske vän Ian. Vi andra hade en bra dag hemma och ute på parken. Jag lyckades t.o.m. att få fluff på grädden jag köpte och lyckades med en hyfsad ris à la malta. Denna tog vi med oss till Sudweeks, som hade kvällens julfest. Det fanns mycket pumpagrejer på bordet och annat suspekt, men det var i alla fall en trevlig kväll med många vänner.

Veckans plåga har varit High school musical. Denna barn/yngre tonårsfilm har spelats varje dag i detta hem. Stella är såld och går och nynnar på sångerna under dagen. Och nynnar gör jag med, man kan liksom inte hejda sig. Så nu har jag sett till att vi fått soundtracket. Kanske det kan göra att vi inte behöver se filmen varje dag. Eller så gör det att vi fortfarande kan se filmen dagligen, men emellan så kan vi också lyssna. Bra eller dåligt återstår att se.

Jag har också blivit lurad denna vecka. Jag skulle köpa nålar för att byta dragkedjan på Kaspers vinterjacka och jag valde att göra det av en gatuförsäljare. (Jag har sett filmen ”Pursuit of happyness” (nej, jag stavade inte fel. Den heter så!) och varje gång jag ser en gatuförsäljare så vill jag köpa något. Men än så länge har jag blivit mest lurad av dem.) Så istället för 3 kr kostade mig nålarna 50 kr, eftersom 50-lappen jag fick tillbaka var totalt oäkta. Det ironiska i det hela var att jag tittade och kände på den, men eftersom det var kallt ute och det var mörkt, så var det svårt att avgöra. Så, medvetet eller omedvetet försnillande, hoppas jag i alla fall att hon har god användning för pengarna. God Jul på henne.

Och på er andra.

johanna

Söndag 2 dec -07 / jaså, jul snart!

Det är inte varje söndag som man kommer oduschad, osminkad, med flottigt hår och i jeans till kyrkan. Men idag var en sådan dag och inte brydde sig en själ. Jag var ändå mindre suspekt (hittade ombyte och bättrade på det yttre med en kjol ialla fall) än rådgivaren som genomgått laserkirurgi på ögonen och hade heltäckande svarta solglasögon.

Hela veckan har i princip kretsat mer eller mindre kring min nu genomförda Pekingresa.

Måndag skulle jag fixa biljetter. Jag satte barnen på cykeln för att ta ut pengar. Då funkade inte mitt kort och jag åkte till nästa, där det inte heller fungerade. Då var det bara att sticka hem, föra över pengar, ta christophers kort, åka tillbaka till banken och sist till biljettstället. Det låter inte så jobbigt, men det var pest. Bara att låsa cykeln mellan varje stopp är jobbigt för att då har jag tre barn som kan springa okontrollerat. Och att få upp barnen i lägenheten, ta av alla skorna, fixa med banken ostörd, sedan ta på alla igen som inte vill denna gången och åka ut och fixa resten, det är mer problematiskt än vad det låter. Men jag fick i alla fall biljetter tillslut. Och på de tider jag ville. Toppen.

Eftermiddagen tillbringade vi som barnvakter åt felix kompis Jimmy. Det var intressant att studera detta ensambarn närmare. Man märker att han aldrig behövt ta hänsyn till något mindre syskon, då han hade extremt svårt att vänta på att alla skulle bli klara innan han kunde gå. Små saker man lär sig med att ha jobbiga syskon.

Taxiresan hem var en pärs (förutom trafiken och att vi stod stilla i mer än en halvtimma) då vi fick en kexchoklad som resesnack och kasper åt, spillde och inga våtservetter fanns i bilen. Tillslut gjorde jag som kineserna och slängde skräpet genom fönstret ut på gatan. Och det var lite förvånande hur befriande det kändes. Men när jag kommer i sådana situationer som känns stressande för mig och som jag inte kan påverka (chokladfläckar på hans vita sätesskydd), så har jag förstått att jag tar ut det på mina stackars barn istället genom att få en extremt kort stubin. Hela resten av kvällen kände jag mig usel och lovade mig själv att jag aldrig igen skulle göra något över huvud taget. Om jag bara är inne jämt, så blir jag inte stressad och slipper plåga mina stackars barn. Fast frågan är om det är bättre att jag blir rastlös och otålig… Det var nog ingen bra lösning.

Tisdag var det skriftgrupp. Sen en potluck och efteråt var det babyafton för Analee. Potlucks, där alla bidrar med något alla kan äta till lunch, tycker jag verkligen inte om längre. Mina barn äter inte sådan mat och då måste jag se till att de får bra mat och fixa något till ”smörgåsbordet”. Det är lättare att äta lunch hemma.

Efteråt stack vi till IKEA för att fylla på knäckebrödförrådet. Vi lyckades att köpa lite glas också. Vi har säkert handlat glas för över 100kr på dessa månader. Matdelen har marmorgolv, vilket gör att hälften av alla tappade glas faktiskt går sönder. Men det överträffar ändå alla spillda glas vi sluppit hade vi haft plastglas.

Onsdag hade vi playgroup ute på lekplatsen med inomhuslekrummet i Longbai. Vi tillbringade ganska lång tid på en buss som jag trodde skulle ta oss dit, men som tog oss någon annan stans istället. Stella undrade lite försynt varför vi tar bussen om den åker fel. Ja, vad svarar man på det? Lekgruppen var i alla fall trevlig och barnen lekte.

På kvällen var det hjälpisaktivitet. Vi klippte fleecetyg och knöt till filtar som skall delas ut på sjukhuset här i nästa vecka.

Torsdag var det äntligen loppis igen. Denna gången var det massor med grejor och massor med folk, lite för mycket. Men jag lyckades ändå behålla mitt lugn, hitta lite julpynt att förgylla lägenheten med och barnen hittade leksaker. När man kan fynda en barbiebil för 2kr, då är jag lycklig.

När vi kom hem hade jag ändå nästan 4 timmar kvar tills jag behövde gå hemifrån till tåget, så jag tog barnen till simhallen. Bra tidsfördriv och skönt med en dusch innan resan, eftersom vårt varmvatten var borta pga reparationer.

Tillslut blev det i alla fall dags för mig att åka. Jag hatar när man bara väntar på att tiden skall gå. Men jag tog bussen till linje 1 och tunnelbanan till tågstationen. Där väntade mina ivriga medresenärer Rochelle Grover och Charlotte Archibald. Efter lite väntan fick vi gå ombord och vi vart överraskade över hur trevligt vår del av tåget var, dvs de mjuka sovplatserna. (Man kan också få hårda sängar eller bara stolar, men att sitta över natten 11,5 timmar, är inte rekommenderat.) Det är 4 britsar i en avdelning och vår medsovare var en ickeengelsktalande kinesman. När han kom in i kupen och såg oss tre så suckade han och log lite lamt. Men han var så trevlig det går att vara när vi bara pratar lite mandarin och han tog kort på oss innan avstigning i alla fall. Undra vad han säger när han visar dom.

Natten gick utan problem och sängarna var sköna. Vi var framme i Peking kl. 06.48. Full rulle på tågstationen, men det gick fort att få tag i en taxi. Fast taxichaffisen skällde på oss ordentligt. Det visade sig att adressen, fritt översatt från Marriotts engelska hemsida, inte var till hans belåtenhet och det fick vi veta. Jag funderade på att gå där ifrån för att han var så oförskämd, fast då hade han ju fått som han ville, så vi stannade kvar och ringde hotellet.

Framme på hotellet, första gången på ett Marriott (det var billigt, ett rum med extrasäng för 600kr), så bytte vi om och gav oss ut på jakt efter någon att ta oss till muren. Vi lyckades få första taxin att ta oss till muren, vänta och köra oss tillbaka för 600kr, 200kr billigare än de ville ha precis utanför hotellet. Resan till ”vår” del av muren, Jinshanling, tog ca 3 timmar. Och med vår fattiga kinesiska så kan vi tyvärr inte införliva våra medresenärer i så mycket kommunicering. Men vi hade trevligt i alla fall. När vi väl kom till bergen, så trodde jag att muren skulle vara synlig överallt, men så var inte fallet. Det är inte ens lätt att urskilja den på långt håll. Allt såg brunt ut, bergen var bruna och t.o.m. enarna var bruna. Men tillslut var muren där. Och vi gick upp. Och det kändes lite konstigt. Detta är ju något som har varit så långt ifrån verkligt hela livet, och så är jag där. Och det konstigaste av allt är att man inte känner sig ett dugg annorlunda, utan allt är som vanligt, fast man står där på Kinesiska muren. Helskumt.

Vår plan var att gå från Jinshanling till Simatai. Och så fort vi kom dit så kommer dessa guider/försäljare och förföljer en. Jobbigt, men säkert värre på de andra mer turistiga ställena. Vi köpte varsin bok av den första gruppen bara för att bli av med dem. Den andra gruppen ”vardagsbönder” ifrån området gick med oss en lång bit innan de ville gå hem och först sälja oss något. De andra var stenhårda och sa nej till allt. Jag var lite soft och köpte några vykort för 10kr. Efter det hade vi turen att bli passerade av några ”mountain runners” från nya zeeland och två fransmän med en hasselbladskamera och vi slapp bli efterhängda av fler typer. Hade mitt sällskap kunnat prata på ett annat språk som försäljarna inte förstod, så kanske det inte hade varit så jobbigt. Men dessa har ju lärt sig lite engelska och det känns skumt och dumt att prata om de fattar vad man säger.

Muren då? Jo, det var fantastiskt vackert. Första delen var relativt oförstörd, resten raserat och lite uppbyggt eller inte alls. På ena sidan utsikt över bergen i ”outer mongolia” och på andra sidan bergen åt peking till. Att gå var inte en skön liten promenad, utan en bergsbestigning nästan. Ibland var stegen enormt höga och lutningen ännu brantare. Jag vart t.o.m. lite skraj ibland, men då måste jag ju förklara att branta, lutande steg är något jag ofta drömmer mardrömmar om. Fast igen så var ju utsikten helt makalös. Och vädret kunde inte vara bättre; soligt, blå himmel, vindstilla och lagom kallt. Det enda som saknades var systemkameran, men jag vet inte om jag ens skulle fått låna den av christopher om jag frågat. Den är näst inpå helig. Vi gick i ca 4,5 timmar och var helt slut i sista trappan uppför.

Taxiresan hem var en skön vila. Och duschen på rummet nästan ännu bättre.

Vår upptäckarglädje och korta semestertid gjorde att vi inte hängde kvar och kollade på TV resten av kvällen (fast en massage var också på tapeten och inte helt ointressant). Vi klädde på oss igen och gick ut för att titta på Himmelska fridens torg. Och 40 minuter senare var ju detta en besvikelse. Mitt emellan två 4-filiga gator och framför en 8-filig väg ligger en platt grej utan vare sig kantstenar eller något växande. Det kunde lika gärna varit en del av gatan. Mysfaktor noll. Men så lite lägre ner fanns en obelisk och sedan Maos masuleum och ett museum. Jag vet inte riktigt nu hur jag hade föreställt mig att denna plats skulle se ut. Men det var i alla fall inte så. Och hela Peking var egentligen en besvikelse. Det var inte vackert eller mysigt på något sätt. Alla byggnader var stora och breda. Alla gator var breda. Många gator var inte kantade med affärer eller restauranger, utan kala hus. (Detta kanske inte gäller i hela Peking, fast det var så i de delar vi rörde oss i.) Låt mig säga att jag är otroligt glad att jag bor i Shanghai och inte i Peking.

Vi avslutade vår kvällsvandring med en taxiresa hem och åt nudlar på en Ajsian Nudels runt hörnet. Och så sov vi gott hela natten.

Lördag morgon vaknade vi, fixade ihop våra grejer, checkade ut och tog oss iväg till Förbjudna staden, kejsarnas f.d. tillhåll. Vi gick in från baksidan (rekommenderas) och gick runt i alla gångar, gårdar och tittade och förundrades. Det var intressant, vackert och spännande.

Efter en förmiddag här tog vi oss till ett område med hutonger invid en sjö. Hutonger är ett sätt att bo kring en innergård och utåt gatan syns ingenting. Vi hyrde en tandemcykel för 3 och cyklade iväg på en rundtur. Det var helt hysteriskt och riktigt kul. Folks miner var obetalbara och vi bjöd på många skratt, helt gratis!

När vi var färdiga med detta var vi faktiskt ganska nöjda med Peking. Men vi hade några timmar kvar och tog oss till Himmelens tempel. Det var ju en liten besvikelse, då det var byggt samtidigt som förbjudna staden och därför såg allt likadant ut. Men det vart ändå värt det i slutet då vi av en händelse, eller rättare sagt felgång, snubblade över ett område där medelålders kineser hade sitt lördagstillhåll och sportade (tennis, badminton, stavstretching och eurodiskodans (som vi blev inbjudna till och vi dansade ett tag. Jättekul. Dessa dansandes kineser i sin bästa ålder, jätteglada över att vi var med, till dålig musik. Och det blev inte sämre av att en av låtarna var: ”i wanna kiss, kiss, kiss, when the sun comes down, o-e-o, o-e-o”, sången som bilbanan spelar som vi fick överta från Siebkes! J), spelade kort och mahjong och musicerade. Och som i andra parker skall alla överrösta varandra. Vissa grupper var bara enstaka folk på instrument och sång, andra grupper var allsång med häften och en körledare med mikrofon. Det är så kinesiskt och så charmigt. Och mitt i det hela stod en kvinna och dansade flamenco eller något liknande med rosa boots med steppsulor och kastanjetter med långa sjalar påknutna i händerna. En fantastisk upplevelse och helt oväntad.

Vi tog oss tillbaka till hotellet, åt middag på samma restaurang och tog tunnelbanan till tågstationen. Vi var ca 1 timme förtidiga till tåget och roade oss så gott det gick. Men jag gillar inte tågstationer här. Det är så mycket elände och krossade drömmar där.

Vi fick en likadan kupé på vägen hem och en stackars kille fick dela den med oss denna gången också. Nattsömnen vart dock inte lika bra denna gång då väggarna gjorde knäppande och droppande ljud hela natten. Störande.

Söndag morgon, äntligen hemma i shanghai, var vi glada över att vara hemma och fantastiskt nöjda med resan som gått så bra och varit så rolig.

Dagen i övrigt har inte erbjudit något revolutionerande. Vi hade gamlingarna över på middag och sedan en mysig kväll.

Jag fick ärva lite saffran när Viktoria åkte hem. Får se om jag nästa vecka kan få lite julstämning med lussekatter och mitt införskaffade pynt.

johanna