Annars har det varit en intensiv vecka.
Måndag hade vi våra grannar, Domama och Chenzhun (stavningen tveksam), på middag. Förra veckan var de över för att kolla vår läckande varmvattenberedare och de tittade så intresserat på vår köttfärs med majssås och kokta potatis, att jag beslöt mig att bjuda in dem på den maten. Vi hade en trevlig stund tillsammans. Det är ju bara Chenzhun, 17-åriga dottern, som talar engelska men det går bra. Det är samma flicka som i somras med mycket protester tillslut fick 3 veckors sommarlov. I dag fick jag reda på att hon tar privatundervisning i kemi på lördagkvällarna efter en halvdag i skolan. Tänk vad de pluggar dessa kineser.
Tisdag hade vi skriftgrupp hos Julie. Kl.14 hade vi bestämt träff med en koreansk moster och hennes ”niece” på poolen. Mostern hade sett min annons på nätet om vänner och svarade. Vi träffades och badade. Barnen hade kul, jag fick tvinga fram konversation och tröttnade tillslut. Men det var en helt OK eftermiddag.
Onsdag brukar vi ju ha playgroup. Denna dag var det dock ingen som behagade ansluta sig. Det är trist när man anstränger sig till ingen nytta. Men nu skall jag införa lite playgroup-regler, tusan i gatan.
Efter en liten lunch på Mcd och försök till shopping på Lotus, som visade sig inte ha nötfärs, så åkte vi ut till Pudong för att hälsa på Sonya och John och leka lite. De bjöd också på lite fika, lussekatter och ett rasat pepparkakshus. De hade byggt ihop ett hus inköpt på IKEA dagen innan och på morgonen efter när de vaknade så var huset helt ihopsjunket och mjukt. Det kanske inte känns som om att det är någon luftfuktighet nu, men jag tror nog att så är fallet, om än inte så farligt som i somras.
Vi stannade inte så länge utan åkte hem till våra stundande middagsgäster. Jag hade inte dagens schema i huvudet när jag bjöd in Stellas nya primärfröken på middag, men det löste sig för de var en timme sena, så maten hann bli klar. Charlotte är ena tjejen som följde med till Peking. Hennes man Cameron är både pratglad och rolig. Det var en kul kväll. Barnen var uppe tills de gick, dvs kl.22.15. Tur att vi inte har någon skola!
Torsdag tog vi en lugn förmiddag. Lite också för att ladda för eftermiddagens utflykt till ett sjukhus med hjälpistillverkade filtar. Vi tog buss ner till Huaihai lu längst ner och gick och gick och var fel. Vem som hade fel återstår att se, men jag vart småirriterad. Speciellt eftersom jag innan ringt för att kontrollera och ändå fick fel uppgifter. (För de som bor ute i HongQiao är allt öster om blomträdet centralt, fast inte för mig!) Men jag valde att inte låta min irritation förstöra eftermiddagen och inte heller gå ut över barnen. (Jag var faktiskt nästan stolt över hur bra jag gjorde det!) Så, men en glassmuta (Stella såg en Häagen-Dazs och tyckte att glass skulle vara gott. Jag föreslog McD och det gick också bra, tack och lov.) så gick det att gå långt och jag fick ordnat ny plan för resten av dagen. Vi tog oss till Hilton hotell som hade en tågbaneutställning. Killarna var fascinerade. Stella tyckte mer att hotellet var intressant. Vi tillbringade en stund där och stack sedan hem och bakade lussekatter istället.
Kl.18 kom ayi igen och christopher och jag fick sticka ut. Denna gång bockade vi av TaiKanglu. Ett nyrenoverat gammalt ställe, jättefint och hippt med kullerstensgränder och trånga affärer. Vi tittade runt, letade sedan efter någon stans att äta, tog en taxi till vår gata och åt i närheten. Maten var väl sådär, precis som alla andra gånger. Vart finns den goda kinesiska maten?
Barnen var glada hemma. Stella räknade upp att hon ätit 6 glassar denna gång. Det tycker jag nog är lite för mycket! Vi får lösa det på något sätt…
Fredag var en seg morgon också. Men efter lunch stack vi iväg till carrefour för att handla. Och till lycka hade de grädde denna gång. Jag tog 3 paket av de 5 som fanns kvar. Man vet aldrig om det finns nästa gång. Och sedan väntade vi, undertiden vi smällde i oss en massa glass, på Debbi Wootan. Vi tänkte göra ett nytt försök med att lämna filtar till stackars barn på sjukhus. Denna gång var det dock inte på vår gata utan i Pudong. Men efter en timme så var vi framme. Vi fick träffa en av eldsjälarna i en organisation som tyckte att våra töntiga fleecefiltar var jättefina. Så amerikanskt! Men vi fick gå upp med henne och lämna ut filtar till barn från barnhem som kommit till staden för att opereras. De andra barnen i rummen fick också varsin filt och det var glädje. Jag kan ju inte göra någon direkt kommunikation, men det kändes bra och barnen tyckte att det var kul. Och så var det nog spännande för kineserna där att se mina blonda små barn.
Vi kom hem också, trots trafik och taxiletande. Vi hann inte mycket mer än hem och vända. Vår poolklubb hade kalas och jag hade anmält oss, då jag trodde att detta var ett bra tillfälle för barnen att träffa andra barn. Men väl där var vi de enda ljusa och mycket barn var det inte heller. Snorhungriga var vi, maten hade inte ännu börjat serveras och de goda chokladpralinerna visade sig vara japanskt stickyrice. Vi vart inte så långvariga. Istället tog vi den enkla utvägen och åkte till ”vår” pizzeria och åt där istället. Barnen har varit där fler gånger än vad jag vet om. De hade sitt bestämda bord, bestämda platser, servitriserna visste drillen med läsken som inte öppnas innan pizzan kommer på bordet och Kasper var väl bekant med servitrisen och barnstolen som fanns inne på toaletten. Detta var mitt första besök. Men det var trevligt. Sedan tog vi en promenad hem på kinesgatan precis bakom de flashigaste nybyggda västerländska höghusen. En enorm kontrast. Jag tycker mycket äkta kinesgator. Jag känner mig inte så lurad där, men jag är glad att jag får bo i ett västerländskt hus med egen toalett i lägenheten och inte en gemensam på gatan.
Lördag var christopher ute och shoppade på QiPuLu med sin store nyazeeländske vän Ian. Vi andra hade en bra dag hemma och ute på parken. Jag lyckades t.o.m. att få fluff på grädden jag köpte och lyckades med en hyfsad ris à la malta. Denna tog vi med oss till Sudweeks, som hade kvällens julfest. Det fanns mycket pumpagrejer på bordet och annat suspekt, men det var i alla fall en trevlig kväll med många vänner.
Veckans plåga har varit High school musical. Denna barn/yngre tonårsfilm har spelats varje dag i detta hem. Stella är såld och går och nynnar på sångerna under dagen. Och nynnar gör jag med, man kan liksom inte hejda sig. Så nu har jag sett till att vi fått soundtracket. Kanske det kan göra att vi inte behöver se filmen varje dag. Eller så gör det att vi fortfarande kan se filmen dagligen, men emellan så kan vi också lyssna. Bra eller dåligt återstår att se.
Jag har också blivit lurad denna vecka. Jag skulle köpa nålar för att byta dragkedjan på Kaspers vinterjacka och jag valde att göra det av en gatuförsäljare. (Jag har sett filmen ”Pursuit of happyness” (nej, jag stavade inte fel. Den heter så!) och varje gång jag ser en gatuförsäljare så vill jag köpa något. Men än så länge har jag blivit mest lurad av dem.) Så istället för 3 kr kostade mig nålarna 50 kr, eftersom 50-lappen jag fick tillbaka var totalt oäkta. Det ironiska i det hela var att jag tittade och kände på den, men eftersom det var kallt ute och det var mörkt, så var det svårt att avgöra. Så, medvetet eller omedvetet försnillande, hoppas jag i alla fall att hon har god användning för pengarna. God Jul på henne.
Och på er andra.
johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar