Det är inte varje söndag som man kommer oduschad, osminkad, med flottigt hår och i jeans till kyrkan. Men idag var en sådan dag och inte brydde sig en själ. Jag var ändå mindre suspekt (hittade ombyte och bättrade på det yttre med en kjol ialla fall) än rådgivaren som genomgått laserkirurgi på ögonen och hade heltäckande svarta solglasögon.
Hela veckan har i princip kretsat mer eller mindre kring min nu genomförda Pekingresa.
Måndag skulle jag fixa biljetter. Jag satte barnen på cykeln för att ta ut pengar. Då funkade inte mitt kort och jag åkte till nästa, där det inte heller fungerade. Då var det bara att sticka hem, föra över pengar, ta christophers kort, åka tillbaka till banken och sist till biljettstället. Det låter inte så jobbigt, men det var pest. Bara att låsa cykeln mellan varje stopp är jobbigt för att då har jag tre barn som kan springa okontrollerat. Och att få upp barnen i lägenheten, ta av alla skorna, fixa med banken ostörd, sedan ta på alla igen som inte vill denna gången och åka ut och fixa resten, det är mer problematiskt än vad det låter. Men jag fick i alla fall biljetter tillslut. Och på de tider jag ville. Toppen.
Eftermiddagen tillbringade vi som barnvakter åt felix kompis Jimmy. Det var intressant att studera detta ensambarn närmare. Man märker att han aldrig behövt ta hänsyn till något mindre syskon, då han hade extremt svårt att vänta på att alla skulle bli klara innan han kunde gå. Små saker man lär sig med att ha jobbiga syskon.
Taxiresan hem var en pärs (förutom trafiken och att vi stod stilla i mer än en halvtimma) då vi fick en kexchoklad som resesnack och kasper åt, spillde och inga våtservetter fanns i bilen. Tillslut gjorde jag som kineserna och slängde skräpet genom fönstret ut på gatan. Och det var lite förvånande hur befriande det kändes. Men när jag kommer i sådana situationer som känns stressande för mig och som jag inte kan påverka (chokladfläckar på hans vita sätesskydd), så har jag förstått att jag tar ut det på mina stackars barn istället genom att få en extremt kort stubin. Hela resten av kvällen kände jag mig usel och lovade mig själv att jag aldrig igen skulle göra något över huvud taget. Om jag bara är inne jämt, så blir jag inte stressad och slipper plåga mina stackars barn. Fast frågan är om det är bättre att jag blir rastlös och otålig… Det var nog ingen bra lösning.
Tisdag var det skriftgrupp. Sen en potluck och efteråt var det babyafton för Analee. Potlucks, där alla bidrar med något alla kan äta till lunch, tycker jag verkligen inte om längre. Mina barn äter inte sådan mat och då måste jag se till att de får bra mat och fixa något till ”smörgåsbordet”. Det är lättare att äta lunch hemma.
Efteråt stack vi till IKEA för att fylla på knäckebrödförrådet. Vi lyckades att köpa lite glas också. Vi har säkert handlat glas för över 100kr på dessa månader. Matdelen har marmorgolv, vilket gör att hälften av alla tappade glas faktiskt går sönder. Men det överträffar ändå alla spillda glas vi sluppit hade vi haft plastglas.
Onsdag hade vi playgroup ute på lekplatsen med inomhuslekrummet i Longbai. Vi tillbringade ganska lång tid på en buss som jag trodde skulle ta oss dit, men som tog oss någon annan stans istället. Stella undrade lite försynt varför vi tar bussen om den åker fel. Ja, vad svarar man på det? Lekgruppen var i alla fall trevlig och barnen lekte.
På kvällen var det hjälpisaktivitet. Vi klippte fleecetyg och knöt till filtar som skall delas ut på sjukhuset här i nästa vecka.
Torsdag var det äntligen loppis igen. Denna gången var det massor med grejor och massor med folk, lite för mycket. Men jag lyckades ändå behålla mitt lugn, hitta lite julpynt att förgylla lägenheten med och barnen hittade leksaker. När man kan fynda en barbiebil för 2kr, då är jag lycklig.
När vi kom hem hade jag ändå nästan 4 timmar kvar tills jag behövde gå hemifrån till tåget, så jag tog barnen till simhallen. Bra tidsfördriv och skönt med en dusch innan resan, eftersom vårt varmvatten var borta pga reparationer.
Tillslut blev det i alla fall dags för mig att åka. Jag hatar när man bara väntar på att tiden skall gå. Men jag tog bussen till linje 1 och tunnelbanan till tågstationen. Där väntade mina ivriga medresenärer Rochelle Grover och Charlotte Archibald. Efter lite väntan fick vi gå ombord och vi vart överraskade över hur trevligt vår del av tåget var, dvs de mjuka sovplatserna. (Man kan också få hårda sängar eller bara stolar, men att sitta över natten 11,5 timmar, är inte rekommenderat.) Det är 4 britsar i en avdelning och vår medsovare var en ickeengelsktalande kinesman. När han kom in i kupen och såg oss tre så suckade han och log lite lamt. Men han var så trevlig det går att vara när vi bara pratar lite mandarin och han tog kort på oss innan avstigning i alla fall. Undra vad han säger när han visar dom.
Natten gick utan problem och sängarna var sköna. Vi var framme i Peking kl. 06.48. Full rulle på tågstationen, men det gick fort att få tag i en taxi. Fast taxichaffisen skällde på oss ordentligt. Det visade sig att adressen, fritt översatt från Marriotts engelska hemsida, inte var till hans belåtenhet och det fick vi veta. Jag funderade på att gå där ifrån för att han var så oförskämd, fast då hade han ju fått som han ville, så vi stannade kvar och ringde hotellet.
Framme på hotellet, första gången på ett Marriott (det var billigt, ett rum med extrasäng för 600kr), så bytte vi om och gav oss ut på jakt efter någon att ta oss till muren. Vi lyckades få första taxin att ta oss till muren, vänta och köra oss tillbaka för 600kr, 200kr billigare än de ville ha precis utanför hotellet. Resan till ”vår” del av muren, Jinshanling, tog ca 3 timmar. Och med vår fattiga kinesiska så kan vi tyvärr inte införliva våra medresenärer i så mycket kommunicering. Men vi hade trevligt i alla fall. När vi väl kom till bergen, så trodde jag att muren skulle vara synlig överallt, men så var inte fallet. Det är inte ens lätt att urskilja den på långt håll. Allt såg brunt ut, bergen var bruna och t.o.m. enarna var bruna. Men tillslut var muren där. Och vi gick upp. Och det kändes lite konstigt. Detta är ju något som har varit så långt ifrån verkligt hela livet, och så är jag där. Och det konstigaste av allt är att man inte känner sig ett dugg annorlunda, utan allt är som vanligt, fast man står där på Kinesiska muren. Helskumt.
Vår plan var att gå från Jinshanling till Simatai. Och så fort vi kom dit så kommer dessa guider/försäljare och förföljer en. Jobbigt, men säkert värre på de andra mer turistiga ställena. Vi köpte varsin bok av den första gruppen bara för att bli av med dem. Den andra gruppen ”vardagsbönder” ifrån området gick med oss en lång bit innan de ville gå hem och först sälja oss något. De andra var stenhårda och sa nej till allt. Jag var lite soft och köpte några vykort för 10kr. Efter det hade vi turen att bli passerade av några ”mountain runners” från nya zeeland och två fransmän med en hasselbladskamera och vi slapp bli efterhängda av fler typer. Hade mitt sällskap kunnat prata på ett annat språk som försäljarna inte förstod, så kanske det inte hade varit så jobbigt. Men dessa har ju lärt sig lite engelska och det känns skumt och dumt att prata om de fattar vad man säger.
Muren då? Jo, det var fantastiskt vackert. Första delen var relativt oförstörd, resten raserat och lite uppbyggt eller inte alls. På ena sidan utsikt över bergen i ”outer mongolia” och på andra sidan bergen åt peking till. Att gå var inte en skön liten promenad, utan en bergsbestigning nästan. Ibland var stegen enormt höga och lutningen ännu brantare. Jag vart t.o.m. lite skraj ibland, men då måste jag ju förklara att branta, lutande steg är något jag ofta drömmer mardrömmar om. Fast igen så var ju utsikten helt makalös. Och vädret kunde inte vara bättre; soligt, blå himmel, vindstilla och lagom kallt. Det enda som saknades var systemkameran, men jag vet inte om jag ens skulle fått låna den av christopher om jag frågat. Den är näst inpå helig. Vi gick i ca 4,5 timmar och var helt slut i sista trappan uppför.
Taxiresan hem var en skön vila. Och duschen på rummet nästan ännu bättre.
Vår upptäckarglädje och korta semestertid gjorde att vi inte hängde kvar och kollade på TV resten av kvällen (fast en massage var också på tapeten och inte helt ointressant). Vi klädde på oss igen och gick ut för att titta på Himmelska fridens torg. Och 40 minuter senare var ju detta en besvikelse. Mitt emellan två 4-filiga gator och framför en 8-filig väg ligger en platt grej utan vare sig kantstenar eller något växande. Det kunde lika gärna varit en del av gatan. Mysfaktor noll. Men så lite lägre ner fanns en obelisk och sedan Maos masuleum och ett museum. Jag vet inte riktigt nu hur jag hade föreställt mig att denna plats skulle se ut. Men det var i alla fall inte så. Och hela Peking var egentligen en besvikelse. Det var inte vackert eller mysigt på något sätt. Alla byggnader var stora och breda. Alla gator var breda. Många gator var inte kantade med affärer eller restauranger, utan kala hus. (Detta kanske inte gäller i hela Peking, fast det var så i de delar vi rörde oss i.) Låt mig säga att jag är otroligt glad att jag bor i Shanghai och inte i Peking.
Vi avslutade vår kvällsvandring med en taxiresa hem och åt nudlar på en Ajsian Nudels runt hörnet. Och så sov vi gott hela natten.
Lördag morgon vaknade vi, fixade ihop våra grejer, checkade ut och tog oss iväg till Förbjudna staden, kejsarnas f.d. tillhåll. Vi gick in från baksidan (rekommenderas) och gick runt i alla gångar, gårdar och tittade och förundrades. Det var intressant, vackert och spännande.
Efter en förmiddag här tog vi oss till ett område med hutonger invid en sjö. Hutonger är ett sätt att bo kring en innergård och utåt gatan syns ingenting. Vi hyrde en tandemcykel för 3 och cyklade iväg på en rundtur. Det var helt hysteriskt och riktigt kul. Folks miner var obetalbara och vi bjöd på många skratt, helt gratis!
När vi var färdiga med detta var vi faktiskt ganska nöjda med Peking. Men vi hade några timmar kvar och tog oss till Himmelens tempel. Det var ju en liten besvikelse, då det var byggt samtidigt som förbjudna staden och därför såg allt likadant ut. Men det vart ändå värt det i slutet då vi av en händelse, eller rättare sagt felgång, snubblade över ett område där medelålders kineser hade sitt lördagstillhåll och sportade (tennis, badminton, stavstretching och eurodiskodans (som vi blev inbjudna till och vi dansade ett tag. Jättekul. Dessa dansandes kineser i sin bästa ålder, jätteglada över att vi var med, till dålig musik. Och det blev inte sämre av att en av låtarna var: ”i wanna kiss, kiss, kiss, when the sun comes down, o-e-o, o-e-o”, sången som bilbanan spelar som vi fick överta från Siebkes! J), spelade kort och mahjong och musicerade. Och som i andra parker skall alla överrösta varandra. Vissa grupper var bara enstaka folk på instrument och sång, andra grupper var allsång med häften och en körledare med mikrofon. Det är så kinesiskt och så charmigt. Och mitt i det hela stod en kvinna och dansade flamenco eller något liknande med rosa boots med steppsulor och kastanjetter med långa sjalar påknutna i händerna. En fantastisk upplevelse och helt oväntad.
Vi tog oss tillbaka till hotellet, åt middag på samma restaurang och tog tunnelbanan till tågstationen. Vi var ca 1 timme förtidiga till tåget och roade oss så gott det gick. Men jag gillar inte tågstationer här. Det är så mycket elände och krossade drömmar där.
Vi fick en likadan kupé på vägen hem och en stackars kille fick dela den med oss denna gången också. Nattsömnen vart dock inte lika bra denna gång då väggarna gjorde knäppande och droppande ljud hela natten. Störande.
Söndag morgon, äntligen hemma i shanghai, var vi glada över att vara hemma och fantastiskt nöjda med resan som gått så bra och varit så rolig.
Dagen i övrigt har inte erbjudit något revolutionerande. Vi hade gamlingarna över på middag och sedan en mysig kväll.
Jag fick ärva lite saffran när Viktoria åkte hem. Får se om jag nästa vecka kan få lite julstämning med lussekatter och mitt införskaffade pynt.
johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar