Söndag 30 dec -07 / Det finns fördelar med utlandet

I juletider när det är stängt lite var och varannan stans finns det fördelar med att fira som minoritet i en annan världsdel. Här var det inget problem att handla bortglömda ingredienser när som helst, Kalle Anka-tid, Karl Bertil-tid eller juldag. Väldigt smidigt måste jag säga. Och på juldagen var alla museum öppna som vanligt och vi kunde vara kulturella och sysselsätta oss med vettigare saker än chokladfrossa, skinkmackor och slöspelande. Fast jag måste säga att julafton i mina ögon är klart överreklamerad. Men som en vän så fint analyserade; det är min egen förväntan som aldrig uppfylls, så sluta med förväntan.

Måndag, julafton. Min julstämning saknade en gran som lyser med små lampor genom barren, fast i vårt fall plasten (jo, vi fick ärva en plastgran som jag faktiskt gillar. Inget som torkar, barrar, sticks. Lukten kanske man kan köpa som spray?). Det var inte riktigt som det skall utan en gran. Men barnens glädje när de vaknade över julklapparna som låg på bänken bredvid Siebkes gröna postlådor var äkta julglädje. Och risgrynsgrötsfrukost är alltid mysigt med skinkmackor och stearinljus.

Julklappsöppningen blev avverkad tidigt på dagen och snabbt. Det fanns ingen större anledning att vänta tyckte jag när tomten inte skulle komma, Kalle Anka inte visas och de andra gå iväg på sight-seeing (cecilia är rastlös som jag).Och så var det detta med julklappar. Barnen fick 2 mjuka paket var, en liten grej från Jared och Mesh och en barbiedocka/beatmangubbe och de var hur nöjda som helst. Vi är såklart mycket tacksamma för allt vi får i vanliga fall och slipper köpa själva, men ibland tenderar det att bli lite mycket julklappar. (Jag antar att det är fler än jag med samma ”problem”.) Och det är så tråkigt när en riktigt bra julklapp blir överskuggad av något än mer fantastiskt. Till nästa år lovar jag att komma med en lösning eller i alla fall ett gott förslag på detta dilemma.

Julafton för mor i huset har jag aldrig förr insett hur mycket matlagning den består av. Jag höll på i köket mest hela dagen tycker jag. Det var en kort promenad till glassaffären, men annars var det mat för hela slanten. Julbordet med den insmugglade skinkan, IKEA-köpt sill, mina första hemmalagade köttbullar, stans äckligaste ”prinskorvar” och lite annat fissel åt vi sent på eftermiddagen. Det var bara lagom gott och inspirerat, men så vart det överstökat och julen med. Sent på kvällen efter barnen somnat lyckades vi se KarlBertil Johnssons Jul tack vare piratebay. Vad kan man mer begära?

Tisdag tog vi oss iväg till Shanghai Municipal History Museum, vaxdockor och utställningar om hur det såg ut förr i tiden i shanghai under TV-tornet i Pudong. Det var fint och ok. Efteråt åt vi thailunch. Det var med blandade känslor jag tänkte tillbaka och mindes vår sommarresa. Så här i efterhand så var det inte så illa. Fast det var gott att slippa kinesmat.

Onsdag gick vi alla åt olika håll. Jag höll mig här kring lekplatsen för att barnen skulle få springa och leka på eget sätt. De blir så uttråkade av att vara på vuxna platser. På kvällen stack de 4 iväg till Peking. Och vi hade E.R, den gnälliga damen, på julmiddag.

Torsdag var det riktigt tråkigt väder. Vi var inne mest hela dagen och målade och pysslade. När christopher kom hem runt kl16 så åkte vi iväg till ballonglekrummet och barnen hade riktigt roligt ett tag. De blir lätt distraherade av alla andra roliga saker som finns i närheten; leksaksavdelningen och 1-kr-åk-grejerna. Speciellt felix tycker om att gå runt bland leksakerna och titta och prova.

Efter en snabbis på carrefour i källaren så åkte vi hem och lagade mat. En lyckad dag pga min inställning.

Fredag var dagen vi längtat efter, dagen vi skulle få leka med Jimmy. Vi åkte hela familjen till dem. Pappa Jim var också hemma pga en bortsprungen katt och ett vetrinärbesök. Det var en trevlig dag. Vi åt pizzalunch för 400kr (stans dyraste pizza?), letade efter katten som gömt sig, lekte och jag försökte förnya våra visum så att vi kan lämna landet. Barnen hade jätteroligt. Det är så skönt.

Lördag återkom pekingresenärerna och Stella och jag åkte och gjorde det sista med visumen. Dagens handläggare pratade ingen engelska, men jag lyckades med min knappa kinesiska att förstå och kommunicera. Personerna bakom mig i kön kände jag gav mig viss respekt för det lilla jag ändå kunde. Coolt.

När vi sedan skulle åka iväg allihopa till tygmarknaderna för att hämta alla sydda grejer så bröt Felix ihop totalt. Han hatar tygmarknaden och jag klandrar honom inte för det. Jag stannade hemma istället och vi gick till fisken, åt lördagsgodis, lunch och stack iväg med cykeln till barnmarknaden på Wuyi lu för att köpa en mössa till Felix. Det har kommit en kallfront nu efter lång tid med 10-gradig värme. Under tiden barnen lekte i lekrummet fluktade jag runt på marknaden i stånden närmast. Mössan var inget fin (det är bestämt att det skall vara en spindelmannenmössa), men jag hittade en present till Analees bebis, ett par KappAhl-byxor för 15kr!

Vid hemkomst stack jag iväg med christian för att kolla ett tavelramsställe. I sverige ville han göra 22x28cm ramar och fick pris på 300kr/st. Här ville han ha 30kr/st så det var inget att fundera över eller slåss för lägre pris heller. Fast vi hade kört cykelbatteriet i botten och var tvungna att sparka oss hem. Säkerligen en intressant syn.

Idag har varit en bra dag, fastän snorkall. Cecilia och Micke flög hem, men vi syns ju snart igen.

johanna

Nya bilder

Om ni kollar våra länkar till höger så hittar ni våra bilder. Vi har lagt upp lite nya som ni kan kika på.

Christopher

Söndag 23 dec -07 / Jul imorgon

Det känns konstigt att det är jul imorgon. Tänk att man aldrig är riktigt förberedd. I år skyller jag på att jag bor i Kina. Vad skall jag skylla på nästa år? Och tomten kommer inte till Kina har barnen fått veta. För i Kina tror man inte på Jesus. Barnen har nog kommit över sorgen och fogat sig med faktum. Fast, på församlingsfesten förra veckan kom faktiskt en tomte. En av Kaspers favoritmän från kyrkan, Bro.Lamb, var förärad. Kanske den stora magen var avgörande faktor, men han gjorde det också riktigt bra. (Och lyckades överleva alla tusen kort med alla häpna kineser och ändå vara käck och glad. All heder åt honom!) Alla primärbarn stod på scen när han kom in. Alla behöll fattningen utom Felix. Jag har nog aldrig sett Felix så fullständigt lycklig och häpen samtidigt. Det var underbart. Han stod med händerna för munnen och skrattade så att tårarna nästan rann. Total lycka. Kasper däremot var inte ett dugg lurad. Det första han gjorde var att gå upp och slå tomten i magen. Det är vad han gör med Bro.Lamb när de ses. (Förutom idag när han sprang upp på förhöjningen under sakramentsmötet och helt lugnt och stilla satt i hans knä. Bättre än vad han gjort hos mig och då även med muta! Gullesnutt.)

Veckan har varit lite konstig. Plötsligt så var det som vanligt, fast vi är tvärs över jorden. Att sitta i soffan och kolla på DH eller annat med syster yster och Micke är en sådan välbekant känsla att det är konstigt att gå ut och se alla kineser dagen efter.

I måndags var vi över hos Amy och hennes barn. Vi fick lite lunch i utbyte mot grejer. Vi hade med oss ett elpiano bla som varit Siebkes en sväng. Och lyckan var stor i huset utan leksaker. Och jag lovar att jag inte igen vill höra Titanic-sången förinspelad på den. Den blev snabbt Tylers favorit och spelades alldeles för många gånger. Barnen hade kul och gjorde sitt första försök på att spela teater. Snart får vi även sådant här hemma antar jag. Just nu är vi bara förärade med dansuppvisningar och cirkus.

Tisdag så kom familjen. Jag trodde inte att jag saknat familjen så mycket tills jag fick se Cecilia och Micke. Jag måste erkänna att det kom en tår eller två. Vi var i vår lilla affär på gatan när de plötsligt dök upp och de i affären tittade lite konstigt. Men de förstod min glädje när jag sa ”meimei”, som betyder lillasyster.

Till lunchen kom också Christian och Evelina. Ännu mer släkt! De skall dock bo på hotellet granne med vårt komplex. Smidigt. Det känns roligt med mycket familj.

Dagens sight-seeing blev en promenad på kinagatan till buss 48 och en tur till Carrefour. Vad mer kan man begära av en första dag när man är så trött att man kan somna stående? Lite spännande upplevelse i en affär är perfekt.

Onsdag var barnen och jag på playgroup på morgonen. Vi var på Jasmine Garden och lekte med Lisa Harman sista gången. (Reser hem på fredag.)

Efter lunch tog jag med de andra till tygmarknaden. Det är värre än vad man tror, inte bara att förhandla, utan bara att välja. Det är svårare att välja ju mer valmöjligheter man har tycker jag. Men vi lyckades med lite de 4 timmar vi hade innan det stängde.

Torsdag skickade jag iväg dem till Yu Garden. Jag har varit där tillräckligt. Efter lunch möttes vi alla där och vi gick till den andra tygmarknaden på Dongmen Lu. Där lyckades vi hitta det sista. Denna gång dock med tre rastlösa barn i släptåg. (Christopher, Micke och Christian hade stuckit iväg till kameramarknaden, christian uttråkad till max efter 2 sekunder.) Så att något ens blev gjort är fantastiskt. Jag var dock tvungen att lämna in något på andra marknaden och vi tog en promenad dit. Det var längre än jag trodde, men barnen fick springa och vi fick se ett slumområde. Det var en soptipp/returstation med bostäder insprängda. Jag visste inte att det fanns här. Jag vart lite chockad.

Fredag var de andra och shoppade loss på fakemarknaden i Pudong. Både Stella och Kasper var halvrisiga och vädret blött. Vi hade en innedag och en helt OK sådan. På kvällen fick jag dock gå ut. Då tog vi oss alla iväg, ayi hemma med barnen, för att fira min födelsedag med en middag på en restaurang i närheten. Det var vi svenskar och jessica roemmich, charlotte/cameron archibald, mesh/jared och jaimee/jim neel. Det var en kul kväll. Vi hade ett eget rum med ett stort runt bord och en lazy susan på. Det var en kinesrestaurang och det beställdes många rätter och vi åt så att vi sprack, för 76kr per person. Det var en riktigt god restaurang, med vällagad högklassig kinesmat. Inga fettklumpar eller ben, kanske då också västerländskanpassad. Jag tycker inte om att fira egentligen, för då skall man helt plötsligt börja utvärdera vem som skall få komma och även tro att folk vill komma och fira just mig. Men detta kändes bra och det kändes som att de ville komma. Det är alltid bra för självförtroendet.

Efteråt tog vi med mesh och jared hem på lite snack/”uno”. Vi hade kul.

Lördag- det är något speciellt med födelsedagar. Det är en dag som är ansvarslös på ett fantastiskt skönt sätt. Jag funderar på om man skulle göra en sådan dag varje månad. Det är en lyx att kunna tänka mest på sig själv.

Jag fick sång och presenter på sängen. Jag hörde hur Stella vaknade och väckte christopher. Hon var angelägen att det skulle bli rätt. Gulligt.

Dock skall man inte lämna julklappsinköp till sin födelsedag. Det är inte så lyxigt. Jag åkte iväg till Cloud9 mall vid zhongshan park och försökte hitta något vettigt. Inte på vare sig leksaksvåningen eller carrefour fanns något jag ville lägga pengar på.

Lite senare på eftermiddagen stack Cecilia, Evelina och jag iväg till pärlmarknaden. Inte heller fann jag några klappar till barnen, men 2 örhängen till mig! Halsband blir jag däremot överväldigad av istället. Igen för mycket för att kunna välja. Och så vet jag ju inte riktigt vad som är snyggt.

Efter detta så blev jag droppad och tog mig till Decampos white-elefant-party. Vi hade med oss ett paket med böcker och ett set med datorhögtalare. De bjöd på fantastisk mat med de godaste köttbullar jag någonsin smakat. Tänk att en amerikans köttbullar i Kina skall vara det bästa. Så kan det vara. Själva julklapps”utdelningen” var ungefär just så roligt som Inger och Bengt alltid snackat om att det är. Det blir något att ta med sig hem. Jag fick en turkos halsduk och christopher en spindelmannenklocka. Toppen.

Efteråt, slutade 21.30, så stack vi iväg till carrefour gubei, i ett sista desperat försök till julklappsinköp. Vi lyckades dock! (Och nu är de också inslagna. Lycka.)

Dagen, söndag, har varit bra. I klassen berättade jag att de skall få en ny fröken efter nyår. Då svarade Kendyl med ett: ”that’s good, because you are always mean to us”. Jaså! Det känns ju bra, så här sista gången. Jag var oxå tvungen att straffa alla killar för att de var olydiga. Och de var inte glada på mig. Jed blängde värre än någonsin. Men det är väl det man får ta. Man kan nog inte vara poppis jämt om man skall försöka få pli på 7st 4-åringar med myror i benen.

Middag idag var serverad hos Domama. Vi vart inbjudna allihop på pizza trodde vi, men det var bara för de små. Vi vuxna fick hemlagad kinesmat. Vi fick också hjälpa till att göra både vårrullarna och jiaozì. Micke fick imponeringspoäng med sina specialklämda jiaozi. Vi hade en trevlig kväll med våra kinesiska grannar.

Så god jul på er alla och ät ordentligt med vörtbröd.

johanna

Söndag 16 dec -07 / Snart är familjen här!

Idag blev min son, Kasper 2,5 år, utslängd från barntillsynen. Han var för störig. Vad säger det om framtiden? Vi kallar honom faktiskt för terrorist bakom hans rygg, men att det skulle gå så långt att han inte fick vara kvar, det trodde jag aldrig. Enligt fröken är han gängledaren, ja, så mycket gäng det blir bland en grupp barn upp till 3 år gamla. Helt klart hade han dåligt inflytande på de andra i alla fall. Vad kommer det bli av honom?

Veckan i övrigt i korthet (jag vill gå och sova och inte sitta fast i formuleringar halva kvällen):
Måndag, säkert en trevlig dag. Inget minne… Jo, vi åkte till Jimmy på eftermiddagen. Felix tjatade så att jag gav upp tillslut. Men de hade jätteroligt.

Tisdag, skriftgrupp som vanligt. Vi diskuterade Job. Intressant. Efteråt tog vi oss till en hjälpislunch. Undertiden jag och de andra (kan inte skriva tanterna, då medelåldern var 30 kanske) åt, så härjade barnen i en lekhörna bredvid och vände upp och ner på allt. Inte jättekul att städa sedan. Vi gjorde lite lagom och ansåg sedan att min 15kr-persikojuice var viss betalning för städning.

Onsdag, playgroup som vanligt. Barnen och jag tog cykeln till barnmarknaden på Wuyi Lu där vi skulle leka/shoppa. Men så var lekrummet under ”renovering”, dvs de byter plastkvadraterna som ligger på klinkergolvet. Typiskt. Som tur var så ligger ballonglekrummet och vi åkte dit istället. Kirsten och Hugo var de enda som dök upp idag. Men vi hade en trevlig stund bland ballonger i glada pastellfärger. När vi skulle åka hem så regnade det lite smått. Det var dock inte så mycket att vi valde att lämna cykeln och hämta vid bättre väder. Vi satte oss och körde hemåt. Kallt, men konstigt nog inte så blött. Men många blickar såklart. Cykel i regn har dock en fördel; man behöver inte hålla på och slåss om taxisarna på gatan. Skönt.

På eftermiddagen tog jag Stella till Tucker och åkte sedan vidare med killarna till Jimmy. Det är praktiskt att de bor så nära varandra. Alla barnen lekte så fint och 2 timmar senare så packade vi in oss i ny taxi, hämtade Stella och åkte hem.

Torsdag åkte vi till Kirsten Decampos för att sy fast dragkedjan på Kaspers vinterjacka med stans dyraste knappnålar och leka lite med Hugo. Efter lite pyssel med att lära sig en digital symaskin så fick jackan en ny dragkedja och jag blev väldigt nöjd. Nu kan vintern komma!

Fredag åkte vi på museum, Shanghai National History Museum. Vi hade Amy och hennes tre äldsta barn med som sällskap. Det var dinosaurieskelett och alla andra tänkbara djur, uppstoppade, i plast eller riktiga konserverade i burk. Lagom intressant. Det var en gammal rucklig byggnad, mörk och dammig. Ungefär som man kan tänka sig att ett museum i Kina skall se ut. Men helt klart värt 5kr i inträde.

Efteråt gick vi en sväng till barnmarknaden på Pu’an Lu. Till Felix enorma glädje så hittade han en pistol som lät ”Fire, fire” innan tomten hunnit komma med en. Han var helt salig. Kasper var däremot hysterisk. Han har börjat med dessa fits. Han kan skrika halvtimme i sträck helt oresonlig. Det är jobbigt och jag lovar att kineserna tittar när det händer.

På kvällen var det församlingens julfest. Det var dock inte så mycket fest som julprogram. Det var ett julskådespel, samma som alla andra år, och med gott försök från inblandade. Jag hade med mej vår tysk-kinesiska granne och son. Hon tyckte om det. Jag var ungefär imponerad, men man kan inte heller begära mer. På vägen dit i taxin fick Kasper ett till anfall, så jag var tvungen att gå ut ur bilen och gå sista metrarna. Som plåster på såren i örat fick taxichaffisen lite dricks, annars tippar man inte i detta land.

Lördag sov vi länge. Sen tog vi oss iväg till Jing’an temple och tittade runt där. Det var egentligen inget att se. Efter en lunch och stans största glass från McD så åkte vi till poolen och badade en stund. Därefter en trevlig kväll hemma. Jag var uppe hos grannen och försökte se/lära lite när de spelade MahJong, men jag lyckades inte så bra. Fast nu har jag gjort det också, check.

Idag efter kyrkan blev vi spontanhembjudna på lunch till Jimmy. Felix överlycklig och vi glada. De är sköna, enkla människor, med katt som christopher håller på att hosta upp nu.

Det var veckan, kort och koncist. Christopher är redo att åka hem och jag är glad för varje dag här, men också nöjd med att sticka i januari. Jag kommer att sakna ayi, men barnen kommer att älska att gå i skolan/förskolan och att ha många kompisar.

johanna

Söndag 9 dec -07

Tillslut fick vi julpyntat! Idag efter fantastisk middag med urgoda scones (recept ”Dinkelscones” från ICA) så tog vi oss tid att sätta upp våra införskaffade girlanger och kulor. Med lite vacker julmusik i bakgrunden blev det hela en mysig julig dag.

Annars har det varit en intensiv vecka.

Måndag hade vi våra grannar, Domama och Chenzhun (stavningen tveksam), på middag. Förra veckan var de över för att kolla vår läckande varmvattenberedare och de tittade så intresserat på vår köttfärs med majssås och kokta potatis, att jag beslöt mig att bjuda in dem på den maten. Vi hade en trevlig stund tillsammans. Det är ju bara Chenzhun, 17-åriga dottern, som talar engelska men det går bra. Det är samma flicka som i somras med mycket protester tillslut fick 3 veckors sommarlov. I dag fick jag reda på att hon tar privatundervisning i kemi på lördagkvällarna efter en halvdag i skolan. Tänk vad de pluggar dessa kineser.

Tisdag hade vi skriftgrupp hos Julie. Kl.14 hade vi bestämt träff med en koreansk moster och hennes ”niece” på poolen. Mostern hade sett min annons på nätet om vänner och svarade. Vi träffades och badade. Barnen hade kul, jag fick tvinga fram konversation och tröttnade tillslut. Men det var en helt OK eftermiddag.

Onsdag brukar vi ju ha playgroup. Denna dag var det dock ingen som behagade ansluta sig. Det är trist när man anstränger sig till ingen nytta. Men nu skall jag införa lite playgroup-regler, tusan i gatan.

Efter en liten lunch på Mcd och försök till shopping på Lotus, som visade sig inte ha nötfärs, så åkte vi ut till Pudong för att hälsa på Sonya och John och leka lite. De bjöd också på lite fika, lussekatter och ett rasat pepparkakshus. De hade byggt ihop ett hus inköpt på IKEA dagen innan och på morgonen efter när de vaknade så var huset helt ihopsjunket och mjukt. Det kanske inte känns som om att det är någon luftfuktighet nu, men jag tror nog att så är fallet, om än inte så farligt som i somras.

Vi stannade inte så länge utan åkte hem till våra stundande middagsgäster. Jag hade inte dagens schema i huvudet när jag bjöd in Stellas nya primärfröken på middag, men det löste sig för de var en timme sena, så maten hann bli klar. Charlotte är ena tjejen som följde med till Peking. Hennes man Cameron är både pratglad och rolig. Det var en kul kväll. Barnen var uppe tills de gick, dvs kl.22.15. Tur att vi inte har någon skola!

Torsdag tog vi en lugn förmiddag. Lite också för att ladda för eftermiddagens utflykt till ett sjukhus med hjälpistillverkade filtar. Vi tog buss ner till Huaihai lu längst ner och gick och gick och var fel. Vem som hade fel återstår att se, men jag vart småirriterad. Speciellt eftersom jag innan ringt för att kontrollera och ändå fick fel uppgifter. (För de som bor ute i HongQiao är allt öster om blomträdet centralt, fast inte för mig!) Men jag valde att inte låta min irritation förstöra eftermiddagen och inte heller gå ut över barnen. (Jag var faktiskt nästan stolt över hur bra jag gjorde det!) Så, men en glassmuta (Stella såg en Häagen-Dazs och tyckte att glass skulle vara gott. Jag föreslog McD och det gick också bra, tack och lov.) så gick det att gå långt och jag fick ordnat ny plan för resten av dagen. Vi tog oss till Hilton hotell som hade en tågbaneutställning. Killarna var fascinerade. Stella tyckte mer att hotellet var intressant. Vi tillbringade en stund där och stack sedan hem och bakade lussekatter istället.

Kl.18 kom ayi igen och christopher och jag fick sticka ut. Denna gång bockade vi av TaiKanglu. Ett nyrenoverat gammalt ställe, jättefint och hippt med kullerstensgränder och trånga affärer. Vi tittade runt, letade sedan efter någon stans att äta, tog en taxi till vår gata och åt i närheten. Maten var väl sådär, precis som alla andra gånger. Vart finns den goda kinesiska maten?

Barnen var glada hemma. Stella räknade upp att hon ätit 6 glassar denna gång. Det tycker jag nog är lite för mycket! Vi får lösa det på något sätt…

Fredag var en seg morgon också. Men efter lunch stack vi iväg till carrefour för att handla. Och till lycka hade de grädde denna gång. Jag tog 3 paket av de 5 som fanns kvar. Man vet aldrig om det finns nästa gång. Och sedan väntade vi, undertiden vi smällde i oss en massa glass, på Debbi Wootan. Vi tänkte göra ett nytt försök med att lämna filtar till stackars barn på sjukhus. Denna gång var det dock inte på vår gata utan i Pudong. Men efter en timme så var vi framme. Vi fick träffa en av eldsjälarna i en organisation som tyckte att våra töntiga fleecefiltar var jättefina. Så amerikanskt! Men vi fick gå upp med henne och lämna ut filtar till barn från barnhem som kommit till staden för att opereras. De andra barnen i rummen fick också varsin filt och det var glädje. Jag kan ju inte göra någon direkt kommunikation, men det kändes bra och barnen tyckte att det var kul. Och så var det nog spännande för kineserna där att se mina blonda små barn.

Vi kom hem också, trots trafik och taxiletande. Vi hann inte mycket mer än hem och vända. Vår poolklubb hade kalas och jag hade anmält oss, då jag trodde att detta var ett bra tillfälle för barnen att träffa andra barn. Men väl där var vi de enda ljusa och mycket barn var det inte heller. Snorhungriga var vi, maten hade inte ännu börjat serveras och de goda chokladpralinerna visade sig vara japanskt stickyrice. Vi vart inte så långvariga. Istället tog vi den enkla utvägen och åkte till ”vår” pizzeria och åt där istället. Barnen har varit där fler gånger än vad jag vet om. De hade sitt bestämda bord, bestämda platser, servitriserna visste drillen med läsken som inte öppnas innan pizzan kommer på bordet och Kasper var väl bekant med servitrisen och barnstolen som fanns inne på toaletten. Detta var mitt första besök. Men det var trevligt. Sedan tog vi en promenad hem på kinesgatan precis bakom de flashigaste nybyggda västerländska höghusen. En enorm kontrast. Jag tycker mycket äkta kinesgator. Jag känner mig inte så lurad där, men jag är glad att jag får bo i ett västerländskt hus med egen toalett i lägenheten och inte en gemensam på gatan.

Lördag var christopher ute och shoppade på QiPuLu med sin store nyazeeländske vän Ian. Vi andra hade en bra dag hemma och ute på parken. Jag lyckades t.o.m. att få fluff på grädden jag köpte och lyckades med en hyfsad ris à la malta. Denna tog vi med oss till Sudweeks, som hade kvällens julfest. Det fanns mycket pumpagrejer på bordet och annat suspekt, men det var i alla fall en trevlig kväll med många vänner.

Veckans plåga har varit High school musical. Denna barn/yngre tonårsfilm har spelats varje dag i detta hem. Stella är såld och går och nynnar på sångerna under dagen. Och nynnar gör jag med, man kan liksom inte hejda sig. Så nu har jag sett till att vi fått soundtracket. Kanske det kan göra att vi inte behöver se filmen varje dag. Eller så gör det att vi fortfarande kan se filmen dagligen, men emellan så kan vi också lyssna. Bra eller dåligt återstår att se.

Jag har också blivit lurad denna vecka. Jag skulle köpa nålar för att byta dragkedjan på Kaspers vinterjacka och jag valde att göra det av en gatuförsäljare. (Jag har sett filmen ”Pursuit of happyness” (nej, jag stavade inte fel. Den heter så!) och varje gång jag ser en gatuförsäljare så vill jag köpa något. Men än så länge har jag blivit mest lurad av dem.) Så istället för 3 kr kostade mig nålarna 50 kr, eftersom 50-lappen jag fick tillbaka var totalt oäkta. Det ironiska i det hela var att jag tittade och kände på den, men eftersom det var kallt ute och det var mörkt, så var det svårt att avgöra. Så, medvetet eller omedvetet försnillande, hoppas jag i alla fall att hon har god användning för pengarna. God Jul på henne.

Och på er andra.

johanna

Söndag 2 dec -07 / jaså, jul snart!

Det är inte varje söndag som man kommer oduschad, osminkad, med flottigt hår och i jeans till kyrkan. Men idag var en sådan dag och inte brydde sig en själ. Jag var ändå mindre suspekt (hittade ombyte och bättrade på det yttre med en kjol ialla fall) än rådgivaren som genomgått laserkirurgi på ögonen och hade heltäckande svarta solglasögon.

Hela veckan har i princip kretsat mer eller mindre kring min nu genomförda Pekingresa.

Måndag skulle jag fixa biljetter. Jag satte barnen på cykeln för att ta ut pengar. Då funkade inte mitt kort och jag åkte till nästa, där det inte heller fungerade. Då var det bara att sticka hem, föra över pengar, ta christophers kort, åka tillbaka till banken och sist till biljettstället. Det låter inte så jobbigt, men det var pest. Bara att låsa cykeln mellan varje stopp är jobbigt för att då har jag tre barn som kan springa okontrollerat. Och att få upp barnen i lägenheten, ta av alla skorna, fixa med banken ostörd, sedan ta på alla igen som inte vill denna gången och åka ut och fixa resten, det är mer problematiskt än vad det låter. Men jag fick i alla fall biljetter tillslut. Och på de tider jag ville. Toppen.

Eftermiddagen tillbringade vi som barnvakter åt felix kompis Jimmy. Det var intressant att studera detta ensambarn närmare. Man märker att han aldrig behövt ta hänsyn till något mindre syskon, då han hade extremt svårt att vänta på att alla skulle bli klara innan han kunde gå. Små saker man lär sig med att ha jobbiga syskon.

Taxiresan hem var en pärs (förutom trafiken och att vi stod stilla i mer än en halvtimma) då vi fick en kexchoklad som resesnack och kasper åt, spillde och inga våtservetter fanns i bilen. Tillslut gjorde jag som kineserna och slängde skräpet genom fönstret ut på gatan. Och det var lite förvånande hur befriande det kändes. Men när jag kommer i sådana situationer som känns stressande för mig och som jag inte kan påverka (chokladfläckar på hans vita sätesskydd), så har jag förstått att jag tar ut det på mina stackars barn istället genom att få en extremt kort stubin. Hela resten av kvällen kände jag mig usel och lovade mig själv att jag aldrig igen skulle göra något över huvud taget. Om jag bara är inne jämt, så blir jag inte stressad och slipper plåga mina stackars barn. Fast frågan är om det är bättre att jag blir rastlös och otålig… Det var nog ingen bra lösning.

Tisdag var det skriftgrupp. Sen en potluck och efteråt var det babyafton för Analee. Potlucks, där alla bidrar med något alla kan äta till lunch, tycker jag verkligen inte om längre. Mina barn äter inte sådan mat och då måste jag se till att de får bra mat och fixa något till ”smörgåsbordet”. Det är lättare att äta lunch hemma.

Efteråt stack vi till IKEA för att fylla på knäckebrödförrådet. Vi lyckades att köpa lite glas också. Vi har säkert handlat glas för över 100kr på dessa månader. Matdelen har marmorgolv, vilket gör att hälften av alla tappade glas faktiskt går sönder. Men det överträffar ändå alla spillda glas vi sluppit hade vi haft plastglas.

Onsdag hade vi playgroup ute på lekplatsen med inomhuslekrummet i Longbai. Vi tillbringade ganska lång tid på en buss som jag trodde skulle ta oss dit, men som tog oss någon annan stans istället. Stella undrade lite försynt varför vi tar bussen om den åker fel. Ja, vad svarar man på det? Lekgruppen var i alla fall trevlig och barnen lekte.

På kvällen var det hjälpisaktivitet. Vi klippte fleecetyg och knöt till filtar som skall delas ut på sjukhuset här i nästa vecka.

Torsdag var det äntligen loppis igen. Denna gången var det massor med grejor och massor med folk, lite för mycket. Men jag lyckades ändå behålla mitt lugn, hitta lite julpynt att förgylla lägenheten med och barnen hittade leksaker. När man kan fynda en barbiebil för 2kr, då är jag lycklig.

När vi kom hem hade jag ändå nästan 4 timmar kvar tills jag behövde gå hemifrån till tåget, så jag tog barnen till simhallen. Bra tidsfördriv och skönt med en dusch innan resan, eftersom vårt varmvatten var borta pga reparationer.

Tillslut blev det i alla fall dags för mig att åka. Jag hatar när man bara väntar på att tiden skall gå. Men jag tog bussen till linje 1 och tunnelbanan till tågstationen. Där väntade mina ivriga medresenärer Rochelle Grover och Charlotte Archibald. Efter lite väntan fick vi gå ombord och vi vart överraskade över hur trevligt vår del av tåget var, dvs de mjuka sovplatserna. (Man kan också få hårda sängar eller bara stolar, men att sitta över natten 11,5 timmar, är inte rekommenderat.) Det är 4 britsar i en avdelning och vår medsovare var en ickeengelsktalande kinesman. När han kom in i kupen och såg oss tre så suckade han och log lite lamt. Men han var så trevlig det går att vara när vi bara pratar lite mandarin och han tog kort på oss innan avstigning i alla fall. Undra vad han säger när han visar dom.

Natten gick utan problem och sängarna var sköna. Vi var framme i Peking kl. 06.48. Full rulle på tågstationen, men det gick fort att få tag i en taxi. Fast taxichaffisen skällde på oss ordentligt. Det visade sig att adressen, fritt översatt från Marriotts engelska hemsida, inte var till hans belåtenhet och det fick vi veta. Jag funderade på att gå där ifrån för att han var så oförskämd, fast då hade han ju fått som han ville, så vi stannade kvar och ringde hotellet.

Framme på hotellet, första gången på ett Marriott (det var billigt, ett rum med extrasäng för 600kr), så bytte vi om och gav oss ut på jakt efter någon att ta oss till muren. Vi lyckades få första taxin att ta oss till muren, vänta och köra oss tillbaka för 600kr, 200kr billigare än de ville ha precis utanför hotellet. Resan till ”vår” del av muren, Jinshanling, tog ca 3 timmar. Och med vår fattiga kinesiska så kan vi tyvärr inte införliva våra medresenärer i så mycket kommunicering. Men vi hade trevligt i alla fall. När vi väl kom till bergen, så trodde jag att muren skulle vara synlig överallt, men så var inte fallet. Det är inte ens lätt att urskilja den på långt håll. Allt såg brunt ut, bergen var bruna och t.o.m. enarna var bruna. Men tillslut var muren där. Och vi gick upp. Och det kändes lite konstigt. Detta är ju något som har varit så långt ifrån verkligt hela livet, och så är jag där. Och det konstigaste av allt är att man inte känner sig ett dugg annorlunda, utan allt är som vanligt, fast man står där på Kinesiska muren. Helskumt.

Vår plan var att gå från Jinshanling till Simatai. Och så fort vi kom dit så kommer dessa guider/försäljare och förföljer en. Jobbigt, men säkert värre på de andra mer turistiga ställena. Vi köpte varsin bok av den första gruppen bara för att bli av med dem. Den andra gruppen ”vardagsbönder” ifrån området gick med oss en lång bit innan de ville gå hem och först sälja oss något. De andra var stenhårda och sa nej till allt. Jag var lite soft och köpte några vykort för 10kr. Efter det hade vi turen att bli passerade av några ”mountain runners” från nya zeeland och två fransmän med en hasselbladskamera och vi slapp bli efterhängda av fler typer. Hade mitt sällskap kunnat prata på ett annat språk som försäljarna inte förstod, så kanske det inte hade varit så jobbigt. Men dessa har ju lärt sig lite engelska och det känns skumt och dumt att prata om de fattar vad man säger.

Muren då? Jo, det var fantastiskt vackert. Första delen var relativt oförstörd, resten raserat och lite uppbyggt eller inte alls. På ena sidan utsikt över bergen i ”outer mongolia” och på andra sidan bergen åt peking till. Att gå var inte en skön liten promenad, utan en bergsbestigning nästan. Ibland var stegen enormt höga och lutningen ännu brantare. Jag vart t.o.m. lite skraj ibland, men då måste jag ju förklara att branta, lutande steg är något jag ofta drömmer mardrömmar om. Fast igen så var ju utsikten helt makalös. Och vädret kunde inte vara bättre; soligt, blå himmel, vindstilla och lagom kallt. Det enda som saknades var systemkameran, men jag vet inte om jag ens skulle fått låna den av christopher om jag frågat. Den är näst inpå helig. Vi gick i ca 4,5 timmar och var helt slut i sista trappan uppför.

Taxiresan hem var en skön vila. Och duschen på rummet nästan ännu bättre.

Vår upptäckarglädje och korta semestertid gjorde att vi inte hängde kvar och kollade på TV resten av kvällen (fast en massage var också på tapeten och inte helt ointressant). Vi klädde på oss igen och gick ut för att titta på Himmelska fridens torg. Och 40 minuter senare var ju detta en besvikelse. Mitt emellan två 4-filiga gator och framför en 8-filig väg ligger en platt grej utan vare sig kantstenar eller något växande. Det kunde lika gärna varit en del av gatan. Mysfaktor noll. Men så lite lägre ner fanns en obelisk och sedan Maos masuleum och ett museum. Jag vet inte riktigt nu hur jag hade föreställt mig att denna plats skulle se ut. Men det var i alla fall inte så. Och hela Peking var egentligen en besvikelse. Det var inte vackert eller mysigt på något sätt. Alla byggnader var stora och breda. Alla gator var breda. Många gator var inte kantade med affärer eller restauranger, utan kala hus. (Detta kanske inte gäller i hela Peking, fast det var så i de delar vi rörde oss i.) Låt mig säga att jag är otroligt glad att jag bor i Shanghai och inte i Peking.

Vi avslutade vår kvällsvandring med en taxiresa hem och åt nudlar på en Ajsian Nudels runt hörnet. Och så sov vi gott hela natten.

Lördag morgon vaknade vi, fixade ihop våra grejer, checkade ut och tog oss iväg till Förbjudna staden, kejsarnas f.d. tillhåll. Vi gick in från baksidan (rekommenderas) och gick runt i alla gångar, gårdar och tittade och förundrades. Det var intressant, vackert och spännande.

Efter en förmiddag här tog vi oss till ett område med hutonger invid en sjö. Hutonger är ett sätt att bo kring en innergård och utåt gatan syns ingenting. Vi hyrde en tandemcykel för 3 och cyklade iväg på en rundtur. Det var helt hysteriskt och riktigt kul. Folks miner var obetalbara och vi bjöd på många skratt, helt gratis!

När vi var färdiga med detta var vi faktiskt ganska nöjda med Peking. Men vi hade några timmar kvar och tog oss till Himmelens tempel. Det var ju en liten besvikelse, då det var byggt samtidigt som förbjudna staden och därför såg allt likadant ut. Men det vart ändå värt det i slutet då vi av en händelse, eller rättare sagt felgång, snubblade över ett område där medelålders kineser hade sitt lördagstillhåll och sportade (tennis, badminton, stavstretching och eurodiskodans (som vi blev inbjudna till och vi dansade ett tag. Jättekul. Dessa dansandes kineser i sin bästa ålder, jätteglada över att vi var med, till dålig musik. Och det blev inte sämre av att en av låtarna var: ”i wanna kiss, kiss, kiss, when the sun comes down, o-e-o, o-e-o”, sången som bilbanan spelar som vi fick överta från Siebkes! J), spelade kort och mahjong och musicerade. Och som i andra parker skall alla överrösta varandra. Vissa grupper var bara enstaka folk på instrument och sång, andra grupper var allsång med häften och en körledare med mikrofon. Det är så kinesiskt och så charmigt. Och mitt i det hela stod en kvinna och dansade flamenco eller något liknande med rosa boots med steppsulor och kastanjetter med långa sjalar påknutna i händerna. En fantastisk upplevelse och helt oväntad.

Vi tog oss tillbaka till hotellet, åt middag på samma restaurang och tog tunnelbanan till tågstationen. Vi var ca 1 timme förtidiga till tåget och roade oss så gott det gick. Men jag gillar inte tågstationer här. Det är så mycket elände och krossade drömmar där.

Vi fick en likadan kupé på vägen hem och en stackars kille fick dela den med oss denna gången också. Nattsömnen vart dock inte lika bra denna gång då väggarna gjorde knäppande och droppande ljud hela natten. Störande.

Söndag morgon, äntligen hemma i shanghai, var vi glada över att vara hemma och fantastiskt nöjda med resan som gått så bra och varit så rolig.

Dagen i övrigt har inte erbjudit något revolutionerande. Vi hade gamlingarna över på middag och sedan en mysig kväll.

Jag fick ärva lite saffran när Viktoria åkte hem. Får se om jag nästa vecka kan få lite julstämning med lussekatter och mitt införskaffade pynt.

johanna

Nya bilder

Jag har lagt in lite bilder från min resa till Zhang Jia Jie. Kliv in och kika.

Christopher

Expedition Zhang Jia Jie

Jag upptäckte en dag i skolan att min bänkkamrat, en ung och oförskämt trevlig norrman, hade samma perversion för foto och kameraprylar. Kläckte ur mig att jag länge funderat på att bara sätta mig på ett plan och se vart man hamnar lite. Thomas tyckte, inte helt förvånande då mina idéer ofta är lysande, att det var en mycket bra idé. Fredagen efter det sista mitt i terminen provet (fråga inte) så hängde vi på oss våra ryggsäckar och klev på China Eastern till Changsha som ligger i Hunanprovinsen. Vi hade sett en bild på några berg som liknade en blandning mellan Grand Canyon, Gotlands raukar och Thailands djungler. Hur vi skulle hitta dit visste vi inte, och det var ju faktiskt hela poängen. Vi ville ju inte ha en paketresa, vi var ju utrustade för äventyr. I Changsha fick vi tag i tågbiljetter till nattåget till Zhang Jia Jie som är närmsta stad intill naturreservatet som var målet för vår resa. Om man läser Thomas blogg så framställs jag i något elak dager då det gäller biljetterna. Vi fick tag i en Soft Sleeper och en Hard Sleeper. Och rättskaffens som jag är så höll jag båda biljetterna bakom ryggen och lät honom sedan välja (utan att jag fuskade dessutom). Han fick helt enkelt den sämre biljetten, och jag sov som en liten dunig valp hela natten.

Natten var för den delen inte så himla lång då vi blev abrupt väckta halv fyra. Klockan fyra klev vi av tåget och ut i mörkret och kylan. Det enda ljuset vi såg var från en stackare som drev en resebyrå. Och eftersom vi inte kände för att driva omkring på gatorna i fyra timmar så betalade vi snällt för nåt sorts resepaket. Vi blev sedan snällt vallade till ett ”hotell” med ett rum som var så läskigt att det knappt går att beskrivas. Toaletten var av hål i golvet modell, sängarna var bäddade men frågan är med vad och hur rent det var. Fönstret till gatan stod vidöppet och vädrade den knappt plusgradiga luften. I taket hängde inte någon lampa utan taket bestod av målade träribbor som hade vindruvsklasar av plast hängande i sig… Och som om det inte var kitschigt nog så hängde i takets mitt en diskokula i ett mässingsliknande material. Vi stängde fönstret och tog av oss skorna, sedan lade vi oss i sängarna fullt påklädda och jag undrade vad vi gett oss in på innan jag somnade. Här kan det tilläggas att det tog över två dygn innan vi återsåg ett varmt rum.

I två dagar spenderade vi tiden med en kinesisk guide som raskt förde oss mellan olika storslagna vyer. Hennes kinesiska var hyfsad, men vår var väl så där. Kineserna är vana vid att inte förstå varandra riktigt, Kina är ju rätt stort. När kineser inser att man inte riktigt förstår vad de säger så gör de helt tvärt emot vad man förväntar sig. Istället för att prata långsamt och använda korta fraser så lägger de på ett kol och försöker att förklara så omfattande som möjligt. De antar att ju mer de förklarar desto större chans är det att man förstår något. Och är det helt kört så skriver de gärna ner ett par tecken i handflatan med pekfingret. Ibland undrar man vad de tänker med. Men det finns ju en förklaring, de pratar alla lite olika, och ibland vill man ju själv att en skåning kanske bokstaverar eller skriver ner det han egentligen vill. Men trots att vi enskilt inte var så superhajja på kinesiska så bildade vi tillsammans en individ med kanske en treårings kommunikationsförmåga. Oftast fick vi titta på varandra och sedan försöka pussla ihop vad vi kollektivt kunde förstå. Det gick rätt bra faktiskt. Natten spenderades i ett hotell i naturreservatet, också detta utan värme, toalettpapper, handdukar och varmvatten. Vid lunch hade vi fått nog och bad att få bli körda till staden utanför naturreservatet. Där började faktiskt äventyret för oss. I knappt fyra timmar gick vi omkring i staden och väntade på att det skulle bli dags att ta bussen tillbaka till Changsha. För första gången sedan jag kommit till Kina kan jag påstå att jag sett det riktiga Kina. Det var mycket givande att gå runt och betrakta staden och dess invånare genom kamerans sökare.

När bussen närmade sig ändhållplatsen i Changsha, efter fem timmar, så gled vi förbi en Pizza Hut och vi såg tyst på varandra i samförstånd. Efter Pizzan gick vi bildligt talat runt hörnet och in i närmsta fyrastjärniga hotell. Mätt och varm klev jag nyduschad ner i sängen och såg ett gammalt Heroes avsnitt på engelska. Ibland är man inte så himla outdoors som man vill tro.

Christopher

Söndag 25 november 2007

Idag var det ett tag meningen att jag skulle ta alla med häpnad. Jag tänkte nämligen springa shanghais halvmara, fast inte annonsera innan att jag tränade för den. Men när jag gjorde närmare undersökningar, så visade det sig att tävlingen var idag och inte igår. Och i.o.m. att jag inte försöker mig på en Shanghai klassiker, så kändes det som att jag kunde springa ett göteborgsvarv istället, som går på en lördag. Dagens ironi var dock att jag ändå blev hindrad av att gå till kyrkan av maran. För när vi satt där i taxin äntligen på väg, så stängdes Hong Qiao lu helt plötsligt av och vi blev infösta att åka på Zhongshan rd istället. Och det gick ca 20m och sedan stod all trafik helt stilla. Skulle vi vänta på att alla skulle springa förbi och sedan åka? Nä, vi valde att lämna taxin, försöka kryssa mellan svettiga löpare för att ta oss till andra sidan avspärrningen och leta efter en ny taxi. Tack och lov var det fint höstväder och inte regn. Men vi kom inte ens nära i tid till kyrkan.

Veckan i övrigt har inneburit trevlig höst och gula blad.

Måndag var christopher fortfarande borta på sitt fotoäventyr. Vi var hemma, gjorde ärenden och hade en bra dag.

Tisdag var det skriftgrupp såklart. Efter det tog vi iltaxi hem för att fixa iordning lunchen som skulle gästas av Amy med barnen Tylor, Juel, Ani och Greta. De kom dock ca 45 minuter senare än planerat så spagettin var halvkall och köttfärsen inte så god ens riktigt varm. Men alla åt och lekte bra. När ayi kom så gick vi ut till springparken (det är inte så lätt att städa med 7 barn i lägenheten) och barnen hittade en ”koja”. De hade alla jätteroligt.

Christopher kom hem senare på kvällen när alla somnat. Glad över att vara tillbaka där det är varmt och civiliserat.

Onsdag hade vi lekgrupp hos Grovers på Hong Qiao lu. Hennes stora barn var lediga från skolan och stella hade roligt. Tucker går på samma skola och var också ledig. Efter lekgruppen gick jag med Stella till Tucker och de fick leka ett tag. Stella såklart överlycklig. Felix, Kasper och jag tog oss istället till Carrefour, käkade, kollade på alla leksaker i leksaksaffären, handlade och kollade på alla leksaker i mataffären. Enda anledningen att handla på carrefour är att de har enlitersförpackningar med superhållbar grädde. De var slut. Typiskt. Vi åkte tillbaka för att hämta stella och tog oss sedan hem.

På kvällen var jag lycklig över att äntligen få gå iväg till gymmet. Men efter 2,5km på springbandet kom jag inte längre pga ett tryck över bröstet som inte ville ”knäckas” bort. Det kändes lite läskigt. Men speciellt Stella vart överlycklig över att jag kom hem så snabbt. Hon är inte glad i Christophers ”hårda” läggningar.

(Ryggknäcken jag längtat efter sedan onsdags infann sig precis och nu har jag inte ont längre.)

Torsdag morgon gjorde jag slag i saken. Jag måste ju prova på Tai chi när jag är i Kina! Och med christopher lite halvrisig, så kunde jag sticka iväg på morgonen för att försöka vara med dem som står nere i vår korsning och flaxar. De hade redan börjat när jag kom strax innan kl 7 och jag ställde mig längst bak och försökte hänga med så gott det gick. Det kändes ytterst pinsamt, som att jag förstörde det ”vackra” med mitt okoordinerade flaxande. Men sen är det inte jättelyckat att som vit nybörjare ställa sig där man bor, mitt i en trafikerad korsning, vid tidpunkten för vanligt folks jobb/skolstart om man nu vill vara anonym. Men jag gjorde så gott jag kunde, bjöd på gratis underhållning och var sprudlande glad när jag gick därifrån.

På förmiddagen gick vi till fisken. De barn vi hade hoppats på att möta kom inte (jag vet inte ens om de existerar, men en gammal tant sa att det brukar komma ut äldre barn för att leka där på f.m, så det var värt ett försök.) och barnen ville hem.

Efter lunch pratade stella om att hon ville gå och bada. Jag var totalt osugen på att nedsänka mig i kallt vatten, men vad gör man inte för sina barn? Fast till vår stora överraskning och lycka så var det 29grader varmt i vattnet och riktigt skönt. Ungarna plaskade länge. Jag nöjde mig med lite kortare tid i. Och alla njöt ordentligt av den lååånga varma duschen efteråt.

Efter middagen kom ayi igen. Jag hade bestämt att chrisopther och jag skulle ut och handla, att stellas gråt inte skulle få oss att vara hemma hela tiden. Vi stack iväg till changle lu och tittade i affärer. Och jag hittade faktiskt några tröjor och det var på det hela en bra shoppingtur. Jag behöver sällskap för att handla, jag vågar inte annars. En osäkerhet som går i släkten.

Under hela tiden borta så ringde inte barnen en enda gång. Konstigt. Men när vi kom hem så frågade Stella: ”nästa gång ni går bort, kan inte vi göra detta igen. Ayi kan vara här, vi får titta på 2 filmer och äta 3 glassar?” Så det är så man gör för att ha glada barn, man mutar med ordentligt med glass.

Fredag morgon var jag ute i tid, dvs strax innan kl.6.30. Jag blev introducerad till laoshire (dvs ”mästaren”) och istället för att göra programmet med de andra så hade han en privatlektion med mig. Jag fick lära mig början av Tai chi 101. Och det är svårare än det ser ut såklart. Det var massor att tänka på, men jag tycker nog att jag var ganska duktig.

Förmiddagen ägnades åt att baka brödbullar till kvällens fest dit ”finger food” skulle medtagas. Jag bestämde att brödbullar föll under den kategorin.

Efter en dubbelsats bakande i pytteugn orkade jag inte göra lunch och vi åt pizza (som f.ö. prisökats från 10kr till 25kr! Så det var sista gången vi åt Hello pizza.).

Eftermiddagen ville barnen såklart bada igen och vi gick dit. Denna gång fick de dock bada själva och jag satt torr, varm och glad på en stol bredvid. Det finns en gräns för hur mycket man måste offra sig för sina barn också.

Kvällen tillbringade vi på festen hos Hoopers, församlingens australiensare. Festen var till förmån för alla som flyttar från församlingen innan jul. Det var en lagom tillställning, kanske en fjärdedel av alla från församlingen var där, men framför allt var det kul att äntligen få se Hoopers hus. Det var enormt och fyllt med fantastiska möbler och målningar fyndade i kina. Tänk om man hade massor med pengar och möjlighet att ta hem en container. Då…

Lördag morgon var laoshire borta och jag gjorde programmet med de andra. Det består av kanske sex olika delar som de alla kan utantill. Det är 45min program som de alla har i huvudet. Imponerande. Tai chi är den perfekta grejen att härma, för det går så långsamt. Så jag tror att det såg småOK ut, fastän händerna var vända åt fel håll för det mesta. Under tiden jag höll på där så kom jag i alla fall fram till att det var sista gången för mig. Att hålla på med tai chi varje morgon kommer inte att göra mig lyckligare, en bättre människa eller mer frisk. Det finns andra saker jag kan lägga den tiden på istället, som faktiskt kan ge mig mer. Men nu har jag provat!

Denna familjedag tog vi oss alla till Shanghai urban planning museum vid Peoples square. Där tittade vi på shanghai i miniatyr (coolt), gamla bilder från förr och framtidsvisioner. Det var intressant och vi kunde bocka av ett till ”måste” här. Skönt.

Efter en lunch på KFC så tog vi taxi upp till Luxun park. Ända sedan vi var där typ i maj, så har jag velat gå tillbaka. Mest för att barnen hade så kul på hoppborgen. Vi tillbringade lagom med tid där och åkte sedan hem till Jared och Mesh. Vi var ju i deras hoods och de bjöd över oss på middag/kvällsmat. Barnen blev parkerade i soffan med lördagsgodis och maten tillagad. Vi hade kul och barnen lyckades att inte förstöra något i deras ickebarnsäkrade lägenhet.

Idag har vi på eftermiddagen träffat en blivande pensionär Zheng och hans dotter Laura, 26, i parken. Han hjälpte till att tolka för laoshire i fredags på tai chin och ville ha mitt telefonnummer. Ok, tyckte jag. Och så ringde han så snabbt och ville absolut träffas tillsammans med sin dotter. Men de var trevliga att prata med. Och de hade med sig en tårta till barnen (kinesisk tradition att man har med sig något gott till barnen första gången man träffas) som faktiskt var ätbar. Vi får väl bjuda över dom på pannkakor eller något annat västerländskt.

Nu på kvällen har stella och jag varit över till Crowells och lämnat dem en skiva med bra, svensk musik, ett måste i var familjs ägo. De flyttar hem imorgon. Det värsta med en stad som denna, dit folk kommer ett tag, är att folk alltid lämnar. Tänk att bo här länge och alltid bli lämnad. Det är nog inte lätt. Jag tycker att det är svårt bara denna lilla tid vi vart här.

johanna

Söndag 18 nov -07

Min glädje i att blogga och kunna bli hörd av många och ändå vara oemotsagd har försvunnit. Varje söndagskväll kommer småångesten smygande, ungefär som på lördagskvällen när man tänker på två timmar primärklass. Så detta är för er trogna läsare, ungefär en handfull kvar tror jag.

Veckan har bjudit på mer höst, lite regn och mycket lek. Det har varit en bra vecka. Jag älskar varje dag här.

Måndag fick vi äntligen till en träff med en nyinflyttad mamma som bor i Yanlord, Selma och Hedvigs lekplats. Hon kommer från USA, har 4 barn och hemskolar. Därför behövde hon också lekkamrater till sina barn. Vi lekte först ute i ett fantastiskt väder och sedan inne i en ekande tom lägenhet. De äter än så länge på golvet i väntan på möbler. De har heller inte några leksaker, eftersom allt är på väg hit. Så nu skall jag ordna med en leksaksutlåning i kyrkan. Vi som flyttar skall kunna lägga våra bra leksaker där, för att andra familjer likt denna, som kommer och väntar på sina grejer, skall kunna låna dem under tiden. Jättebra! Hoppas bara någon kan ”dra” i det när jag flyttat.

Ialla fall var det en trevlig familj och vi skall träffas igen denna kommande vecka.

Tisdag var det skriftgrupp och efteråt tog jag barnen till Decathlon igen och köpte alla nya skor. Felix har stolt visat upp sina nya skor, som inte ser så nya ut längre, hela veckan: ”Look, new shoes”. På barnens medverkan, som han bangade, skulle han absolut inte säga sin tilldelade mening utan: ”my shoes are broken” hade han kommit på. Därför fick han inte vara med för mig. Men nu som sagt är han lycklig. Det är jättesnabba skor som han och kasper har lika dana. Stella har den rosa modellen. Smidigt. Men efter shoppingen så hade jag inga pengar kvar och vi fick bli utlösta ur taxin av christopher.

Efter lunchen så tog vi cykeln och åkte iväg till sjukhuset i närheten där Analee låg snittad och infekterad med stans sötaste lilla flicka. Dessa snittade barn är ju så vackra. Stella tyckte att det var jättetrevligt där. Kasper var gasen i botten med sina nya skor och nyfunna glädje i att springa, så det trevliga besöket blev kortare än önskat. Men vi handlade mat och lekte på fisken på vägen hem och fick bort lite energi i alla fall. Folket här tycker att det är kul när jag kommer på cykeln med alla barn. Kasper står framtill mellan mina ben och Felix och Stella sitter bak på den stora pakethållaren. Det fungerar fint och jag bjuder gärna på skratt. När de inte säger något är det ok. Men jag börjar att bli trött på att de alltid skall kommentera allt. Jag vet att jag borde vara kärleksfull mot alla, men när hundra människor påpekar att min son är kall och jag måste säga att han inte fryser, då tar faktiskt tålamodet slut tillslut. Det är pest och jag önskar att jag bara kunde ignorera alla. Jag vet att det är det kinesiska sättet att vara, att kommentera allt uppenbart, men det är himla jobbigt. Så, jag har lovat mig att aldrig göra så. Jag skall aldrig påpeka något uppenbart, utan bara ge komplimanger. Tex. inte säga: ”du har klippt dig” utan ”du är fin i håret”. Det är lättare för mottagaren att ta komplimanger än påpekanden.

Onsdag hade vi playgroup. En lagom grupp var hos Decampos och lekte på lekplatsen. Efteråt gick vi till carrefour och åt. Barnen fick kycklingbitar från McD som vi tog med oss till food-courten där vi satte oss och åt precis bredvid skylten som sa ”ingen medtagen mat”. Men jag anser att det fanns gott om plats och att de tjänar pengar på mig som äter deras mat.

Vi gjorde en liten shopping efteråt och tog sedan buss 925 in till Peoples square. Vi gick förbi massor med vita duvor och sedan genom ett enormt underjordsshoppingplace. Men vi kom fram till metron tillslut och tog den ut till pudong. Sista biten åkte vi taxi till Gretas hus. Greta är en 6-årig flicka från Ludvika vi träffade på svenskträffen för några veckor sedan. Och jag trodde att jag sett fina ställen, men när vi kom upp i deras lägenhet kunde man inte mer än att gapa. Inte var den bara jättefin och lyxig, utan den hade också 300graders utsikt över Shanghai från 38:e våningen granne med floden. Det var helt makalöst. Man kunde inte sluta titta ut genom fönstret. Och det blev inte sämre när det blev mörkt och alla lampor började tändas. Vi missade tyvärr Bunden upplyst, men kanske vi kan tajma det en annan gång. Igen makalöst. Leken var f.ö. lite mer småhysterisk eftersom Greta inte var överförtjust i de två medföljande småbröderna. Vi får hoppas på bättre lycka nästa gång.

Hemresan kunde blivit hysterisk, men vi valde att vänta på nästa tunnelbana eftersom den första som kom var knökfull. Och det var så lyckligt att nästa var nästan tom. jätteskönt. Jag är alltid beredd på att knö, men det är superskönt när man slipper.

Torsdag hade vi en träff med svenska Sonja och John planerad. Vi möttes vid Peoples square och lekte på lekplatsen, åkte en attraktion och målade fönster”gubbar”. Felix färg är svart, allt skall vara svart. Denna gång valde han ialla fall inte en stridsvagn. Kan man i något annat land färglägga en stridsvagn? Bara i kina.

Vi träffade deras pappa för lunch som vi åt på ett schysst nudelställe på en tvärgata. När vi kom in så spelades Lisa ono. Strax efteråt började julmusik. Om det var så i skivspelaren eller om de bytte för vår skull vet jag inte. Men nu börjar julen på allvar. Jag är inte ledsen för att jag missar all julshoppingångest i sverige. Jag tycker att julklappar borde avskaffas. Eller att det skulle bli obligatoriskt med en superdetaljerad önskelista i alla fall. Den som inte önskar sig något får inte något. Häpp.

Efter lunchen skickade pappan iväg oss på fotmassage. Så ner i källaren kliver vi och våra 5 barn in för en timmes av ”avkopplande” fotmassage. Kasper sov tack och lov och Felix var ganska lugn och trevlig i 45 min, så barnen var ganska ok. Och med en episod om prinsessan Sockersöt och prins Felix (en kvarleva från de oändliga bilresorna i thailand) så överlevde vi. Men detta med massage: jag tror inte att det är skönt. Nu har jag bara huvudmassage kvar och jag vet att jag gillar när de trycker precis där nacken möter skallbenet, men annars så tycker jag att massage är helt överreklamerat. Det är inte skönt. Jag kanske skulle göra som far min och önska mig fotklapp eller ryggkli istället! J

Efter ”misshandeln”, som f.ö. slutade ganska abrubt med en mellanstor kille som skriker från övervåningen: ”kissat och baaajsat”, så åkte vi hem till oss. Vi tog en liten paus och sen stack vi iväg igen med cykeln på strumpjakt. Barnen har även dåligt med strumpor och det tänkte jag göra slut på. Tillslut hittade jag ett ställe och köpte ett gäng med strumpor eller snarare ”3 för 10kr” gånger 7. Så nu har Felix så att det räcker. Behöver bara lite fler till Stella.

Fredag var en regnig dag. Usch. Men vi lyckades med att ha en trevlig innedag ändå. Strax innan kl 14.30 kom Tuckers mamma Liz för att hämta Stella till hennes första sleep-over. Hela dagen hade hon tjatat såklart. Felix hade också tjatat, men av en annan anledning. Han hade blivit lovad att få köpa ett kort Beatman-svärd när Stella åkt.

Fredag kväll fick chrisotpher och jag tid att se en film, första gången på många månader. Och då såg vi en enligt mig meningslös film, Anger manegment med Adam sandler bl.a. Och plötsligt blev jag glad för att christopher oftast screenar mina filmer. Det betyder ju att jag ser bra grejer de få gånger jag faktiskt tar mig tid att titta. Skall inte någon starta en filmrekommenderingsblogg? Någon som tycker som jag. Jag gillar alla filmer som innehåller kassaskåp och är svag för high school filmer/romantik typ Gilmore girls och Veronika mars. Nu vet jag att de båda nämnda är TV-serier, men ni fattar…

Lördag stack jag iväg på en julbasar igen. Inte mycket för mig, men jag fick tag i en fotograf med massor av fina bilder. Skall gå och se vad han har i lung och ro istället. Men jag fick med mig Stella hem, som hade haft jättebra och inte ens fick jag en kram när hon såg mig, så jag tog mig en. Men med lite sömn i bagaget så var hon riktigt jobbig hela eftermiddagen. Och christopher stack iväg för att göra en fotoresa till en nationalpark med en norsk klasskamratsfotonörd. De kommer hem på tisdag och vet egentligen ingenting om dit de skall. Men de har en flygbiljett till närheten.

Alla barn somnade lagom i tid (allt innan 20.30 tycker jag numera är bra. Stella kan ibland ligga vaken till kl.22.). Och jag fick en lugn kväll med mig och vår DVD-spelare (såg Shooter med Mark Wahlberg. Bra.)

Idag har varit ok. Bara 5 barn var på klassen och jag tänkte att jag kunde hantera det själv, eftersom de inte var så många och chrisotpeh var borta. Men det visade sig fel. Och jag tycker att det borde vara en ettårsregel för alla primärlärare. Man tappar verkligen lusten och glädjen.

Efteråt var vi bjudna till Hoskins på panncakes-lunch. Barnen lekte bra och vi hade en bra stund.

Så, det var veckan. Jag vill också nämna att Felix fortfarande pratar skånedialekt.

Må väl. johanna

dagens erbjudande

jag har blivit introducerad till något som på engelska kallas boob tube. det är som ett linne fast utan axelband. men det är inte som linne den är så fantastisk, utan som magskydd. jag lider av problemet med korta tröjor och det är inte kul när det glipar och det ena eller andra syns. men då tar man på sig denna och så vips är problemet borta. den sitter i midjan och går bra ner i byxorna och är framförallt tajt, så inget fladdrar. suveränt. den finns i svart, vit (inte krit, men nästan), typ hudfärgad och grå.
är det någon som redan nu förstår det genialiska i detta, så kan jag erbjuda tjänsten att införskaffa och posta en eller flera till er. jag tror att kostnaden för en borde bli runt 20kr och två kanske 35kr, men jag vet inte på rak arm. men då måste beställningen inkomma före jul. efter jul tänker jag enbart att tänka på mina egna införskaffningar.
johanna

dagens råd

kära makar,
om ni nu skulle veta vart er fru förvarar sitt lager av choklad, så finns det en sak att tänka på: ät aldrig upp all choklad. ni vet aldrig när suget kommer och finns det inget där eller om kärleken skulle finnas att ni ersatt det förlorade med annan sort, så kan en värdefull timme av en dag vara förstörd. låt det aldrig vara ni som kommer mellan er fru och hennes choklad.
johanna

Söndag 11 nov -07 / grattis på farsdag!

Det är inte många dagar kvar och jag håller som bäst på att planera en egen resa till Peking. Jag skall bara få med mig någon först. Jag har hört om en heldagstripp som görs och man går ca 1mil, men får då också se spektakulärt vackra vyer, om man har turen med fint väder antar jag. Jag ser fram emot det. Så är någon sugen att mötas i peking, så tveka inte!

Veckan har varit bra. Felix har plockat upp skånedialekt och är jättesöt när han pratar. Alla barnen har varit jätteglada med sina kusiners sällskap. De har fortsatt sin shoppingturné och kommit hem med fina saker varje dag. Och alla 10 jackor blev bra! Barnen och jag har inte alltid varit med. Och chrisopther har mid-terms nästa vecka och har ägnat all vaken tid åt sina böcker.

Måndag hade vi en lugn dag hemma och i närheten. Lite för lugn för min smak, men jag antar att man inte alltid kan träffa folk.

Tisdag åkte jag och tjejerna till en skinnmarknad ca 1,5h utanför stan. Josh Roemmich jobbar där ute, dvs en av hans fabriker finns där, och vi följde med. Orten där fabriken låg var inte vackert någon stans. Fula hus, skräpigt och bedrövligt. Området skall vara relativt rikt, så jag undrar om det är likgiltighet som ligger bakom det fula. Vi började med en kort rundtur i fabriken. Det var intressant. Denna del gjorde slutfinishen av mockaimitationssofftyger, så det var stora maskiner, tygbalar och ammoniak överallt. Vissa ställen tyckte vi att det inte gick att andas på och där satt kinesiska män och övervakade processen, dvs det var deras vardagsluft. Hur klarar de det? Vänjer man sig eller har de inget val? Det finns så mycket misär här.
Skinnmarknaden var snarare ett varuhus i jätteformat med väskor på bottenvåningen och skinnjackor på våning 2 och 3. Ett jätteutbud, men inget jag gillade och inte superlåga priser heller. Vi shoppade på oss en hel del tofflor och vantar. Annars gjorde vi inga större köp. Josh och en av hans förhandlare gick med oss en stund. Jag gillar verkligen inte att shoppa med killar. Det känns så fånigt när de följer efter som viljelösa varelser.

Onsdag var det play group. Inget speciellt där.

Torsdag gjorde vi en utflykt till HangZhou. Vi tog tåget kl9.30 och kom fram strax innan 11. Liksom alla tågstationer så är HangZhou översållat med folk som vill att man skall göra/köpa/åka med dom. Allt sådant stressar mig, för man blir alltid lurad. Men vi blev erbjudna en busskarta som vi köpte och där kunde vi hitta en buss till vår första anhalt, buddorna i berget. Området där de ligger är vackert och det är härligt att vara i natur. Buddorna är intressanta och där finns också kinas största kloster. Där inne fanns en enorm guldbuddah och en basketplan bl.a. Barnen var duktiga som gick och gick, men vi var alla glada när vi sett allt och var färdiga.

Därefter tog vi en taxi ner till sjön. Vi såg en vacker bro, som var förstörd av grön väv som de satt upp för att skymma den andra ”fula” sidan av sjön. Och efter en promenad som var längre än någon av oss önskade, så kom vi fram till turistbåtarna och vi gjorde turen kring sjön. Kl.16 var vi färdiga och längtade efter lite mat, glass och chips är bara så mättande i längden. Vi hittade världens säkert sämsta McD som vi förärade med ett besök. Det var äckligare mat än vanligt, smutsigt och de roliga leksakerna i Happy Meal jag köpte enkom för att de skulle ha något nytt att leka med på vägen hem, visade sig vara tavelramar. Misslyckat, men det var skönt med ett lekrum.

Till tåget hem blev vi för andra gången denna dag välsignade med en taxi i sista stund. Tågresan hem vart smått hysterisk pga speedade barn. Men vi överlevde och kom hem tillslut med metro och taxi och ett kisstopp i tunnelbanestationens soptunna. Kineserna gör det och då kan väl vi med?!! I alla fall Felix.

Fredag hade jag planerat att stella skulle få åka till en kompis. Felix fick också åka till sin, så det var en riktigt lyckad dag.

Lördag sa barnen och jag hejdå till tjejerna och stack iväg på en marknad och felix kompis Jimmys kalas. Marknaden var meningslös, men stella hittade en ny lekkamrat, Tucker som vi inte kände innan, som hon fick stanna och leka med. Lycka. Det var t.o.m. så roligt att Tucker fick följa med oss hem några timmar när kalaset var slut och felix hämtad. Vi hade en skön eftermiddag i vår lägenhet i ensamhet. Det är jättekul med gäster, men också skönt när de åker. (inget personligt tjejer, det är så med alla, alltid)

Idag söndag var det barnens medverkan på sakramentsmötet. Detta innebar att jag hade tre timmar med härliga 4-åringar istället för två. Och jag måste säga att i slutet var jag lite trött på dem. Fast de var trötta också efter så lång stund med mig och mina tillsägelser.

Efteråt var vi bjudna till Grovers, en relativt nyinflyttad familj med barn som lekte fantastiskt med våra barn. Vi hade en skön stund, minus kylan i deras hus.

Resten av dagen har vi varit här och haft en bra dag.

Annars inget spännande.

johanna

massor att måla

http://disney.go.com/magicartist/coloring/index.html

världens bästa sida för barn som tycker om att färglägga "kända" bilder.
johanna

Hemresan är bokad

Nu har vi bokat vår hemresa. Det känns både vemodigt och väldigt roligt på samma gång. Vi ser fram emot att komma hem och vara med alla vänner och släktingar igen, och eftersom vi ska bo i Nynäshamn så känns det som ett nytt äventyr. Det känns nästan som en fortsättning på vår resa, kanske inte lika stort bloggvärde i att flytta till Fågelgatan 12 i Nynäshamn dock.

Men hur som haver så kommer vi hem fredagen den 18:e Janurai. Planet landar kl. 16.00 så vem vet, kanske stannar vi till i VEGA på vägen till Nynäshamn. Det kurrar nästan dagligen i magen efter en Sambalburgare, så risken är stor att vi svänger in där vid halvsextiden...

Christopher

Söndag 4 nov -07 / Shoppingveckan

Denna vecka har varit full med att hitta på saker att göra för två shoppingbrudar. Och de har varit fullt sysselsatta. I shanghai finns det shopping i varje hörn. De två har redan på en vecka handlat mer än jag lyckats med på 9 månader. Anledningen är att jag är lite skraj för att betala för mycket för något och försöker därför inte ens. Kanske lite dumt, men så funkar jag tyvärr.

I måndags följde jag ialla fall med dem till tygmarkanden, där de vart smått saliga. På kvällen använde vi flickorna som barnvakter och fick äntligen åka hem till Jared och Mesh på middag. Deras hus är inte barnanpassat och därför har det tagit ett tag. Det var i alla fall god mat, trevligt sällskap och hembakade bullar till efterrätt. Jared är en uppskattare av rang och beställde några.

Tisdag var vi på skriftgrupp. Efteråt åkte vi till Wardles för att låna utklädningskläder inför den stora ”högtiden”. Kasper fick låna en stålmannentröja med inbyggd glitta som felix skulle sagt. Glitta betyder på höglundska en mantel för att flyga. Denna tröja var det i alla fall omöjligt att få av honom. Gulligt.

Onsdag var det äntligen halloween. Vi har pyntat och talat om detta länge. På lekgruppen hade vi halloweenfest med tillhörande snacks och kläder. Det var ett gäng söta och utklädda barn som träffades. Bussresan till Laynes uppskattades av kineserna på bussen som fick se en sjöjungfru, en ”riddare” och stålmannen.

Vi hann i princip bara komma hem efteråt, laga ordentlig middag och sedan sticka iväg igen. Att åka ca 5km till KingsGarden i rusningstrafik tar ungefär en timme. Det går inte snabbt i denna stad. Men vi kom i varje fall i tid till godis”utdelningen”. Barnen, dvs de vakna Stella och Felix, Kasper hade slocknat i taxin på vägen och gick inte att väcka, gick runt med sina påsar och sa ”trick or treat” enligt bästa förmåga och fick en hel del godis. Det tog längre tid än beräknat och var också trevligare än förväntat. Alla var glada och hade roligt. Och att klä ut sig är ju alltid kul. Kanske är det något för sverige också? Men då skulle jag önska att vi kunde göra som amerikanarna, dvs klä ut sig till andra saker förutom superläskiga häxor eller djävlar. Alla prinsessor, Harry Pottrar och enstaka astronauter var jättesöta.

Efter godisutdelningen, man måste också ha med sig godis att dela ut om man vill vara med, så vart alla inbjudna till Crowells för hemmagjorda donuts. Det var verkligen supersmaskens. Vi stannade längre än alla andra eftersom våra barn är de enda som inte behövde gå till skolan dagen efter. Men att vara sist är ju bäst av allt. Fester är som bäst när nästan alla gäster gått.

Torsdag var svårt att hindra barnen från att äta upp allt sitt godis, speciellt felix eftersom han inte ätit något dagen innan heller, då han valde att inte äta någon middag eftersom den var äcklig, ett konstaterande gjort bara på utseende. Men han är ändå otroligt duktig på att ta konsekvenser av handlanden och klagade inte allt för mycket.

Vi hade i alla fall en lugn morgon med en film och frukost kl.10. Härliga mornar, som kommer att vara slut när vi kommer hem till sverige. På eftermiddagen åkte de andra till Qipulu och barnen och jag stack till barnmuseet. Det är fantastiskt där för barnen som kan springa omkring och pilla på saker och dessutom leka på lekrummet. En självklar favoritplats här i shanghai.

Fredag gjorde tjejerna sin andra kulturella/ickeshoppinganknytna utflykt tillsammans med oss till Yu garden. Vi var inne och tittade på själva trädgården också och gick runt bland stenar och fiskar. Trevligt, men egentligen inte så spännande. Det går bra att se på bild.

Vi tog bussen hem, smarrade på pizza till lunch och sen tog jag tjejerna och stack iväg till textilmarknaden. Detta ställe är specialiserat på gardiner/möbletyger istället för kläder. Det fanns allt möjligt tillbehör också och säkerligen andra spännande saker som vi inte hann titta på. Att göra affär där var en svettig och fruktansvärt jobbig/irriterande historia. Först skulle vi ju hitta ett tyg till mamma Terez ”nya” soffa. Och det är inte alldeles lätt att bestämma sig för något över huvud taget i denna djungel av tyger. Men när vi äntligen hittat något vi gillar så skall priset förhandlas. Tjejen börjar då räkna och kommer på något mystiskt sätt fram till att vi behöver 45m tyg till våra 18 kuddar. Helt sanslöst. Efter massor av snack, försök till överbevisning, mätande och frustration så enas vi om 20m. Och när vi skall gå så ber jag om ett tygprov. Döm om vår förvåning (fast en liten misstanke hade jag allt) när tygprovet som kommer tillbaka inte är det vi bestämt oss för. Och då skall vi försöka leta efter lika dant hos andra handlare, bestämma nytt och snacka igen. Tillslut enas vi om ett nytt och när vi får tygprovet på det, så är det också fel nyans. En helt absurd historia, men helt i kinesisk anda. Tillslut kan man inte annat än att acceptera, det handlar ju faktiskt om så liten skillnad att det är svårt att se och man orkar inte bråka längre. Så förhoppningsvis kan vi hämta nya, fina soffkuddar till soffan i stora vardagsrummet på fredag för 950kr, istället för 5000kr från Ankis tyger i Löbberöd. Sen tillkommer visserligen också frakt, för dessa får tjejerna inte plats med i sina redan överfulla resväskor, men ändå billigare. Så nu börjar jag såklart fundera på om jag inte skall ta med mig lite tyg hem till två solblekta blå fåtöljer. Det återstår att se. Men för en tygälskare så är kina ett himmelrike. Jag blir småsalig av att gå och fråga meterpriser på alla marknader. Möjligheterna är oändliga om man orkar med allt dividerande.

Efter en trång bussresa hem, så lämnade christopher och jag tjejerna med barnen och stack iväg på en middag hos Roemmichs. De bjöd på sushi, som kändes befriande efter en veckas ständigt matlagande. Jag är just nu erbarmligt trött på min egen mat. Vi hade en kul kväll.

Lördag stack Stella och jag iväg på ett modelljobb. Denna gång var det ganska jobbigt för de hade ett färdigbestämt koncept som de höll sig till stenhårt. Och så var det alltid minst två på bilden samtidigt. Det är inte alltid lätt att få en bra bild. Skall det då dessutom vara två på bilden och så måste rörelsen vara exakt som förutbestämt, då tar det sin lilla tid att fota. Vi blev i alla fall klara tillslut och åkte och hämtade Felix hos Jimmy. Kasper hade redan blivit avsläppt hos oss på studion av chisotpher som skulle iväg och kolla elektronik med Jared. Det tråkigaste med att låta barnen leka hos kompisar är gråtet man får när man kommer att hämta. Stella hann bli ganska bra på att inte gråta innan vi stack hemifrån och här så leker de sällan själva borta. Så det var en insikt i framtiden som kom till mig när jag fick släpa ut Felix ur deras hus. Han grät så att hela grannskapet kunde höra. Men jag kan faktiskt förstå sorgen. Det är inte så kul att alltid vara med mig.

Idag söndag har varit helt ok. Vi vart bjudna på lunch efteråt hos Jones, den fd sverigemissionärens hem. Vi åt god mat och lekte på deras lekplats. Tjejerna fick lite info om Xi’an och sticker för att titta på lergubbar nästa vecka någon gång. Jag känner mig inte jätteintresserad av att se dom. Det kanske är som att svära i kyrkan, men sant. Jag skulle hellre till yunnan eller annan häftig naturupplevelse. Fast det tar vi nästa resa, den chrisotpher och jag gör själva utan barnen. Vi har bestämt oss för att lekplatser ser ungefär lika dana ut vart man än kommer, om man nu ens lyckas att hitta någon lekplats. Så vi tänker inte göra massa runtresor nu, utan är nöjda med att utforska varje liten del här, så gott det går och vi orkar.

johanna

Söndag 28 okt -07 / Nu är storkusinerna här!

I detta land finns det ost. Viss ost är fyrkantig, inplastad och smakar urk. Annan ost ser ut som svensk, kommer i minimala förpackningar, smakar OK och kostar ca 200kr/kg. Vi har haft båda två, men har sedan början på veckan gått utan. Men äntligen finns det numera billig, svensk ”ost” i vårt hushåll i form av en större mängd hushållsost transporterad från sverige. Och vi äter igen mackor med glädje. Stellas efterlängtade kaviar satt också bra, likaså allt lösgodis och annat. Tusen tack.

Det är snart 1 november och vi här har idag gått i shorts och kortärmat till kyrkan. Det är fantastiskt. Löven har dock börjat bli lite gula och hela parken bredvid oss har de klätt in i vit odlingsduk, en hösttradition. (under har de rivit i gräset och slängt på massor med sand. Detta skall på något sätt vara bra för gräset antar jag…) Vi väntar med spänning på att se om det blir något kallt innan vi åker. Som förövrigt är närmare än 3 månader, hemresan alltså. Jag njuter av varje dag här, men gråter inte, ännu kanske, av separationsångest.

Barnens engelska har ju blivit bättre och bättre. Stellas flyter på riktigt bra nu, felix gör sig förstådd helt ok och kasper säger ”a bil”, ber om maten ”pleat” och sjunger ”imse vimse spider”. Det mest spännande är att stella ibland pratar på engelska till mig, istället för svenska. Varför vet jag inte, men jag svarar tillbaka på engelska och ser det som bra övning.

Veckan i övrigt har bestått av en måndag. Ännu en måndag som jag inte har koll på vad som hände, men jag tror att det var en lugn och skön dag efter en sysselsatt helg.

Tisdag var skriftgrupp och efteråt åkte vi till Brilliance mall med jessica och riley. Vi plockade upp en till 35kr-baddräkt (man kan nog inte ha för många sådana) och tog en trevlig lunch på mcd. Jag kan gladeligen erkänna att jag gjorde det för att muta mina barn att vara snälla. Enligt tillförlitliga källor har Dr Phil sagt att mutor inte är fel så länge båda parter är nöjda…

På kvällen lämnade jag ett gäng gråtande barn, händer varje gång jag går utanför dörren, om så är bara till soptunnan, och gick på kickboxen. Denna gång hade jag klippt naglarna i alla fall och slapp naglar som gräver in sig i handflatorna.

Onsdag hade vi lekgrupp. Tanken var att vi skulle till zoo:t, men alla hade så bråttom, så vi skippade djuren och åkte till en lekpark istället. Detta ställe var inne i ett bostadsområde, men bredvid lekparken fanns ett inomhuslekrum som var obemannat och där allmänheten fick gå in. Jättekonstigt, men superkul för barnen. Stella och felix lekte jättebra där inne, så när de andra stack så stannade vi kvar. Jag hade inget direkt att passa, speciellt inte eftersom jag hade med mig picknick som skulle ätits på zoo. Och till barnens glädje kom det förskolebarn som lekte där också. Alla var lyckliga. Knappt 2 timmar senare kom vi iväg, tog en sväng inne på carrefour och åkte taxi hem. Vi var inte hemma i mycket mer än en timme och så stack vi igen. Denna gång åkte vi hela familjen hem till Sudweeks. De har bjudit oss på middag två gånger och vi inte ännu bjudit tillbaka. Mycket för att deras barn skulle tycka att det var dödstrist hemma hos oss. Men så kom jag på den briljanta idén att vi kommer hem till dom och lagar middag. Så kl. 18 när föräldrarna kom hem från jobbet så var middagen (köttbullar i sås och potatismos, vad annars?) nästan färdig. Häpp. Ayi tyckte dock att det var lite konstigt, men vad bryr jag mig. Vi hade en trevlig middag och kväll. De jobbar båda på usa-ambassaden med att intervjua kineser som vill ha visa. Det fanns en hel del intressanta berättelser.

Torsdagar tycker vi att det är skönt att slöa på morgonen, eftersom vi både tisdag och onsdag behöver vara ute ur dörren kl.9. Lite film och sen frukost är skönt, liksom lite innelek innan lunch.

Efter lunch åkte vi till pudong för att träffa en ny familj med en 5årig tjej och en 3årig kille. Vi lekte tillsammans och hade kul. Felix kan lätt skrämma barn vid första mötet med sin oblyga personlighet och mundiarre. Men efter ett tag verkar de inse att han ändå inte är så läskig. Hemresan var i sig ett litet äventyr eftersom det var rusningstrafik och att manövrera en barnvagn och 2 andra barn i en knökfull vagn är inte lätt. Vi blev lite härligt mosade, men varken rånade eller på dåligt humör. Så på det hela var det en riktigt bra resa. Vi kom hem och belönade oss med glass, varpå vi lagade mat och åt. Ibland måste man nog bryta regler för att överleva.

Fredag stack jag iväg själv efter lunch för att göra ett beökslärarbesök hos Mesh. Efteråt var det inplanerat en shoppingdejt på QiPuLu, kinesernas ”fejk”/skräp-marknad. Det är ett spännande ställe där folk är otroligt aggressiva i sina försäljningsförsök. Det är billigare där än någon annan stans, eftersom utlänningarna är få. Mesh, som kan bra kinesiska, får ner priserna rejält. Jag handlade inte massor, men lite smågrejer. En kul utflykt.

Till middag stack vi till en tepaniakirestaurang på HuiHuai för att fira jared som fyllde 29. Det var flera födelsedagsgäster som satt där och åt kött som kocken stekte på på stekbordet och luktade matos i bilen hem. Christopher åkte hem till Mcd för en killspelkväll och jag åkte hem till överlyckliga barn. Denna gång ringde stella bara 2 gånger och var bara ledsen en utav dem. Det var antingen ett framsteg eller ordentligt med muta från far sin.

Lördag morgon åkte christopher och stella iväg för att hämta storkusinerna Emma och Malena på flygplatsen. Och tillslut kom de tillbaka. Då hade vi precis gett upp och satt oss för att äta själva. Och med fanns familjens nya stjärnor. Jag tror inte att de fått en lugn stund själva ännu med barnen vakna och hemma. Varje ögonblick vill barnen vara i närheten och prata och visa saker.

Eftermiddagen tillbringade barnen och jag på lekplatsen, när C tog tjejerna till pärlmarknaden. För middagsmat åkte vill till Decampos och blev serverade grillad kyckling med tillbehör och en fantastisk dressing. Så fort jag får receptet skall jag blogga det, för detta måste alla smaka. Vi spelade spel till sent och åkte dödströtta hem.

Söndag har varit en bra dag. Hela familjen var bjudna ner till pudong och en liten svenskträff, men chistopher var dålig och stannade hemma. Stella hittade en tjej i samma ålder och de lekte jättebra. Henne skall vi träffa igen. Det var också skönt att få tala svenska med andra vuxna. Jag kan klart säga att jag inte umgås 100%igt på engelska.

Ja, då har vi en ny vecka framför oss med lite sightseeing, men kanske framför allt med en massa shopping för 2 shopoholics.

johanna

Söndag 21 okt -07 / Vi åkte på utflykt, äntligen!

Hösten är här. Det är fantastiskt. Jag älskar vädret när man kan gå i både sommar- och vinterkläder och inte vara vare sig för varm eller kall. Jag har valt jeans och långärmat. Felix har valt att hålla fast i shortsen och t-shirt. Denna kille som alltid fryser vill hellre ha sommarkläder, förvisso runt 22 grader när solen lyser och vinden inte blåser, än långbyxor, då jag bara tagit med mig för långa byxor som han kan växa i detta år i asien. Detta har medfört att han hela tiden behöver vika upp byxorna och ofta går och håller uppe dom, då skärpet inte gör vad det skall enligt honom. Stackars son.

Måndag var min första lediga eftermiddag på länge. Jag tog en tur till tygmarknaden och sen till en annan tygmarknad på Dongmen lu. Där träffade jag Åsa och var ett stöd i deras shopping. Sen tog hennes make barnen och vi gick en stund själva och vidare igenom ett alltid hysteriskt Yu garden till bussen. Det blev inte så mycket uträttat för min del, men det var trevligt att bara vara ”ledig”. Jag saknar allt alla våra släktingar som ibland var barnvakt.

Tisdag var det skriftgrupp följt av ett besök på IKEA. Vi har länge lidit ostbrist i vårt hus och jag hade tänkt att göra slut på eländet, men tyvärr var osten fortfarande slut på IKEA. Besviken, men påfylld av lingonsylt, återvände vi hem. Jag funderade ett tag på varför tjejen som sålde 1-kronas glass hade plasthandskar på sig, när hon använde dem även när hon tog emot pengar, gav växel och sedan halvnös på våra glassar.

På eftermiddagen visade ayi mig hur man gör Jiaozi, dumplings. Detta är en kinesisk grej och nu vet jag hur man gör, frågan är bara om man kan hitta ”pastaskalet” i sverige. Barnen är inte ett dugg förtjusta i det, men christopher desto mer. Det är säkert för alla gröna grejer i dem. Hur gör man för att få barn som inte är rädda för all mat som är grön?

Onsdag hade vi playgroup i den smutsigaste sandlåda jag någonsin sett i närheten av lotus på Wuzhong lu. Det var skräp blandat med jord. Men barnen hade kul ändå och det var ju huvudsaken. Efteråt skulle de andra iväg på hjälpismiddag, men jag tackade nej å mina 3 ”änglars” närvaro och vi stack till McD istället. Detta med räkning är intressant här. Jag försöker öva med stella och kom på att vi denna dag gjorde räkneproblem med sådant som var relevant för oss, dvs kineser och svenskar på bussen och chicken mcnuggets på mcd. Inga äpplen och päron här inte!

Efter ”mat” i magen gjorde vi en räd på Lotus och handlade upp våra absolut sista kontanter. Vi blev utlösta av christopher ur taxin väl hemma sen.

På torsdagen skulle jag prova en ny metod, dvs ”säg-inte-hela-tiden-nej”-varianten. Men för att detta skall funka ordentligt så betyder det att barnen först måste vilja göra något. Och jag som otroligt rastlös mor har ju hela tiden planer, så mina barn behöver inte ens vilja önska något. Så, istället för att säga att ”idag skall vi göra detta”, så frågade jag vad de ville göra. Detta resulterade i en förmiddag av innelek och en mamma som lite fint frågade om ingen ville gå ut och leka efter lunch. Tack och lov ville de och vi hade en mysig dag i springparken innan en kille kom och körde bort oss, 20 sekunder innan vattenspridarna började spruta. Tack för det!

Till middag vart vi utbjudna av ”gamlingarna”. Jag hade valt en kinesisk/muslim/xinjiang-restaurang. Detta kök har blivit så rekommenderat att jag ville prova. Men än en gång blev jag besviken och tycker fortfarande att kinamat inte är så speciellt. Det var dock en trevlig middag, intressant dekor och mycket mat.

Fredag stack vi en promenad till posten. När vi gick förbi vår mataffär gjorde jag misstaget att låta barnen köpa varsin film. Detta medförde såklart ett fasligt gnäll om att få se filmerna och ingen som helst lust att göra något annat. Och” tack vare” den nya approchen på vår vardag lät jag dem se en innan lunch och lovade att aldrig mer köpa film innan kl.16.

Efter lunch stack vi iväg till Peoples square för att träffa åsa, arvid och malte en sista gång. Vi lekte på lekparken som fanns där och åkte radiobilar en gång. Sen var vi tvungna att ta oss hem för att hinna till våra gäster som skulle komma kl.18. Det var dock rusningstrafik och stört omöjligt att hitta taxi och bara nästan omöjligt att få plats på bussen. Men vi knödde med alla andra och lyckades att ta oss hem. Att våra gäster sedan var en timme sena och pastan kall var inte hela världen heller, men vi var bra hungriga. Lagom till min läggdags lämnade de oss och barnen stupade lyckliga i säng.

Lördag vaknade vi upp lagom friska till en oplanerad lördag med fint väder. En sådan möjlighet får inte gå opasserad, så jag drog iväg, och de andra ville följa med, på en utflykt till Sheshan, ett berg/resort. Det visade sig att där vi tänkte ta bussen var fel, så vi fick gå en liten bit till IKEA-busshållplatsen och ta en lokalbuss istället. 7kr x 3 och säkert mer än en timme senare så kom vi fram. Vi åkte igenom stans utkanter och så kom vi till ett område som innehöll tre trädbevuxna berg/större kullar. Det var en helt annan stadsplanering i detta område med lyxvillor och stora grönområden, dvs inte normala förortsshanghai. Vi åt lite mat innan vi tog en kabinbana upp till västra berget. Där fanns en stor, vacker katolsk kyrka på toppen (inte så speciell inuti, men pga omgivningarna var säkerligen 7 brudpar där och fotade sig), ett observatiorie som vi struntade i och en lekpark för barn och vuxna. Barnen hade jättekul på parken med att mata apor och klättra på grejer. Det var förvånansvärt lite kinesiska barn där men ett stort antal 20-åringar, som hade lika roligt som mina barn. Ibland är det befriande med kinesernas ”barnslighet”. Men tjejer som fnittrar i 25-årsåldern kan tyckas lite konstigt fortfarande.

Första buss hem som skulle förbi vår hållplats tog vi, med tanken att inget kan vara värre än utresan. Men det kunde det faktiskt! Det tog drygt 1,5 timme att komma hem och halva resan hade jag en kines som stod bredvid mig och hostade mig i huvet. Förkylning i detta land är inte en privat grej. Men jag hade ialla fall sittplats och får vara lycklig för det. Vi åkte igenom väldigt intressanta ställen på denna linje. Bla ett stort område med säkert 100 västerländska, stora villor som hade blivit ett kinesiskt område istället. Och det var sådan påtaglig skillnad; tvätt överallt, stora banderoller, restauranger i nedre botten, skräpigt.

Idag gjorde jag ett nytt bejublat framträdande med en trudelutt till kören som sjöng.

Efter mötena blev vi hembjudna till Jimmy Neil, felix kompis, med familj. God mat och skönt att komma bort. Den bästa middagsbjudningen är den spontana. Fram för fler sådana.

johanna