Tors 31 jan -07 (även 10-årig bröllopsdag)

Denna dag var vi, ialla fall jag, laddade för en play-date med våra vänner, de amerikanska mammorna. Först åt vi härlig frukost med vårt nyinskaffade knäckebröd. Vi firade lägenheten igår med att åka en sväng till IKEA och äta köttbullar, köpa bröd, godis (en påse bilar kostar 7,50kr. Slå det ica maxi!) och kaviar. Även en hommare och ett paket verktyg åkte ner i påsen. Min billigaste shopping på ikea någonsin. Det kommer väl bli dyrare framöver... Jo frukosten, knäckebröd här är ett måste. Det finns så lite fibrer i nudlar och ris. Vi har alla lidit av detta.

Men play-daten var i en mall. Konstigt tycker väl jag, men det var ett riktigt lekrum med mycket kul för barnen. Felix hittade snabbt kompisar. Han snackar på och fattar inte att ingen förstår. Stella hade oxå kul. Det var alla trevliga mammor och vi hade en bra stund. Jag kan nog trivas där om de låter mig. Men oxå göra mig fattig! Lunch med dessa på ett försök till amerikansk diner kostade mer än 20 rätter kinamat. Men det var god milkshake, om det nu rättfärdigar något. Så nästa gång föreslår jag nog McD ändå.

Att försöka handla något i en affär som ica maxi fast på två våningar, tar verkligen hur lång tid som helst. Men stella och felix var hanterbara och vi klarade oss helskinnade, om än rätt svettiga (denna 13-graders dag i svart dunjacka). Vi fick även köpt nagellack till stella i rosa glitter, ett försök till att sluta bita på naglarna.

När vi senare kom till parken så träffade vi en svensk familj på besök hos en brorsa. De hade en son på 5 år som stella och felix med en gång lekte med. Vi satt och snackade och de var hur trevliga som helst. De var desperata efter saker att göra här med barn och jag är desperat på sällskap, så min vana otrogen så bjöd jag hem dem på middag till vår nya lägenhet på måndag. Det slog mej ikväll att jag inte ens bjudit in trevliga grannar hemma, men här en främmande familj från lekparken. Utlandet gör en konstig...

Nu sover barnen och christopher har plockat upp ett gäng nya välproducerade och paketerade DVD-kopior. Skall väl ge honom de nyinförskaffade innetofflorna i någon sorts present. (Det är riktigt dyrt med elektricitet här och alla behöver innetofflor. Vissa har visserligen dessa även utomhus, men då är de även gärna iklädda en rutig pyjamasliknande outfit.) Vi har en överenskommelse om att vi inte behöver fira detta år något speciellt heller. Egentligen har vi tummat på att fira 10 år på gondolen, men vi är en bit bort.

Johanna

Skymning på savannen

När det börjar skymma här i Shanghai byter staden till viss del skepnad. Gatukorsningen där vi bor, som normalt inhyser ett snabbköp, ett café, en godis och tobaksaffär och ett par barer, får precis som vattenhålen på savannen besök av en del skyggare varelser när ljuset börjar slockna. På dagen arbetar ett par killar med att hålla reda på oss fotgängare. Detta går till på så vis att när det slår om till grönt så signalerar trafikövergångsövervakarna med händerna att vi nu kan gå över. Personligen så drar jag mig för att springa över gatan när det är rött då en av dessa herrar står och stirrar argt på oss fotgängare. Vid rusningstid så höjs säkerheten ännu något i form av en poliskonstapel som anländer och placerar sig mitt i korsningen viftandes och visslandes. Korsningen är nu rejält tryggad och även bilisterna, cyklisterna och bussarna sköter sig med konstapeln i korsningen. Men när trafikpolisen stoppar visselpipan i bröstfickan och kliver på sin tvåhundrakubiks Honda så är det upp till alla inblandade att komma överens på egen hand. Det är också när poliskonstapeln och trafikövergångsövervakarna går hem för dagen, för att inmundiga en skål nudlar hos hustrun och familjens enda barn, som de ljusskyggare varelserna gör entré på skådeplatsen. En kille ställer upp en grill som mest liknar en stupränna där han håller igång en ständigt glödande kolbädd. För två spänn får man ett mycket gott grillspett med fläskkött starkt kryddat. Två olika försäljare av DVD-filmer ställer upp sina stånd bestående av en ganska avancerad konstruktion uppburen av en till synes trettio år gammal cykel. Det verkar som om de tävlar om att komma först till sidan av korsningen som härbärgerar snabbköpet. Hos dessa herrar köper man filmer för sju spänn styck. Jag hoppas att jag inte gör mig skyldig till något brott när jag nu erkänner att jag faktiskt köpt ett par filmer av dessa herrar. Av de fyra filmer jag införskaffat har alla varit av mycket hög kvalitet. En av filmerna har dock inte riktigt levererat vad vi förväntat oss. Det är nämligen så att ingen i hushållet är särskilt duktig på ryska, problemet hade kunnat avhjälpas om vi kunde läsa den kinesiska textningen. Men en film av fyra är väl inte så pjåkigt, dessutom har jag inte ens orkat bry mig tillräckligt för att reklamera filmen eller sätta mig in i hur den kinesiska konsumentköplagen skulle kunna användas i det här fallet. Varje kväll som jag beger mig över gatan för att införskaffa något från snabbköpet, så avböjer jag artigt men bestämt varje invit från män i skinnjackor som vill att jag ska komma med dem för att träffa kinesiska flickor som enligt deras egen utsago är mycket skickliga massöser. Det finns inte någon tvekan om att de har en annan och mer liberal syn på vad massage innebär än vad min vän och sjukgymnast Daniel Jusinski har. Det ska dock tilläggas att det aldrig är det minsta hotfullt här i Kina, och det här är ju dessutom bardistriktet. Men innan det här blir för långdraget ska jag plocka ihop två och femtio och springa ner och köpa mig en halvliter kall Diet Pepsi på Lawsons.

Christopher

Vi har nu nått basecamp

I Kina har alla som sysslar med någon sorts business tagit sig ett amerikanskt namn. Kvinnan som hyr ut lägenheten till oss de första två veckorna heter Jane, tjejen som hjälpte oss första dagen med polisregistrering och annat praktiskt heter Monica (jag skulle gissa från Friends), vi har haft kontakt med mäklare vid namn Cathy, Michael och Winston. Dessa mäklare har jagat lämpliga lägenheter åt oss med varierande framgång. Vi har blivit nekade tre lägenheter som vi ville ha på grund av att vi har för många barn som sliter på lägenheten. Idag har vi trots allt och till slut fått tag i en lägenhet. Den blev dock dyrare, större och finare än vi planerat. Vi har berättat för ägaren att vi har tre barn men vi har valt att inte visa barnen för henne, det blir ofta överväldigande för kineserna när vi alla är samlade. Det har varit ett par jobbiga dagar då vi inte har haft tryggheten av att veta var vi ska bo, något som jag aldrig upplevt tidigare i mitt skyddade liv. Inte en så stor sak för en singel eller ett ungt par, men med tre barn och en öm hustru så har det känts väl jobbigt att inte ha någon koja att krypa in i. Faktum är att det känns lite som att vi efter en dryg veckas äventyr och bus i stan behöver ett basecamp där vi kan känna oss lite hemma, någonstans där Felix kan sitta vid datorn och spela Karlsson på taket medan Stella färglägger prinsessor och Kasper tar en tupplur. För att inte prata om pappas behov av en stor soffa att vräka sig i när dagen börjar ta slut. Mamma är nog mest glad över parken på andra sidan gatan med gräsmattor lämpliga för picnic och en rejäl lekplats med en väl tilltagen häck som ger skugga.

Det bör tilläggas att lägenheten har tre sovrum, varav ett blir lekrum till barnen. Detta innebär som ni kanske gissar att det finns gott med utrymme för gäster som funderar på att gästa oss. För att göra det hela lite mer lockande så lovar vi till och med att låta gästerna som kommer att ta vårt sovrum med dubbelsängen. Vi kan till och med få plats med hela familjer på besök (detta gäller dock inte familjen Nilsson i Skåne, ni är helt enkelt för många om ni skulle komma allihopa). Allvarligt talat så är det nu ni har chansen att vara lite äventyrare och ge er ut på utfärder från vårt basecamp.

Christopher

Comments

Ni får gärna skriva små comments om ni vill. Dessa blir då publika så att alla kan se dem. Men det är bara att klicka på länken comments. Vi får ett email varje gång någon lämnar en comment. Kan vara snabbare än att maila.

Christopher

Kaspers casting för reklamfotografering

Epost när vi uppdaterar sidan

Det finns en funktion längst ner på den här sidan som gör att man kan Subscriba på våran blogg automatiskt. Då får ni ett mail när vi lägger till nåt. Men så här i början så kanske det bara är jobbigt att få nya mail hela tiden eftersom vi lägger upp flera grejor varje dag. Nåja värt en tanke.

Christopher

Så här hittar man bästa maten

Måndag 29:e Jan

Usch, för denna dag. Jag har just gjort något fruktansvärt jobbigt. Det hela började strax efter lunch. Vi hade varit och tittat på The Bund, gamla hus från 1800-talet som överlevt och som går längs med floden. Därefter gick vi in mot stan och letade efter någonstans att äta. Vi hittade ett område som måste vara stadens spetsområde, så många spetsaffärer har jag aldrig sett. En och annan knapp- och tygaffär fanns oxå. Men där fanns ett bord ledigt på en gata utanför ett schyffe och vi tog det. Sedan åt vi nudlar och en köttbit, som jag hoppas inte var hund, men man kan visst inte vara säker nu på vintern. Vi är ju inte så bra på pinnar och det kändes som om hela gatan kollade på oss och på kinesernas ickediskreta vis så var det en del som glodde. Men jag bjuder på det. Till efterrätt hittade Christopher puffat ris i knäck. Gott.

Vi strosade omkring i området för att döda tid innan kaspers audition, när Christopher fick samtalet att vi inte fick lägenheten. Så då stog vi där igen utan bostad. Han skyndade sig hem för att kolla vidare och vi gick till parken. Felix hittade en kompis som han kallade killen i gröna tröjan.

Kaspers audition, en provfotografering inför något som de söker blond 18mån kille för, gick bra. Han är ju världens sötaste. Men nu återstår att se om det passar in. Därefter åkte C för att titta på nya lägenheter. Han kom hem strålande glad och visade en som vi skulle åka till för att skriva på pappren. Filmsnutten han visade var suverän, allt var jättebra och när jag fick se en riktig lekpark, så grät jag faktiskt en liten tår, kanske löjligt, men sant. (det är mycket snack om lekparker, men det är viktigt i mitt liv. Vad gör man hela dagarna hemma med barn om man inte kan gå ut och leka???)

Vi åkte dit och allt var frid och fröjd tills jag kom in och sedan gick ut igen. Det kändes inte bra. Jag försökte hoppas och be om att kvinnan som äger lägenheten inte skulle vilja hyra ut till oss. Men det kändes verkligen inte bra. Efter ett tag så blev felix så akut kissnödig att vi var tvungna att gå in igen. Då vi knackar på dörren och jag frågar om allt är ok så säger C att hon krånglat ett tag, men äntligen gett med sig. Då var det bara upp till mig igen. Usch för att ta sådana beslut och jag grät. Men nu står vi igen utan lägenhet, denna gång pga. mig. Men det känns ok. Jag hoppas på att det finns något bättre eller kanske bara annat för oss där ute. Vi har t.o.m. på söndag på att hoppas...

Jag har inte sagt att det är vår i luften här. Penséer finns överallt och igår såg jag ringblommor i en rabatt som börjat komma upp. Det är varmt och härligt, men blåser, så att mössorna är på fortfarande.

Det är poppis bland coola killar att ha långa naglar. Det är lite äckligt tycker jag. Idag var det en taxichaffis som hade filat sina spetsiga. De trendiga här måste jag erkänna är riktigt trendiga. Så fast jag åker tvärs över jorden känner jag mig som en förortshemmamamma!

Johanna

Förlösande tunnelbanetur

Med en stor påse kläder i handen ställer jag mig vid femtiden, intet ont anandes och väntar på tunnelbanan in mot Shanghais centrum. Väl på tåget är det mycket trångt och jag står med full kroppskontakt med fem eller sex kineser och väntar på att få gå av på People’s Square där jag måste byta linje för att komma hem. Jag går med strömmen mot linje 1. När jag kommer ner på perrongen börjar jag ana oråd. Det är ett enormt folkhav som väntar på nästa tunnelbana, och man kan riktigt känna aggressiviteten i luften. Här har man inte råd med lyx som personlig sfär, vill man med så får man knuffas som alla andra. Jag manövrerar mig framåt för att se om jag kan få plats på nästa tåg, men det ser mörkt ut. När tåget väl kommer så strömmar folk ut samtidigt som folk trycker på för att ta sig in. När det är fullt på tåget så är det kanske tio personer vid varje dörrpar som bevisligen inte kommer att få plats. Men istället för att backa och inse att det är kört så står de kvar och dörrarna kan inte gå igen. Då kommer en uniformsiförd herre försedd med en visselpipa visslandes, men inte för att ta bort folk. Näe, istället sätter han händerna på ryggen på de yttersta och lägger hela sin mänskliga kraft på att trycka in de som sticker ut. När han väl fått in de flesta så börjar han och en kollega, som under tiden lyckats ta sig fram, att manuellt dra igen dörrarna med ena handen samtidigt som de trycker ihop trafikanterna med andra. När tåget väl lämnat perrongen inser jag nöjt för mig själv att jag står bland de första som kommer att komma på nästa tåg. Jag är ju längst och troligtvis tyngst på perrongen så det är bara att ge sig in i leken. Väl förpackad och lite för långt ifrån dörrarna glider vi ljudlöst fram under Shanghais överfulla gator och hus. Efter ett par stationer börjar jag bli lite orolig eftersom min station inte är särskilt stor mätt till hur många som vill på och av. Jag börjar dock vända mig och knuffas så där lite lagom för att visa att jag tänker ta mig mot utgången, fortfarande med min påse kläder i handen. När dörrarna öppnas så använder jag hela min tyngd och trycker mig ut genom trängseln och får plötsliga associationer till förlossningssituationer jag varit med om när två av mina barn kommit till världen. Jag kan väl inte påstå att jag är folkskygg men jag har sett en cykel jag tror jag kommer att köpa…

Christopher

Parkenfilm

Fast med handen i kakburken

Kolla fotolänken här bredvid den är igång nu.

Vad är egentligen äkta?

Johanna, sin vana trogen att inte ha klocka på armen, har lidit i stora mått då vi har en lägenhet helt utan någon sorts klocka. ”Jag får väl köpa en klocka då.” Sagt och gjort: Vi åkte till en av de flera fejkmarknaderna och gick in med hela vårt entourage. Vi väcker stor uppsyn var vi går med våra tre barn. Till Johanna säger dom ”Three kids, you very young!”. Och det är väl förvisso sant, men nu har hon ju glidit över på fel sida trettio så hon känner sig nog lite smickrad.

”Watch, Bag, Jacket!” Från alla håll kommer folk som vill att vi ska titta just i deras lilla bås. Ett bås som har resväskor och silkesscarves frågar om vi är intresserade av klockor. Förvånat säger Johanna ja och en kvinna tar Johanna i armen och leder henne mot väggen med handväskor. Hon trycker på väggen och den delar sig magiskt och uppenbarar ett litet utrymme där de har de riktigt intressanta varorna. Johanna är borta ett tag och vill sen att jag ska titta och se om jag tycker klockan var snygg. Det var en snygg klocka, lite större än vanliga damklockor, som hette Hermes. Vi är ju lite dumma när det gäller brandnames men vi inser att det är en kopia av något dyrt och fint. Men klockan var ju snygg så Johanna bjuder tjugofem spänn. De skrattar och Johanna överlämnar prutningen åt mig. Jag ska ärligen erkänna att jag inte är så himla duktig på att pruta. Jag har köpt alldeles för många bilar som jag köpt dyrt och sålt billigt för att kunna kalla mig affärsman. Men efter några minuters förhandlande så har vi slagit till på klockan för 65 spänn när de krävde 270. Säkert ett rån men med tanke på att det kostar en femtiolapp att byta batteri i Skogås centrum så kanske det inte är så farligt. Själv hade jag ju inte något behov av klocka då min gamla femtiotalsklenod som jag införskaffade i Damaskus fortfarande är den snyggaste klocka jag sett. Men en kvart senare efter att jag duckat in under en rad med slipsar för att komma bakom väggen, så var jag ägare till en IWC som tydligen är mycket exklusiv. Ni får kolla med dom som kan sånt där. Han ville först ha 1680 men sansade sig snabbt till 680. Jag gav upp när jag hade fått med honom till 220. Det är mycket jobb, men rätt kul samtidigt.

Idag blåste det kallt och jag som är den enda familjemedlemmen som inte har haft med mig vederbörliga vinterkläder åkte iväg själv för att införskaffa en vinterjacka. En ny fejkmarknad som vi blivit tipsade om blev det. Den här marknaden var mycket större och hade mycket bättre utbud men principen var densamma, och prutningen var om än ännu hårdare. En timme senare och 390 spänn fattigare var jag nu en lycklig ägare till en Columbia jacka med nåt GoreTex liknande och infälld fleecejacka, en North Face Windstopper fleecejacka och ett par Adidas sneakers. En van prutare hade säkert kunnat få ner det en hundring men till slut får man inse att det hela är ett spel som försäljarna är mycket bättre på än vad jag själv är. Jag ville ju ha prylarna.

Så nu känner jag mig välekiperad även om inget är äkta. Frågan är om inte känslan av att det är fejk är bättre än om jag hade lagt ut vad det kostar på dom äkta grejorna. Det känns lite som man lurar etablissemanget och alla vill ju vara rebeller, eller?

Christopher

Dag 3

Idag var christopher och kollade på en lägenhet. Vi kan ju inte bo här. Priset är fel och det är för trångt. Vi lever i resväskorna. Så kan man inte bo under ett år. Helst skulle jag oxå dela säng med christopher och inte kasper och stella eller felix. Bästa sovarrangemanget är mig i 1,40-sängen, med kasper i ena hörnet, jag på diagonalen och felix eller stella i motsatt hörn. Sängen är stenhård, ingen häst här inte. Men enligt vovve (uve siebke döpt av felix) så är det bra för ryggen.

Vi var ute en sväng i en park längre upp för gatan. Den var jättefin och välvårdad med en liten lekplats. Det var ialla fall något. Det är inte så att det kryllar av barnvänliga ställen här. Rutchkanorna var blöta och gav extra skjuts. Alla, i synnerhet kasper, vart väldigt överrumplade över hoppet ut. Parkpolisen som stod och tittade på oss hade ialla fall roligt.

Lunch fick vi idag hos cecilias exarbetskompis martina. Hon bor i en $3000-våning i ett byggarbetsplatsområde i pudong, andra sidan floden. Det kändes mer som ett svenskt hem, men är sannerligen inte värt 21000kr. Hon hade gjort jättegod paj, vilket felix inte heller äter. Men barnen var glada att få komma någon stans och leka med leksaker, trots att dessa var anpassade efter hennes 5-månaders son oliver. Till deras område tillhör en pool, ett gym och ett bollhav. Barnen var i lyckorus ett tag. Sedan fick vi en liten sight-seeing av pudong. Vi gick ner till floden, som f.ö. inte går att bada i. Det var fint. Sist gick vi till lotus, deras jättemataffär. Den var hur stor som helst och det var ett helt företag att ta sig runt. Man är verkligen borta där. Och man vill bara köpa sådant man känner igen. Men vi köpte nudlar till vår köttfärssås vi skall göra imorgon ialla fall. Lite lokalt.

Hemresan blev en rysare. Med massor av matkassar var taxi ett måste. Ett tag trodde jag nästan att taxichaffisen kidnappat oss. Men jag insåg oxå att jag inte skulle vetat om vi var på rätt väg heller, eftersom jag inte har en susning om något. Men vi åkte i en dubbelloopad nerfart från bron över floden. Det var lite coolt. Allt här känns som en riktig storstad. Husen är skyhöga. Martina bodde på 31:a våningen. Alla husen bredvid henne var säkert 45 våningar höga. Det är högt. Motorvägar och ringleden är byggd över gatunivå.

Lektion nr 3: se till att inte behöva åka taxi i rusningstrafik. Det går inte att komma fram och kostar multum.

Kina måste vara förlovade landet för påhittade arbetsuppgifter. Vid varje övergångsställe står en person i gul reflexväst med visselpipa i munnen och vinkar på dom som skall gå över gatan och stoppar bilar. Det känns ju som att man kan titta på trafikljusen istället. Och varje affär har säkert 100% för många anställda. I varje ingång till ett område/bostadskomplex sitter en gammal person. Vad den har för uppgift vet jag inte. Kanske är det de som är gatukommittén?

Och alla traffikanter tutar mest hela tiden. Oavsett om de är en cykel eller taxi så skall det tutas. Det har skådats små taxibilar med respektingivande busstutor. Varför inte försöka verka större än man verkligen är...

Johanna

Dumplings

Fyra blondiner och en skinnskalle.

Mina farhågor om att Stella skulle bli petad och tagen på av alla och envar har lagt sig. Ingen är riktigt intresserad av Stella med sitt långa vita hår. Den stora stjärnan är Felix tätt följd av Kasper. Felix får inte vara ifred om han försvinner mer än några meter från mamma och pappa. Poliser, gatsopare alla ska fram och busa med honom. Även om Sverige inte är helt jämställt riktigt än så är det ju ändå så att man framhäver sin söta dotter framför sina pojkar. Här verkar det nästan som om flickor inte finns. En herre som kunde några ord engelska sa, ”Two boys, you very lucky man” när han tittade på mina tre barn. Kändes helkonstigt faktiskt. Vi har spenderat de senaste dagarna med att leta rätt på lekplatser, kolla på lägenheter, hitta matställen och promenera. Barnen är rätt tuffa men de är trötta på att gå överallt. Ingen förstår vad man säger och vi hittar inte nånstans ännu. Vi hoppade in i en taxi och gjorde det internationella McDonalds tecknet samtidigt som vi uttalade ”McDonal” så kinesiskt vi kunde. Killen satt där ett tag och kliade sig i huvet och sen körde han runt kvarteret och glatt betalade vi honom de elva kronorna det kostar att åka taxi. Taxi kostar sällan mer än elva kronor och aldrig mer än en femtiolapp. Vi har blivit duktiga på att åka taxi, och barnen vet att när vi fått en taxi att stanna så hoppar Felix och Stella in medan mamma plockar upp Kasper ur vagnen och hoppar in själv, pappa viker ihop vår livräddande Quinny och kastar den i bakluckan. Johanna känner att en hårklippning är behövlig och var vi går så slinker hon in hos damfriseringar och frågar vad de tar för en klippning. Hon har inte riktigt bestämt sig för om det är värt 65 spänn. Själv så gav jag mig ut för att kolla läget lite på egen hand medan Johanna gjorde köttfärssås och spagetti (nudlar). Jag hittade en liten butik i 7eleven stuk och gick in och hittade några prylar vi behövde, bland annat en kam till Felix. När jag la fram min skokrämsburk, grenuttag och kam så tittade de två expediterna på mig och började fnissa. Det hade varit smidigt att kunna förklara att, nä den är faktiskt inte till mig.

Christopher

Dag 1 och 2

Vad tusan har vi gett oss in på?!?

Är jag riktigt klok som gick med på detta frågar jag mig fortfarande. Igår, ankomstdagen, var tvivlet väldigt stort; barnen äter inte, jag förstår inte ett skvatt, det är fisksås i nästan all mat, Christopher har stora spenderbrallan på, det är inte så billigt som man skulle kunna önska etc. Lägg till pms och sömnbrist, så gör det inte saken bättre.

Men resan gick bra. Nästan maxviktade åkte vi i (för) god tid till flygplatsen. Döm om min förvånging men vi var på inget sätt först. Vad gör folk på flygplatsen så tidigt? Det är ju inte så att de kommer iväg snabbare för det. Men en liten tår senare (Inger, Bengt, Cecilia, Micke och Charlotta var med som moraliskt stöd) var vi igenom säkerhetskontrollen. Efter att ha tittat på flygplanen, ätit vår medhavda matsäck och köpt dyr parfym i present (vem sa att tax-free var billigt? 350kr kostade minsta storleken. Det måste vara billigare på åhlens.) så boardade vi. Spända öppnade stella och felix lekväskan med alla nyinfådda leksaker. Resan gick smidigt. En liten smörgås och så var vi framme. Vi hann knappt komma upp på maxhöjd innan vi vände neråt igen för landning.

På flygplatsen i finland gjorde vi vår egna lilla lekplats på två bil”karuseller”. Barnen behövde leka av sig någonstans innan 9-timmarsflyget till kina. För att komma till vår gate behövde vi gå igenom en till passkontroll. Det kändes lite speciellt, snudd på kontroll-freaks-läskigt. Ute på andra sidan blev allt svart och helt plötsligt kände jag mig väldigt annorlunda. Men kineser älskar barn, så alla tittar alltid vänligt, om än förundrat, på oss där som här.

Planet var större än innan och vi fick fyra platser bredvid varandra i mittsektionen. Snett framför oss satt en kinesisk-svensk familj med en liten dotter som barnen lekte med. Det var inte stenhårt att sitta stilla hela tiden, utan de kunde röra sig lite småfritt, tack och lov.

Barnen lyckades somna och sova en stund innan landningen kl.02 svensk tid. Värre var det med oss vuxna, men det fanns ju en film!

Nere på land var det väldigt smidigt att ta sig genom passkontrollen och bagageutlämningen. Alla kineser i myndighetsposition ser alltid väldigt läskiga ut, men ingen stoppade oss.

Vår räddning, Uve, och hans kineskollega Monica (parfymfåaren) väntade på oss utanför. Det var fantastiskt att se ett välbekant ansikte och ett annat man visste förstod alla konstiga tecken runtomkring. Aldrig förr har jag känt så mycket med våra utländska vänner i sverige. Man är verkligen helt borta, fattar inget och kan inget annat än att le. Usch, för att känna sig hjälplös. Men Monica kunde. De hade fixat en stor bil utan några som helst säkerhetskrav, men den tog oss dit vi skulle. En liten lägenhet i French consession, bardistriktet, centralt i Shanghai är vår två veckor framåt. Mer har vi inte råd, den kostar oss 2000kr per vecka. (yanen och svenska kronan är ganska exakt 1:1, smidigt) Sedan är den inte heller stor nog för oss.

Efter installationen så tog vi oss ut i vimlet för att inskaffa lite mat och mobiltelefonkort. Tunnelbanan är inte på något sätt gjort för barnvagnar eller handikappade, men kostar bara 3 kr. Vi kom till ett jättevaruhus i västerländsk stil där det fanns en mataffär längst ner. Frukt är relativt billigt, men allt västerländskt, tex toapapper, öronpetare, mjölk, är lika som hemma. (detta påstående är dock baserat på en handling, jag återkommer) För att inte bli allt för griniga så käkade vi där. Vi blev tagna till en food court likt Kungshallen. Problemet här var att allt verkligen såg likadant ut. Jag försökte hitta något som var så likt hemmamat som möjligt. Jag lyckades, men barnen vägrade att äta ändå. Maten kostade 18kr per portion och avslutande en-kula-glassen gick på 10kr. Allt västerländskt kostar mer. Men glassen var till sitt försvar dock supergod. Riktigt italiensk. Det intressanta var att ingen dricka ingick och ingen av alla hundra som satt där drack.

Efter taxiresan hem, 11kr för upptill 2,5km, så åkte vi igen till polisstationen. Som utlänning som stannar ett tag så måste man anmäla sig inom 72 timmar.

Hemma igen så märkte vi att vi var dödströtta. Klockan var fyra på e.m och alla höll på att somna. För att råda bot på det så gick vi en promenad mot middagen. Vi tänkte inmundiga den på KFC, detta mecka av snabbmatsställen. Vi tänker oss en västerländsk mat per dag så att barnen får något i sig. Sedan försöker vi kineskiskt nästa gång. Kycklingbitar blev inte heller deras favorit. Men kasper gillade dock dumplingsen som jag köpte hem från hålet i väggen nere på gatan. Det är kött, bönröra eller annat innuti ett vitt bröd som är kokt likt bagels innan de stoppas i ugnen.

Vi alla gick till sängs kl.18.30. Då gick det inte längre att hålla ögonen öppna.

Jag vaknade på riktigt efter en stökig natt med Felix och Kasper i en 1,40-säng kl.10.30. 16 timmars sömn är inte så illa! Det var länge sedan det hände vill jag lova.

Dag nummer 2 var barnen lovade att vi skulle gå och köpa leksaker. Vi tog reda på var barnfejkmarknaden låg och begav oss dit. Nere under en park låg ett stort område med små bås. De var fyllda med olika märken. Det är svårt att avgöra vad som är äkta och inte. Vi lyckades bli lurade på Barbies. De var totalfjek, men det kan inte jag se i paktetet. Det är sådant som känns. Och en kassaapparat med tillbehör betalade jag för mycket för. Utgångspriserna var som i svergie, dvs ganska högt. Lektion nr 1: strunta vad det står på prislappen och utgå från vad de säger för pris. Nr 2: skäms inte när du prutar och de blir sura. Så är det. Be om ett nytt pris istället.

Men barnen vart glada, de har lekt med sina grejer och de är fortfarande hela.

Johanna

Höglunds hos polisen i Shanghai

http://video.google.com/videoplay?docid=6338231214418046134

Höglunds hos polisen i Shanghai

Landat

Vi har kommit fram. Än är vi inte helt på det klara vad som egentligen hänt men något galet har vi helt klart påbörjat. Johanna skriver något mer utförligt som vi lägger upp snart.

Ring oss gärna på 08-559 21 991 (det kostar inte oss nåt) eller skypa oss på familjen.hoglund .
eller maila johanna.hoglund@gmail.com
christopher.hoglund@gmail.com