Måndag 29:e Jan

Usch, för denna dag. Jag har just gjort något fruktansvärt jobbigt. Det hela började strax efter lunch. Vi hade varit och tittat på The Bund, gamla hus från 1800-talet som överlevt och som går längs med floden. Därefter gick vi in mot stan och letade efter någonstans att äta. Vi hittade ett område som måste vara stadens spetsområde, så många spetsaffärer har jag aldrig sett. En och annan knapp- och tygaffär fanns oxå. Men där fanns ett bord ledigt på en gata utanför ett schyffe och vi tog det. Sedan åt vi nudlar och en köttbit, som jag hoppas inte var hund, men man kan visst inte vara säker nu på vintern. Vi är ju inte så bra på pinnar och det kändes som om hela gatan kollade på oss och på kinesernas ickediskreta vis så var det en del som glodde. Men jag bjuder på det. Till efterrätt hittade Christopher puffat ris i knäck. Gott.

Vi strosade omkring i området för att döda tid innan kaspers audition, när Christopher fick samtalet att vi inte fick lägenheten. Så då stog vi där igen utan bostad. Han skyndade sig hem för att kolla vidare och vi gick till parken. Felix hittade en kompis som han kallade killen i gröna tröjan.

Kaspers audition, en provfotografering inför något som de söker blond 18mån kille för, gick bra. Han är ju världens sötaste. Men nu återstår att se om det passar in. Därefter åkte C för att titta på nya lägenheter. Han kom hem strålande glad och visade en som vi skulle åka till för att skriva på pappren. Filmsnutten han visade var suverän, allt var jättebra och när jag fick se en riktig lekpark, så grät jag faktiskt en liten tår, kanske löjligt, men sant. (det är mycket snack om lekparker, men det är viktigt i mitt liv. Vad gör man hela dagarna hemma med barn om man inte kan gå ut och leka???)

Vi åkte dit och allt var frid och fröjd tills jag kom in och sedan gick ut igen. Det kändes inte bra. Jag försökte hoppas och be om att kvinnan som äger lägenheten inte skulle vilja hyra ut till oss. Men det kändes verkligen inte bra. Efter ett tag så blev felix så akut kissnödig att vi var tvungna att gå in igen. Då vi knackar på dörren och jag frågar om allt är ok så säger C att hon krånglat ett tag, men äntligen gett med sig. Då var det bara upp till mig igen. Usch för att ta sådana beslut och jag grät. Men nu står vi igen utan lägenhet, denna gång pga. mig. Men det känns ok. Jag hoppas på att det finns något bättre eller kanske bara annat för oss där ute. Vi har t.o.m. på söndag på att hoppas...

Jag har inte sagt att det är vår i luften här. Penséer finns överallt och igår såg jag ringblommor i en rabatt som börjat komma upp. Det är varmt och härligt, men blåser, så att mössorna är på fortfarande.

Det är poppis bland coola killar att ha långa naglar. Det är lite äckligt tycker jag. Idag var det en taxichaffis som hade filat sina spetsiga. De trendiga här måste jag erkänna är riktigt trendiga. Så fast jag åker tvärs över jorden känner jag mig som en förortshemmamamma!

Johanna