Förlösande tunnelbanetur

Med en stor påse kläder i handen ställer jag mig vid femtiden, intet ont anandes och väntar på tunnelbanan in mot Shanghais centrum. Väl på tåget är det mycket trångt och jag står med full kroppskontakt med fem eller sex kineser och väntar på att få gå av på People’s Square där jag måste byta linje för att komma hem. Jag går med strömmen mot linje 1. När jag kommer ner på perrongen börjar jag ana oråd. Det är ett enormt folkhav som väntar på nästa tunnelbana, och man kan riktigt känna aggressiviteten i luften. Här har man inte råd med lyx som personlig sfär, vill man med så får man knuffas som alla andra. Jag manövrerar mig framåt för att se om jag kan få plats på nästa tåg, men det ser mörkt ut. När tåget väl kommer så strömmar folk ut samtidigt som folk trycker på för att ta sig in. När det är fullt på tåget så är det kanske tio personer vid varje dörrpar som bevisligen inte kommer att få plats. Men istället för att backa och inse att det är kört så står de kvar och dörrarna kan inte gå igen. Då kommer en uniformsiförd herre försedd med en visselpipa visslandes, men inte för att ta bort folk. Näe, istället sätter han händerna på ryggen på de yttersta och lägger hela sin mänskliga kraft på att trycka in de som sticker ut. När han väl fått in de flesta så börjar han och en kollega, som under tiden lyckats ta sig fram, att manuellt dra igen dörrarna med ena handen samtidigt som de trycker ihop trafikanterna med andra. När tåget väl lämnat perrongen inser jag nöjt för mig själv att jag står bland de första som kommer att komma på nästa tåg. Jag är ju längst och troligtvis tyngst på perrongen så det är bara att ge sig in i leken. Väl förpackad och lite för långt ifrån dörrarna glider vi ljudlöst fram under Shanghais överfulla gator och hus. Efter ett par stationer börjar jag bli lite orolig eftersom min station inte är särskilt stor mätt till hur många som vill på och av. Jag börjar dock vända mig och knuffas så där lite lagom för att visa att jag tänker ta mig mot utgången, fortfarande med min påse kläder i handen. När dörrarna öppnas så använder jag hela min tyngd och trycker mig ut genom trängseln och får plötsliga associationer till förlossningssituationer jag varit med om när två av mina barn kommit till världen. Jag kan väl inte påstå att jag är folkskygg men jag har sett en cykel jag tror jag kommer att köpa…

Christopher