Onsdag morgon kom tillslut. Viktoria och barnen kom över på lek och sista-minuten-lunch. Det var trevligt. Det var också skönt att få något annat att sysselsätta sig med än att noja sig inför resan.
Tanken var ju att vi skulle resa lätt. Det är ju bara sommarkläder som skall med och det borde inte betyda så mycket packning. Men sedan var det ju också allt annat och helt plötsligt var vi uppe i 2 stora resväskor, en mindre, en liten med leksaker, 2 ryggsäckar och en vagn. Hur gick det till? Men det var fantastiskt hur smidigt det gick att manövrera vårt åbäkiga sällskap. Vi fick dock inse att snålvarianten med att ta tunnelbanan till Magleven inte skulle funka, utan taxiade hela vägen ut till tåget. Magleven är världens snabbaste tåg ett tag till. (om jag har förstått det hela rätt så skall Osaka i japan bygga ett lite snabbare.) Den går på magnetbana och kommer upp i 431km/h. Det var riktigt snabbt. Att möta ett tåg i motgående riktning var lite läskigt.
Sedan var det lite promenad till flygplatsen och vi kom till incheckningsdisken 13.20. I lagom tid tyckte vi, eftersom planet skulle lyfta 14.35. Men det visade sig att all säkerhetskoll, ifyllande av papper och köande tog sin lilla tid, så vi var bland de sista som boardade planet. Och ändå fick vi gå före i många köer, eftersom vi har 3 små söta barn. Så skall man flyga ut från Kina, så gäller det att vara i tid. Det är stor säkerhetskontroll även av utgående folk.
Flygresan var som man kan tänka sig. Kul i ca 5 minuter, sedan ville kasper inte sitta stilla och maten var inte höjdargod. Men man fick väldigt mycket att dricka, i alla fall ett plus. Sista timmen var det dock riktigt jobbigt att hålla kasper glad och nöjd. Jag var då riktigt tacksam för våra platser längst bak i planet och för att jag sett filmen förut.
Att landa i ett annat land känns alltid konstigt. Man är på en annan ort och har ingen aning av vad man kan vänta sig. Flygplatsen var en snygg byggnad i tonat glas, borstat stål och betong, med inslag av stora färggranna buddistiska gudar. Det var stor kontrast till den kitchiga taxin vi fick tag i. (vi fick vänta in en stor bil, eftersom dessa små bagageutrymmen inte fick plats med alla våra grejer. Hur skall det bli på hemresan???) I bagageluckan hade han någon stor lampblinkande grej, på instrumentpanelen hade han en fartmätare/varvmätare/effektmätare som ändrade färg hela tiden och på passagerarsätet en stor prisbuckla i plast. Man kan ju undra varför den var där.
Här kör man vänstertrafik. Intressant. Resan in till hotellet tog sin lilla tid. Hotellet såg jättefint ut nere i lobbyn. Vårt rum på sjätte våningen var vid första anblick helt ok, men sedan såg man de slitna väggarna och flagande dörrarna. Fast vad gör det. Så länge vi får sova. Fast det var inte så ostört det heller. AC:n låter högt och ger ett mindre skönt vinddrag och utanför går en motorväg. Fast vi vaknade ganska glada i morse ändå. Frukostbuffen var hälften västerländsk hälften Thai. Vi höll oss till yoghurt och fattiga riddare. Efter maten var barnen dödssugna på att gå och bada. Vår lilla inomhusperiod har varit svår för dem. Vi gick och badade en stund, medan christopher ringde runt efter hyrbilar. Han var lycklig när han tillslut hittade en för lagom summa. Det betyder mycket för honom att kunna ta sig runt på egen hand. Nu hoppas vi bara att vi inte blir stannade av polisen som vill se hans internationella körkort, som han inte har. Hoppas att det duger med svenskt och kinesiskt.
När vi var färdiga med detta var klockan inte mycket, kanske 10. Vi beslöt oss för en liten utflykt. De har gratis tuk-tuk-sevice här på hotellet (inom rimliga avstånd) och beslöt oss för att ta den till Khao San, en backpackergata. Men de som hade första tjing på cykel och som vi fick dela med, skulle till en pir för att ta en båt till chinatown. Och vi som inte vet något om något här, hängde på där istället. När vi väntade på båten så roade sig barnen med att mata fiskar, heliga tror vi, med brödskalkar som man kunde köpa i påsar, en liten påse, 2kr. Båten var en stor sak, som tar en upp och ner längs floden för 2,5kr. Efter några hållplatser fick dock vår båt stopp och vi fick byta båt. Att åka till chinatown i Bangkok, när man precis kommer ifrån Shanghai kändes lite smådumt. Och om det vi såg var chinatown, så såg det ut som på yu garden ungefär, dvs en massa stånd som säljer en massa grejer, tätt tätt. Det har vi sett förr, så vi tog en taxi hem igen. Vi åt buffelunch på hotellet. Den var halvslut när vi kom och hade väl ingen höjdarmat. Men jag åt ändå. Jag lyckades tugga i mig något bläckfiskliknande (jag visste inte att jag stoppade det i munnen, för det var gömt i någon sörja) och så något mer som jag valt att inte fundera på vad det var för något. Mycket var starkt, lite för starkt. Hur skall det funka med maten för barnen i detta land? Här har ju jag inget kök.
Efter lunch badades det igen, fast denna gång med pappa också och då var det ju mycket roligare. De ignorerade blixtrarna som lös upp eftermiddagshimlen (de var faktiskt 8 sekunder bort) och hade kul länge. När detta var färdigt ville de andra ta det lugnt på rummet. Det ville inte jag. Jag åkte istället ner till denna kända backpackergata, vårt områdes största turistmål. Och vill man se unga människor i tofflor och sliten look, procentuellt högre andel västerlänningar än infödingar eller fynda något fejk, så är detta platsen att vara på. Jag kände för min del att det var en helt värdelös gata. Fejkgrejer kan jag få i shanghai och turister är inte så spännande. Men jag handlade mat till dem där hemma och väntade på att min gratis tuk-tuk skulle dyka upp (som den aldrig gjorde).
Kvällen tillbringade jag hemma med barnen och tittade på ”the incredibles” och christopher åkte iväg till en superstor shoppingmall, MBK, för att köpa högtalare till datorn. Man hör faktiskt inte vad de säger om man är mer än 1,5m bort.
Vad är min åsikt om Bangkok än så länge (och jag har nästan inte sett något). Det känns grönare här än i Shanghai, mer grönt längs med gatorna. Det känns som att det är mer avgaser här. Taxichaffisar försöker att förhandla fast pris här och lura en, aldrig i shanghai. Där kör de bara en längre väg istället, fast med taxametern på. Stadsemester känns inte så lockande längre. Är inte alla städer lite lika, shopping, folk och massor av intryck. Nä, jag vill ha natur och strand, lugn och ro, avkoppling och glada, fritt springandes barn. Gärna för en billig peng också.
johanna
