Nya bilder

Jag har lagt in lite bilder från min resa till Zhang Jia Jie. Kliv in och kika.

Christopher

Expedition Zhang Jia Jie

Jag upptäckte en dag i skolan att min bänkkamrat, en ung och oförskämt trevlig norrman, hade samma perversion för foto och kameraprylar. Kläckte ur mig att jag länge funderat på att bara sätta mig på ett plan och se vart man hamnar lite. Thomas tyckte, inte helt förvånande då mina idéer ofta är lysande, att det var en mycket bra idé. Fredagen efter det sista mitt i terminen provet (fråga inte) så hängde vi på oss våra ryggsäckar och klev på China Eastern till Changsha som ligger i Hunanprovinsen. Vi hade sett en bild på några berg som liknade en blandning mellan Grand Canyon, Gotlands raukar och Thailands djungler. Hur vi skulle hitta dit visste vi inte, och det var ju faktiskt hela poängen. Vi ville ju inte ha en paketresa, vi var ju utrustade för äventyr. I Changsha fick vi tag i tågbiljetter till nattåget till Zhang Jia Jie som är närmsta stad intill naturreservatet som var målet för vår resa. Om man läser Thomas blogg så framställs jag i något elak dager då det gäller biljetterna. Vi fick tag i en Soft Sleeper och en Hard Sleeper. Och rättskaffens som jag är så höll jag båda biljetterna bakom ryggen och lät honom sedan välja (utan att jag fuskade dessutom). Han fick helt enkelt den sämre biljetten, och jag sov som en liten dunig valp hela natten.

Natten var för den delen inte så himla lång då vi blev abrupt väckta halv fyra. Klockan fyra klev vi av tåget och ut i mörkret och kylan. Det enda ljuset vi såg var från en stackare som drev en resebyrå. Och eftersom vi inte kände för att driva omkring på gatorna i fyra timmar så betalade vi snällt för nåt sorts resepaket. Vi blev sedan snällt vallade till ett ”hotell” med ett rum som var så läskigt att det knappt går att beskrivas. Toaletten var av hål i golvet modell, sängarna var bäddade men frågan är med vad och hur rent det var. Fönstret till gatan stod vidöppet och vädrade den knappt plusgradiga luften. I taket hängde inte någon lampa utan taket bestod av målade träribbor som hade vindruvsklasar av plast hängande i sig… Och som om det inte var kitschigt nog så hängde i takets mitt en diskokula i ett mässingsliknande material. Vi stängde fönstret och tog av oss skorna, sedan lade vi oss i sängarna fullt påklädda och jag undrade vad vi gett oss in på innan jag somnade. Här kan det tilläggas att det tog över två dygn innan vi återsåg ett varmt rum.

I två dagar spenderade vi tiden med en kinesisk guide som raskt förde oss mellan olika storslagna vyer. Hennes kinesiska var hyfsad, men vår var väl så där. Kineserna är vana vid att inte förstå varandra riktigt, Kina är ju rätt stort. När kineser inser att man inte riktigt förstår vad de säger så gör de helt tvärt emot vad man förväntar sig. Istället för att prata långsamt och använda korta fraser så lägger de på ett kol och försöker att förklara så omfattande som möjligt. De antar att ju mer de förklarar desto större chans är det att man förstår något. Och är det helt kört så skriver de gärna ner ett par tecken i handflatan med pekfingret. Ibland undrar man vad de tänker med. Men det finns ju en förklaring, de pratar alla lite olika, och ibland vill man ju själv att en skåning kanske bokstaverar eller skriver ner det han egentligen vill. Men trots att vi enskilt inte var så superhajja på kinesiska så bildade vi tillsammans en individ med kanske en treårings kommunikationsförmåga. Oftast fick vi titta på varandra och sedan försöka pussla ihop vad vi kollektivt kunde förstå. Det gick rätt bra faktiskt. Natten spenderades i ett hotell i naturreservatet, också detta utan värme, toalettpapper, handdukar och varmvatten. Vid lunch hade vi fått nog och bad att få bli körda till staden utanför naturreservatet. Där började faktiskt äventyret för oss. I knappt fyra timmar gick vi omkring i staden och väntade på att det skulle bli dags att ta bussen tillbaka till Changsha. För första gången sedan jag kommit till Kina kan jag påstå att jag sett det riktiga Kina. Det var mycket givande att gå runt och betrakta staden och dess invånare genom kamerans sökare.

När bussen närmade sig ändhållplatsen i Changsha, efter fem timmar, så gled vi förbi en Pizza Hut och vi såg tyst på varandra i samförstånd. Efter Pizzan gick vi bildligt talat runt hörnet och in i närmsta fyrastjärniga hotell. Mätt och varm klev jag nyduschad ner i sängen och såg ett gammalt Heroes avsnitt på engelska. Ibland är man inte så himla outdoors som man vill tro.

Christopher

Söndag 25 november 2007

Idag var det ett tag meningen att jag skulle ta alla med häpnad. Jag tänkte nämligen springa shanghais halvmara, fast inte annonsera innan att jag tränade för den. Men när jag gjorde närmare undersökningar, så visade det sig att tävlingen var idag och inte igår. Och i.o.m. att jag inte försöker mig på en Shanghai klassiker, så kändes det som att jag kunde springa ett göteborgsvarv istället, som går på en lördag. Dagens ironi var dock att jag ändå blev hindrad av att gå till kyrkan av maran. För när vi satt där i taxin äntligen på väg, så stängdes Hong Qiao lu helt plötsligt av och vi blev infösta att åka på Zhongshan rd istället. Och det gick ca 20m och sedan stod all trafik helt stilla. Skulle vi vänta på att alla skulle springa förbi och sedan åka? Nä, vi valde att lämna taxin, försöka kryssa mellan svettiga löpare för att ta oss till andra sidan avspärrningen och leta efter en ny taxi. Tack och lov var det fint höstväder och inte regn. Men vi kom inte ens nära i tid till kyrkan.

Veckan i övrigt har inneburit trevlig höst och gula blad.

Måndag var christopher fortfarande borta på sitt fotoäventyr. Vi var hemma, gjorde ärenden och hade en bra dag.

Tisdag var det skriftgrupp såklart. Efter det tog vi iltaxi hem för att fixa iordning lunchen som skulle gästas av Amy med barnen Tylor, Juel, Ani och Greta. De kom dock ca 45 minuter senare än planerat så spagettin var halvkall och köttfärsen inte så god ens riktigt varm. Men alla åt och lekte bra. När ayi kom så gick vi ut till springparken (det är inte så lätt att städa med 7 barn i lägenheten) och barnen hittade en ”koja”. De hade alla jätteroligt.

Christopher kom hem senare på kvällen när alla somnat. Glad över att vara tillbaka där det är varmt och civiliserat.

Onsdag hade vi lekgrupp hos Grovers på Hong Qiao lu. Hennes stora barn var lediga från skolan och stella hade roligt. Tucker går på samma skola och var också ledig. Efter lekgruppen gick jag med Stella till Tucker och de fick leka ett tag. Stella såklart överlycklig. Felix, Kasper och jag tog oss istället till Carrefour, käkade, kollade på alla leksaker i leksaksaffären, handlade och kollade på alla leksaker i mataffären. Enda anledningen att handla på carrefour är att de har enlitersförpackningar med superhållbar grädde. De var slut. Typiskt. Vi åkte tillbaka för att hämta stella och tog oss sedan hem.

På kvällen var jag lycklig över att äntligen få gå iväg till gymmet. Men efter 2,5km på springbandet kom jag inte längre pga ett tryck över bröstet som inte ville ”knäckas” bort. Det kändes lite läskigt. Men speciellt Stella vart överlycklig över att jag kom hem så snabbt. Hon är inte glad i Christophers ”hårda” läggningar.

(Ryggknäcken jag längtat efter sedan onsdags infann sig precis och nu har jag inte ont längre.)

Torsdag morgon gjorde jag slag i saken. Jag måste ju prova på Tai chi när jag är i Kina! Och med christopher lite halvrisig, så kunde jag sticka iväg på morgonen för att försöka vara med dem som står nere i vår korsning och flaxar. De hade redan börjat när jag kom strax innan kl 7 och jag ställde mig längst bak och försökte hänga med så gott det gick. Det kändes ytterst pinsamt, som att jag förstörde det ”vackra” med mitt okoordinerade flaxande. Men sen är det inte jättelyckat att som vit nybörjare ställa sig där man bor, mitt i en trafikerad korsning, vid tidpunkten för vanligt folks jobb/skolstart om man nu vill vara anonym. Men jag gjorde så gott jag kunde, bjöd på gratis underhållning och var sprudlande glad när jag gick därifrån.

På förmiddagen gick vi till fisken. De barn vi hade hoppats på att möta kom inte (jag vet inte ens om de existerar, men en gammal tant sa att det brukar komma ut äldre barn för att leka där på f.m, så det var värt ett försök.) och barnen ville hem.

Efter lunch pratade stella om att hon ville gå och bada. Jag var totalt osugen på att nedsänka mig i kallt vatten, men vad gör man inte för sina barn? Fast till vår stora överraskning och lycka så var det 29grader varmt i vattnet och riktigt skönt. Ungarna plaskade länge. Jag nöjde mig med lite kortare tid i. Och alla njöt ordentligt av den lååånga varma duschen efteråt.

Efter middagen kom ayi igen. Jag hade bestämt att chrisopther och jag skulle ut och handla, att stellas gråt inte skulle få oss att vara hemma hela tiden. Vi stack iväg till changle lu och tittade i affärer. Och jag hittade faktiskt några tröjor och det var på det hela en bra shoppingtur. Jag behöver sällskap för att handla, jag vågar inte annars. En osäkerhet som går i släkten.

Under hela tiden borta så ringde inte barnen en enda gång. Konstigt. Men när vi kom hem så frågade Stella: ”nästa gång ni går bort, kan inte vi göra detta igen. Ayi kan vara här, vi får titta på 2 filmer och äta 3 glassar?” Så det är så man gör för att ha glada barn, man mutar med ordentligt med glass.

Fredag morgon var jag ute i tid, dvs strax innan kl.6.30. Jag blev introducerad till laoshire (dvs ”mästaren”) och istället för att göra programmet med de andra så hade han en privatlektion med mig. Jag fick lära mig början av Tai chi 101. Och det är svårare än det ser ut såklart. Det var massor att tänka på, men jag tycker nog att jag var ganska duktig.

Förmiddagen ägnades åt att baka brödbullar till kvällens fest dit ”finger food” skulle medtagas. Jag bestämde att brödbullar föll under den kategorin.

Efter en dubbelsats bakande i pytteugn orkade jag inte göra lunch och vi åt pizza (som f.ö. prisökats från 10kr till 25kr! Så det var sista gången vi åt Hello pizza.).

Eftermiddagen ville barnen såklart bada igen och vi gick dit. Denna gång fick de dock bada själva och jag satt torr, varm och glad på en stol bredvid. Det finns en gräns för hur mycket man måste offra sig för sina barn också.

Kvällen tillbringade vi på festen hos Hoopers, församlingens australiensare. Festen var till förmån för alla som flyttar från församlingen innan jul. Det var en lagom tillställning, kanske en fjärdedel av alla från församlingen var där, men framför allt var det kul att äntligen få se Hoopers hus. Det var enormt och fyllt med fantastiska möbler och målningar fyndade i kina. Tänk om man hade massor med pengar och möjlighet att ta hem en container. Då…

Lördag morgon var laoshire borta och jag gjorde programmet med de andra. Det består av kanske sex olika delar som de alla kan utantill. Det är 45min program som de alla har i huvudet. Imponerande. Tai chi är den perfekta grejen att härma, för det går så långsamt. Så jag tror att det såg småOK ut, fastän händerna var vända åt fel håll för det mesta. Under tiden jag höll på där så kom jag i alla fall fram till att det var sista gången för mig. Att hålla på med tai chi varje morgon kommer inte att göra mig lyckligare, en bättre människa eller mer frisk. Det finns andra saker jag kan lägga den tiden på istället, som faktiskt kan ge mig mer. Men nu har jag provat!

Denna familjedag tog vi oss alla till Shanghai urban planning museum vid Peoples square. Där tittade vi på shanghai i miniatyr (coolt), gamla bilder från förr och framtidsvisioner. Det var intressant och vi kunde bocka av ett till ”måste” här. Skönt.

Efter en lunch på KFC så tog vi taxi upp till Luxun park. Ända sedan vi var där typ i maj, så har jag velat gå tillbaka. Mest för att barnen hade så kul på hoppborgen. Vi tillbringade lagom med tid där och åkte sedan hem till Jared och Mesh. Vi var ju i deras hoods och de bjöd över oss på middag/kvällsmat. Barnen blev parkerade i soffan med lördagsgodis och maten tillagad. Vi hade kul och barnen lyckades att inte förstöra något i deras ickebarnsäkrade lägenhet.

Idag har vi på eftermiddagen träffat en blivande pensionär Zheng och hans dotter Laura, 26, i parken. Han hjälpte till att tolka för laoshire i fredags på tai chin och ville ha mitt telefonnummer. Ok, tyckte jag. Och så ringde han så snabbt och ville absolut träffas tillsammans med sin dotter. Men de var trevliga att prata med. Och de hade med sig en tårta till barnen (kinesisk tradition att man har med sig något gott till barnen första gången man träffas) som faktiskt var ätbar. Vi får väl bjuda över dom på pannkakor eller något annat västerländskt.

Nu på kvällen har stella och jag varit över till Crowells och lämnat dem en skiva med bra, svensk musik, ett måste i var familjs ägo. De flyttar hem imorgon. Det värsta med en stad som denna, dit folk kommer ett tag, är att folk alltid lämnar. Tänk att bo här länge och alltid bli lämnad. Det är nog inte lätt. Jag tycker att det är svårt bara denna lilla tid vi vart här.

johanna

Söndag 18 nov -07

Min glädje i att blogga och kunna bli hörd av många och ändå vara oemotsagd har försvunnit. Varje söndagskväll kommer småångesten smygande, ungefär som på lördagskvällen när man tänker på två timmar primärklass. Så detta är för er trogna läsare, ungefär en handfull kvar tror jag.

Veckan har bjudit på mer höst, lite regn och mycket lek. Det har varit en bra vecka. Jag älskar varje dag här.

Måndag fick vi äntligen till en träff med en nyinflyttad mamma som bor i Yanlord, Selma och Hedvigs lekplats. Hon kommer från USA, har 4 barn och hemskolar. Därför behövde hon också lekkamrater till sina barn. Vi lekte först ute i ett fantastiskt väder och sedan inne i en ekande tom lägenhet. De äter än så länge på golvet i väntan på möbler. De har heller inte några leksaker, eftersom allt är på väg hit. Så nu skall jag ordna med en leksaksutlåning i kyrkan. Vi som flyttar skall kunna lägga våra bra leksaker där, för att andra familjer likt denna, som kommer och väntar på sina grejer, skall kunna låna dem under tiden. Jättebra! Hoppas bara någon kan ”dra” i det när jag flyttat.

Ialla fall var det en trevlig familj och vi skall träffas igen denna kommande vecka.

Tisdag var det skriftgrupp och efteråt tog jag barnen till Decathlon igen och köpte alla nya skor. Felix har stolt visat upp sina nya skor, som inte ser så nya ut längre, hela veckan: ”Look, new shoes”. På barnens medverkan, som han bangade, skulle han absolut inte säga sin tilldelade mening utan: ”my shoes are broken” hade han kommit på. Därför fick han inte vara med för mig. Men nu som sagt är han lycklig. Det är jättesnabba skor som han och kasper har lika dana. Stella har den rosa modellen. Smidigt. Men efter shoppingen så hade jag inga pengar kvar och vi fick bli utlösta ur taxin av christopher.

Efter lunchen så tog vi cykeln och åkte iväg till sjukhuset i närheten där Analee låg snittad och infekterad med stans sötaste lilla flicka. Dessa snittade barn är ju så vackra. Stella tyckte att det var jättetrevligt där. Kasper var gasen i botten med sina nya skor och nyfunna glädje i att springa, så det trevliga besöket blev kortare än önskat. Men vi handlade mat och lekte på fisken på vägen hem och fick bort lite energi i alla fall. Folket här tycker att det är kul när jag kommer på cykeln med alla barn. Kasper står framtill mellan mina ben och Felix och Stella sitter bak på den stora pakethållaren. Det fungerar fint och jag bjuder gärna på skratt. När de inte säger något är det ok. Men jag börjar att bli trött på att de alltid skall kommentera allt. Jag vet att jag borde vara kärleksfull mot alla, men när hundra människor påpekar att min son är kall och jag måste säga att han inte fryser, då tar faktiskt tålamodet slut tillslut. Det är pest och jag önskar att jag bara kunde ignorera alla. Jag vet att det är det kinesiska sättet att vara, att kommentera allt uppenbart, men det är himla jobbigt. Så, jag har lovat mig att aldrig göra så. Jag skall aldrig påpeka något uppenbart, utan bara ge komplimanger. Tex. inte säga: ”du har klippt dig” utan ”du är fin i håret”. Det är lättare för mottagaren att ta komplimanger än påpekanden.

Onsdag hade vi playgroup. En lagom grupp var hos Decampos och lekte på lekplatsen. Efteråt gick vi till carrefour och åt. Barnen fick kycklingbitar från McD som vi tog med oss till food-courten där vi satte oss och åt precis bredvid skylten som sa ”ingen medtagen mat”. Men jag anser att det fanns gott om plats och att de tjänar pengar på mig som äter deras mat.

Vi gjorde en liten shopping efteråt och tog sedan buss 925 in till Peoples square. Vi gick förbi massor med vita duvor och sedan genom ett enormt underjordsshoppingplace. Men vi kom fram till metron tillslut och tog den ut till pudong. Sista biten åkte vi taxi till Gretas hus. Greta är en 6-årig flicka från Ludvika vi träffade på svenskträffen för några veckor sedan. Och jag trodde att jag sett fina ställen, men när vi kom upp i deras lägenhet kunde man inte mer än att gapa. Inte var den bara jättefin och lyxig, utan den hade också 300graders utsikt över Shanghai från 38:e våningen granne med floden. Det var helt makalöst. Man kunde inte sluta titta ut genom fönstret. Och det blev inte sämre när det blev mörkt och alla lampor började tändas. Vi missade tyvärr Bunden upplyst, men kanske vi kan tajma det en annan gång. Igen makalöst. Leken var f.ö. lite mer småhysterisk eftersom Greta inte var överförtjust i de två medföljande småbröderna. Vi får hoppas på bättre lycka nästa gång.

Hemresan kunde blivit hysterisk, men vi valde att vänta på nästa tunnelbana eftersom den första som kom var knökfull. Och det var så lyckligt att nästa var nästan tom. jätteskönt. Jag är alltid beredd på att knö, men det är superskönt när man slipper.

Torsdag hade vi en träff med svenska Sonja och John planerad. Vi möttes vid Peoples square och lekte på lekplatsen, åkte en attraktion och målade fönster”gubbar”. Felix färg är svart, allt skall vara svart. Denna gång valde han ialla fall inte en stridsvagn. Kan man i något annat land färglägga en stridsvagn? Bara i kina.

Vi träffade deras pappa för lunch som vi åt på ett schysst nudelställe på en tvärgata. När vi kom in så spelades Lisa ono. Strax efteråt började julmusik. Om det var så i skivspelaren eller om de bytte för vår skull vet jag inte. Men nu börjar julen på allvar. Jag är inte ledsen för att jag missar all julshoppingångest i sverige. Jag tycker att julklappar borde avskaffas. Eller att det skulle bli obligatoriskt med en superdetaljerad önskelista i alla fall. Den som inte önskar sig något får inte något. Häpp.

Efter lunchen skickade pappan iväg oss på fotmassage. Så ner i källaren kliver vi och våra 5 barn in för en timmes av ”avkopplande” fotmassage. Kasper sov tack och lov och Felix var ganska lugn och trevlig i 45 min, så barnen var ganska ok. Och med en episod om prinsessan Sockersöt och prins Felix (en kvarleva från de oändliga bilresorna i thailand) så överlevde vi. Men detta med massage: jag tror inte att det är skönt. Nu har jag bara huvudmassage kvar och jag vet att jag gillar när de trycker precis där nacken möter skallbenet, men annars så tycker jag att massage är helt överreklamerat. Det är inte skönt. Jag kanske skulle göra som far min och önska mig fotklapp eller ryggkli istället! J

Efter ”misshandeln”, som f.ö. slutade ganska abrubt med en mellanstor kille som skriker från övervåningen: ”kissat och baaajsat”, så åkte vi hem till oss. Vi tog en liten paus och sen stack vi iväg igen med cykeln på strumpjakt. Barnen har även dåligt med strumpor och det tänkte jag göra slut på. Tillslut hittade jag ett ställe och köpte ett gäng med strumpor eller snarare ”3 för 10kr” gånger 7. Så nu har Felix så att det räcker. Behöver bara lite fler till Stella.

Fredag var en regnig dag. Usch. Men vi lyckades med att ha en trevlig innedag ändå. Strax innan kl 14.30 kom Tuckers mamma Liz för att hämta Stella till hennes första sleep-over. Hela dagen hade hon tjatat såklart. Felix hade också tjatat, men av en annan anledning. Han hade blivit lovad att få köpa ett kort Beatman-svärd när Stella åkt.

Fredag kväll fick chrisotpher och jag tid att se en film, första gången på många månader. Och då såg vi en enligt mig meningslös film, Anger manegment med Adam sandler bl.a. Och plötsligt blev jag glad för att christopher oftast screenar mina filmer. Det betyder ju att jag ser bra grejer de få gånger jag faktiskt tar mig tid att titta. Skall inte någon starta en filmrekommenderingsblogg? Någon som tycker som jag. Jag gillar alla filmer som innehåller kassaskåp och är svag för high school filmer/romantik typ Gilmore girls och Veronika mars. Nu vet jag att de båda nämnda är TV-serier, men ni fattar…

Lördag stack jag iväg på en julbasar igen. Inte mycket för mig, men jag fick tag i en fotograf med massor av fina bilder. Skall gå och se vad han har i lung och ro istället. Men jag fick med mig Stella hem, som hade haft jättebra och inte ens fick jag en kram när hon såg mig, så jag tog mig en. Men med lite sömn i bagaget så var hon riktigt jobbig hela eftermiddagen. Och christopher stack iväg för att göra en fotoresa till en nationalpark med en norsk klasskamratsfotonörd. De kommer hem på tisdag och vet egentligen ingenting om dit de skall. Men de har en flygbiljett till närheten.

Alla barn somnade lagom i tid (allt innan 20.30 tycker jag numera är bra. Stella kan ibland ligga vaken till kl.22.). Och jag fick en lugn kväll med mig och vår DVD-spelare (såg Shooter med Mark Wahlberg. Bra.)

Idag har varit ok. Bara 5 barn var på klassen och jag tänkte att jag kunde hantera det själv, eftersom de inte var så många och chrisotpeh var borta. Men det visade sig fel. Och jag tycker att det borde vara en ettårsregel för alla primärlärare. Man tappar verkligen lusten och glädjen.

Efteråt var vi bjudna till Hoskins på panncakes-lunch. Barnen lekte bra och vi hade en bra stund.

Så, det var veckan. Jag vill också nämna att Felix fortfarande pratar skånedialekt.

Må väl. johanna

dagens erbjudande

jag har blivit introducerad till något som på engelska kallas boob tube. det är som ett linne fast utan axelband. men det är inte som linne den är så fantastisk, utan som magskydd. jag lider av problemet med korta tröjor och det är inte kul när det glipar och det ena eller andra syns. men då tar man på sig denna och så vips är problemet borta. den sitter i midjan och går bra ner i byxorna och är framförallt tajt, så inget fladdrar. suveränt. den finns i svart, vit (inte krit, men nästan), typ hudfärgad och grå.
är det någon som redan nu förstår det genialiska i detta, så kan jag erbjuda tjänsten att införskaffa och posta en eller flera till er. jag tror att kostnaden för en borde bli runt 20kr och två kanske 35kr, men jag vet inte på rak arm. men då måste beställningen inkomma före jul. efter jul tänker jag enbart att tänka på mina egna införskaffningar.
johanna

dagens råd

kära makar,
om ni nu skulle veta vart er fru förvarar sitt lager av choklad, så finns det en sak att tänka på: ät aldrig upp all choklad. ni vet aldrig när suget kommer och finns det inget där eller om kärleken skulle finnas att ni ersatt det förlorade med annan sort, så kan en värdefull timme av en dag vara förstörd. låt det aldrig vara ni som kommer mellan er fru och hennes choklad.
johanna

Söndag 11 nov -07 / grattis på farsdag!

Det är inte många dagar kvar och jag håller som bäst på att planera en egen resa till Peking. Jag skall bara få med mig någon först. Jag har hört om en heldagstripp som görs och man går ca 1mil, men får då också se spektakulärt vackra vyer, om man har turen med fint väder antar jag. Jag ser fram emot det. Så är någon sugen att mötas i peking, så tveka inte!

Veckan har varit bra. Felix har plockat upp skånedialekt och är jättesöt när han pratar. Alla barnen har varit jätteglada med sina kusiners sällskap. De har fortsatt sin shoppingturné och kommit hem med fina saker varje dag. Och alla 10 jackor blev bra! Barnen och jag har inte alltid varit med. Och chrisopther har mid-terms nästa vecka och har ägnat all vaken tid åt sina böcker.

Måndag hade vi en lugn dag hemma och i närheten. Lite för lugn för min smak, men jag antar att man inte alltid kan träffa folk.

Tisdag åkte jag och tjejerna till en skinnmarknad ca 1,5h utanför stan. Josh Roemmich jobbar där ute, dvs en av hans fabriker finns där, och vi följde med. Orten där fabriken låg var inte vackert någon stans. Fula hus, skräpigt och bedrövligt. Området skall vara relativt rikt, så jag undrar om det är likgiltighet som ligger bakom det fula. Vi började med en kort rundtur i fabriken. Det var intressant. Denna del gjorde slutfinishen av mockaimitationssofftyger, så det var stora maskiner, tygbalar och ammoniak överallt. Vissa ställen tyckte vi att det inte gick att andas på och där satt kinesiska män och övervakade processen, dvs det var deras vardagsluft. Hur klarar de det? Vänjer man sig eller har de inget val? Det finns så mycket misär här.
Skinnmarknaden var snarare ett varuhus i jätteformat med väskor på bottenvåningen och skinnjackor på våning 2 och 3. Ett jätteutbud, men inget jag gillade och inte superlåga priser heller. Vi shoppade på oss en hel del tofflor och vantar. Annars gjorde vi inga större köp. Josh och en av hans förhandlare gick med oss en stund. Jag gillar verkligen inte att shoppa med killar. Det känns så fånigt när de följer efter som viljelösa varelser.

Onsdag var det play group. Inget speciellt där.

Torsdag gjorde vi en utflykt till HangZhou. Vi tog tåget kl9.30 och kom fram strax innan 11. Liksom alla tågstationer så är HangZhou översållat med folk som vill att man skall göra/köpa/åka med dom. Allt sådant stressar mig, för man blir alltid lurad. Men vi blev erbjudna en busskarta som vi köpte och där kunde vi hitta en buss till vår första anhalt, buddorna i berget. Området där de ligger är vackert och det är härligt att vara i natur. Buddorna är intressanta och där finns också kinas största kloster. Där inne fanns en enorm guldbuddah och en basketplan bl.a. Barnen var duktiga som gick och gick, men vi var alla glada när vi sett allt och var färdiga.

Därefter tog vi en taxi ner till sjön. Vi såg en vacker bro, som var förstörd av grön väv som de satt upp för att skymma den andra ”fula” sidan av sjön. Och efter en promenad som var längre än någon av oss önskade, så kom vi fram till turistbåtarna och vi gjorde turen kring sjön. Kl.16 var vi färdiga och längtade efter lite mat, glass och chips är bara så mättande i längden. Vi hittade världens säkert sämsta McD som vi förärade med ett besök. Det var äckligare mat än vanligt, smutsigt och de roliga leksakerna i Happy Meal jag köpte enkom för att de skulle ha något nytt att leka med på vägen hem, visade sig vara tavelramar. Misslyckat, men det var skönt med ett lekrum.

Till tåget hem blev vi för andra gången denna dag välsignade med en taxi i sista stund. Tågresan hem vart smått hysterisk pga speedade barn. Men vi överlevde och kom hem tillslut med metro och taxi och ett kisstopp i tunnelbanestationens soptunna. Kineserna gör det och då kan väl vi med?!! I alla fall Felix.

Fredag hade jag planerat att stella skulle få åka till en kompis. Felix fick också åka till sin, så det var en riktigt lyckad dag.

Lördag sa barnen och jag hejdå till tjejerna och stack iväg på en marknad och felix kompis Jimmys kalas. Marknaden var meningslös, men stella hittade en ny lekkamrat, Tucker som vi inte kände innan, som hon fick stanna och leka med. Lycka. Det var t.o.m. så roligt att Tucker fick följa med oss hem några timmar när kalaset var slut och felix hämtad. Vi hade en skön eftermiddag i vår lägenhet i ensamhet. Det är jättekul med gäster, men också skönt när de åker. (inget personligt tjejer, det är så med alla, alltid)

Idag söndag var det barnens medverkan på sakramentsmötet. Detta innebar att jag hade tre timmar med härliga 4-åringar istället för två. Och jag måste säga att i slutet var jag lite trött på dem. Fast de var trötta också efter så lång stund med mig och mina tillsägelser.

Efteråt var vi bjudna till Grovers, en relativt nyinflyttad familj med barn som lekte fantastiskt med våra barn. Vi hade en skön stund, minus kylan i deras hus.

Resten av dagen har vi varit här och haft en bra dag.

Annars inget spännande.

johanna

massor att måla

http://disney.go.com/magicartist/coloring/index.html

världens bästa sida för barn som tycker om att färglägga "kända" bilder.
johanna

Hemresan är bokad

Nu har vi bokat vår hemresa. Det känns både vemodigt och väldigt roligt på samma gång. Vi ser fram emot att komma hem och vara med alla vänner och släktingar igen, och eftersom vi ska bo i Nynäshamn så känns det som ett nytt äventyr. Det känns nästan som en fortsättning på vår resa, kanske inte lika stort bloggvärde i att flytta till Fågelgatan 12 i Nynäshamn dock.

Men hur som haver så kommer vi hem fredagen den 18:e Janurai. Planet landar kl. 16.00 så vem vet, kanske stannar vi till i VEGA på vägen till Nynäshamn. Det kurrar nästan dagligen i magen efter en Sambalburgare, så risken är stor att vi svänger in där vid halvsextiden...

Christopher

Söndag 4 nov -07 / Shoppingveckan

Denna vecka har varit full med att hitta på saker att göra för två shoppingbrudar. Och de har varit fullt sysselsatta. I shanghai finns det shopping i varje hörn. De två har redan på en vecka handlat mer än jag lyckats med på 9 månader. Anledningen är att jag är lite skraj för att betala för mycket för något och försöker därför inte ens. Kanske lite dumt, men så funkar jag tyvärr.

I måndags följde jag ialla fall med dem till tygmarkanden, där de vart smått saliga. På kvällen använde vi flickorna som barnvakter och fick äntligen åka hem till Jared och Mesh på middag. Deras hus är inte barnanpassat och därför har det tagit ett tag. Det var i alla fall god mat, trevligt sällskap och hembakade bullar till efterrätt. Jared är en uppskattare av rang och beställde några.

Tisdag var vi på skriftgrupp. Efteråt åkte vi till Wardles för att låna utklädningskläder inför den stora ”högtiden”. Kasper fick låna en stålmannentröja med inbyggd glitta som felix skulle sagt. Glitta betyder på höglundska en mantel för att flyga. Denna tröja var det i alla fall omöjligt att få av honom. Gulligt.

Onsdag var det äntligen halloween. Vi har pyntat och talat om detta länge. På lekgruppen hade vi halloweenfest med tillhörande snacks och kläder. Det var ett gäng söta och utklädda barn som träffades. Bussresan till Laynes uppskattades av kineserna på bussen som fick se en sjöjungfru, en ”riddare” och stålmannen.

Vi hann i princip bara komma hem efteråt, laga ordentlig middag och sedan sticka iväg igen. Att åka ca 5km till KingsGarden i rusningstrafik tar ungefär en timme. Det går inte snabbt i denna stad. Men vi kom i varje fall i tid till godis”utdelningen”. Barnen, dvs de vakna Stella och Felix, Kasper hade slocknat i taxin på vägen och gick inte att väcka, gick runt med sina påsar och sa ”trick or treat” enligt bästa förmåga och fick en hel del godis. Det tog längre tid än beräknat och var också trevligare än förväntat. Alla var glada och hade roligt. Och att klä ut sig är ju alltid kul. Kanske är det något för sverige också? Men då skulle jag önska att vi kunde göra som amerikanarna, dvs klä ut sig till andra saker förutom superläskiga häxor eller djävlar. Alla prinsessor, Harry Pottrar och enstaka astronauter var jättesöta.

Efter godisutdelningen, man måste också ha med sig godis att dela ut om man vill vara med, så vart alla inbjudna till Crowells för hemmagjorda donuts. Det var verkligen supersmaskens. Vi stannade längre än alla andra eftersom våra barn är de enda som inte behövde gå till skolan dagen efter. Men att vara sist är ju bäst av allt. Fester är som bäst när nästan alla gäster gått.

Torsdag var svårt att hindra barnen från att äta upp allt sitt godis, speciellt felix eftersom han inte ätit något dagen innan heller, då han valde att inte äta någon middag eftersom den var äcklig, ett konstaterande gjort bara på utseende. Men han är ändå otroligt duktig på att ta konsekvenser av handlanden och klagade inte allt för mycket.

Vi hade i alla fall en lugn morgon med en film och frukost kl.10. Härliga mornar, som kommer att vara slut när vi kommer hem till sverige. På eftermiddagen åkte de andra till Qipulu och barnen och jag stack till barnmuseet. Det är fantastiskt där för barnen som kan springa omkring och pilla på saker och dessutom leka på lekrummet. En självklar favoritplats här i shanghai.

Fredag gjorde tjejerna sin andra kulturella/ickeshoppinganknytna utflykt tillsammans med oss till Yu garden. Vi var inne och tittade på själva trädgården också och gick runt bland stenar och fiskar. Trevligt, men egentligen inte så spännande. Det går bra att se på bild.

Vi tog bussen hem, smarrade på pizza till lunch och sen tog jag tjejerna och stack iväg till textilmarknaden. Detta ställe är specialiserat på gardiner/möbletyger istället för kläder. Det fanns allt möjligt tillbehör också och säkerligen andra spännande saker som vi inte hann titta på. Att göra affär där var en svettig och fruktansvärt jobbig/irriterande historia. Först skulle vi ju hitta ett tyg till mamma Terez ”nya” soffa. Och det är inte alldeles lätt att bestämma sig för något över huvud taget i denna djungel av tyger. Men när vi äntligen hittat något vi gillar så skall priset förhandlas. Tjejen börjar då räkna och kommer på något mystiskt sätt fram till att vi behöver 45m tyg till våra 18 kuddar. Helt sanslöst. Efter massor av snack, försök till överbevisning, mätande och frustration så enas vi om 20m. Och när vi skall gå så ber jag om ett tygprov. Döm om vår förvåning (fast en liten misstanke hade jag allt) när tygprovet som kommer tillbaka inte är det vi bestämt oss för. Och då skall vi försöka leta efter lika dant hos andra handlare, bestämma nytt och snacka igen. Tillslut enas vi om ett nytt och när vi får tygprovet på det, så är det också fel nyans. En helt absurd historia, men helt i kinesisk anda. Tillslut kan man inte annat än att acceptera, det handlar ju faktiskt om så liten skillnad att det är svårt att se och man orkar inte bråka längre. Så förhoppningsvis kan vi hämta nya, fina soffkuddar till soffan i stora vardagsrummet på fredag för 950kr, istället för 5000kr från Ankis tyger i Löbberöd. Sen tillkommer visserligen också frakt, för dessa får tjejerna inte plats med i sina redan överfulla resväskor, men ändå billigare. Så nu börjar jag såklart fundera på om jag inte skall ta med mig lite tyg hem till två solblekta blå fåtöljer. Det återstår att se. Men för en tygälskare så är kina ett himmelrike. Jag blir småsalig av att gå och fråga meterpriser på alla marknader. Möjligheterna är oändliga om man orkar med allt dividerande.

Efter en trång bussresa hem, så lämnade christopher och jag tjejerna med barnen och stack iväg på en middag hos Roemmichs. De bjöd på sushi, som kändes befriande efter en veckas ständigt matlagande. Jag är just nu erbarmligt trött på min egen mat. Vi hade en kul kväll.

Lördag stack Stella och jag iväg på ett modelljobb. Denna gång var det ganska jobbigt för de hade ett färdigbestämt koncept som de höll sig till stenhårt. Och så var det alltid minst två på bilden samtidigt. Det är inte alltid lätt att få en bra bild. Skall det då dessutom vara två på bilden och så måste rörelsen vara exakt som förutbestämt, då tar det sin lilla tid att fota. Vi blev i alla fall klara tillslut och åkte och hämtade Felix hos Jimmy. Kasper hade redan blivit avsläppt hos oss på studion av chisotpher som skulle iväg och kolla elektronik med Jared. Det tråkigaste med att låta barnen leka hos kompisar är gråtet man får när man kommer att hämta. Stella hann bli ganska bra på att inte gråta innan vi stack hemifrån och här så leker de sällan själva borta. Så det var en insikt i framtiden som kom till mig när jag fick släpa ut Felix ur deras hus. Han grät så att hela grannskapet kunde höra. Men jag kan faktiskt förstå sorgen. Det är inte så kul att alltid vara med mig.

Idag söndag har varit helt ok. Vi vart bjudna på lunch efteråt hos Jones, den fd sverigemissionärens hem. Vi åt god mat och lekte på deras lekplats. Tjejerna fick lite info om Xi’an och sticker för att titta på lergubbar nästa vecka någon gång. Jag känner mig inte jätteintresserad av att se dom. Det kanske är som att svära i kyrkan, men sant. Jag skulle hellre till yunnan eller annan häftig naturupplevelse. Fast det tar vi nästa resa, den chrisotpher och jag gör själva utan barnen. Vi har bestämt oss för att lekplatser ser ungefär lika dana ut vart man än kommer, om man nu ens lyckas att hitta någon lekplats. Så vi tänker inte göra massa runtresor nu, utan är nöjda med att utforska varje liten del här, så gott det går och vi orkar.

johanna