Johanna, sin vana trogen att inte ha klocka på armen, har lidit i stora mått då vi har en lägenhet helt utan någon sorts klocka. ”Jag får väl köpa en klocka då.” Sagt och gjort: Vi åkte till en av de flera fejkmarknaderna och gick in med hela vårt entourage. Vi väcker stor uppsyn var vi går med våra tre barn. Till Johanna säger dom ”Three kids, you very young!”. Och det är väl förvisso sant, men nu har hon ju glidit över på fel sida trettio så hon känner sig nog lite smickrad.
”Watch, Bag, Jacket!” Från alla håll kommer folk som vill att vi ska titta just i deras lilla bås. Ett bås som har resväskor och silkesscarves frågar om vi är intresserade av klockor. Förvånat säger Johanna ja och en kvinna tar Johanna i armen och leder henne mot väggen med handväskor. Hon trycker på väggen och den delar sig magiskt och uppenbarar ett litet utrymme där de har de riktigt intressanta varorna. Johanna är borta ett tag och vill sen att jag ska titta och se om jag tycker klockan var snygg. Det var en snygg klocka, lite större än vanliga damklockor, som hette Hermes. Vi är ju lite dumma när det gäller brandnames men vi inser att det är en kopia av något dyrt och fint. Men klockan var ju snygg så Johanna bjuder tjugofem spänn. De skrattar och Johanna överlämnar prutningen åt mig. Jag ska ärligen erkänna att jag inte är så himla duktig på att pruta. Jag har köpt alldeles för många bilar som jag köpt dyrt och sålt billigt för att kunna kalla mig affärsman. Men efter några minuters förhandlande så har vi slagit till på klockan för 65 spänn när de krävde 270. Säkert ett rån men med tanke på att det kostar en femtiolapp att byta batteri i Skogås centrum så kanske det inte är så farligt. Själv hade jag ju inte något behov av klocka då min gamla femtiotalsklenod som jag införskaffade i Damaskus fortfarande är den snyggaste klocka jag sett. Men en kvart senare efter att jag duckat in under en rad med slipsar för att komma bakom väggen, så var jag ägare till en IWC som tydligen är mycket exklusiv. Ni får kolla med dom som kan sånt där. Han ville först ha 1680 men sansade sig snabbt till 680. Jag gav upp när jag hade fått med honom till 220. Det är mycket jobb, men rätt kul samtidigt.
Idag blåste det kallt och jag som är den enda familjemedlemmen som inte har haft med mig vederbörliga vinterkläder åkte iväg själv för att införskaffa en vinterjacka. En ny fejkmarknad som vi blivit tipsade om blev det. Den här marknaden var mycket större och hade mycket bättre utbud men principen var densamma, och prutningen var om än ännu hårdare. En timme senare och 390 spänn fattigare var jag nu en lycklig ägare till en Columbia jacka med nåt GoreTex liknande och infälld fleecejacka, en North Face Windstopper fleecejacka och ett par Adidas sneakers. En van prutare hade säkert kunnat få ner det en hundring men till slut får man inse att det hela är ett spel som försäljarna är mycket bättre på än vad jag själv är. Jag ville ju ha prylarna.
Så nu känner jag mig välekiperad även om inget är äkta. Frågan är om inte känslan av att det är fejk är bättre än om jag hade lagt ut vad det kostar på dom äkta grejorna. Det känns lite som man lurar etablissemanget och alla vill ju vara rebeller, eller?
Christopher
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar