Fyra blondiner och en skinnskalle.

Mina farhågor om att Stella skulle bli petad och tagen på av alla och envar har lagt sig. Ingen är riktigt intresserad av Stella med sitt långa vita hår. Den stora stjärnan är Felix tätt följd av Kasper. Felix får inte vara ifred om han försvinner mer än några meter från mamma och pappa. Poliser, gatsopare alla ska fram och busa med honom. Även om Sverige inte är helt jämställt riktigt än så är det ju ändå så att man framhäver sin söta dotter framför sina pojkar. Här verkar det nästan som om flickor inte finns. En herre som kunde några ord engelska sa, ”Two boys, you very lucky man” när han tittade på mina tre barn. Kändes helkonstigt faktiskt. Vi har spenderat de senaste dagarna med att leta rätt på lekplatser, kolla på lägenheter, hitta matställen och promenera. Barnen är rätt tuffa men de är trötta på att gå överallt. Ingen förstår vad man säger och vi hittar inte nånstans ännu. Vi hoppade in i en taxi och gjorde det internationella McDonalds tecknet samtidigt som vi uttalade ”McDonal” så kinesiskt vi kunde. Killen satt där ett tag och kliade sig i huvet och sen körde han runt kvarteret och glatt betalade vi honom de elva kronorna det kostar att åka taxi. Taxi kostar sällan mer än elva kronor och aldrig mer än en femtiolapp. Vi har blivit duktiga på att åka taxi, och barnen vet att när vi fått en taxi att stanna så hoppar Felix och Stella in medan mamma plockar upp Kasper ur vagnen och hoppar in själv, pappa viker ihop vår livräddande Quinny och kastar den i bakluckan. Johanna känner att en hårklippning är behövlig och var vi går så slinker hon in hos damfriseringar och frågar vad de tar för en klippning. Hon har inte riktigt bestämt sig för om det är värt 65 spänn. Själv så gav jag mig ut för att kolla läget lite på egen hand medan Johanna gjorde köttfärssås och spagetti (nudlar). Jag hittade en liten butik i 7eleven stuk och gick in och hittade några prylar vi behövde, bland annat en kam till Felix. När jag la fram min skokrämsburk, grenuttag och kam så tittade de två expediterna på mig och började fnissa. Det hade varit smidigt att kunna förklara att, nä den är faktiskt inte till mig.

Christopher