lördag 10 mars 2007

Vad heter din lillasyster

Har just avverkat min första vecka i skolbänken, varje dag med varierande förskräckelse. Jag är rätt vass på engelska, men det kanske jag kan tillskriva någon gudasänd tjänsteman vid Sveriges television som stod på sig i beslutet om att vi inte skulle dubba amerikanska filmer. (Var hade vi varit som nation idag, om vi vant oss vid att höra Peter Harryson göra James Bond. Eller tänk er Ulf Brunnberg som Clint Eastwood i den gode, den onde och den fule. Vad skulle Star wars filmerna ha varit om Magnus Härenstam gjorde voiceover för Darth Vader?) Tyvärr har detta haft mycket lite positiv inverkan på min kinesiska. Med undantag för en och annan karatefilm så kan jag inte säga att jag blivit utsatt för särskilt mycket kinesiska i mitt skyddade liv. Min musikmapp på datorn här innehåller 25619 låtar och hur många av dem som är på kinesiska kan ni kanske lista ut. Min poäng är helt enkelt att förutsättningarna för att ha något sorts försprång för att man är svensk och språkbegåvad helt enkelt inte finns.

Vi sitter ungefär femton elever, från Senegal, Columbia, Baskien (ligger tydligen bredvid Spanien och inte i Spanien), Frankrike, Peru, Sydafrika, Schweiz, Texas och Västerhaninge, som med varierande framgång sitter och torterar några stackars lärare med vår inkompetens. Vi har alla valt en klass som tar avspark i det talade språket och därmed struntar vi blankt i att lära oss det kinesiska skriftspråket. Resonemanget går kring det självklara faktum att vi inte kommer att kunna lära oss tillräckligt många tecken, för att det ska vara värt något, på ett år. Det talade språket är knivigt nog som det är kan jag lova. Den stora skillnaden mot våra anglo-germanska (eller vad det nu är) språk är att kinesiskan är ett tonspråk, det innebär att det är tonvalet som avgör ordets betydelse. Detta innebär att precis när man tror att man lärt sig ett nytt ord så förstår man att man säger det fel och då betyder det något helt annat. Och tro inte att det finns någon sorts marginal för dåligt uttal. Om en svensk invandrare pratar svenska med lite felaktigt uttal så förstår vi ju i alla fall vad de pratar om (förutom vissa skåningar). Om jag stannar min el-moppe här och frågar en medtrafikant var Nanjing Lu ligger och gör minsta fel i uttalet så fattar han inte alls vad jag menar. I Exemplet måste du få minst tre ljud alldeles rätt för att de ska fatta vad du syftar till.

Nästa problem blir ju att vi bor i Shanghai som har en egen dialekt, nej stryk det, ett eget språk med egna grammatiska regler och ord. Och i Peking har de ännu en uppsättning helt egna regler och ord. Stämningen blev sådär lagom tryckt i klassen när en av våra fröknar glatt förklarade, att när hon besökte Peking första gången så förstod hon inte vad folk sa.

En intressant sidonotis kan vara när vi gick igenom glosorna som beskriver olika slags familjerelationer. Man gör skillnad på äldre bror, äldre syster, yngre syster osv. Efter en stund så började frågorna komma lite försynt från klassens deltagare. ”När använder ni dessa ord?” Och tydligen så använder man dem kärleksfullt i benämningen av sina närmsta vänner. På frågan om vad ordet för kusin på kinesiska var kunde inte vår fröken svara. Enbarnspolitiken har ju helt klart en del intressanta effekter.

Christopher

1 kommentar:

Anonym sa...

hej hela gänget!hoppas att ni mår toppen!är precis på institutet och har visat när felix sjunger på kinesiska bla tittade magnus,patrik hanke,carolina ahlback och amanda dom skrattade glatt.kul att läsa om era utflykter.ni måste lära er jätte mycke på det.må så gott och vi hörs snart jag kanske ringer imorgon! kramis kerstin!