Söndag 2 sep -07 / Äntligen hemma!!!

Det är en lycka och glädje att vara hemma igen. Varje gång jag satt min fot utomhus börjar jag omedvetet att nynna på temat till TV-serien ”skål/cheers”: ”…where everybody knows your name…” Lite smålustigt, men den bara ploppade upp. Fast det ligger sanning bakom för det är fantastiskt att vara här och se folk som är glada att se oss och känner igen oss; vakterna, städarna, våra skräpkompisar, de i affären. Resten av shanghais befolkning kunde inte ”give a rat’s ass” om oss. Men det är i alla fall några som gillar oss och som ”saknat” oss.

Flygresan hem igen gick bra, förutom chocken i visumdisken. Vid tidigare surfning hade christopher stött på en siffra på 200B per passerad dag över visumgränsen och vi tyckte att det var ok för att slippa att ta oss till Malaysia eller Burma. Men väl där så visade det sig att de höjt beloppet till 500B och att vi stannat lite längre än vi trott. Så det slutade med en liten go' böter på 7000B eller 1400SEK. Lite lagom sur avslutning på en sådär upplevelse. Men, men, det kunde vart värre, tror jag…

Att gå genom passkontrollen i kina var inte lika läskigt denna gång. Jag mindes när vi kom i januari, hur skräckslagen jag var inför omtalade kinesiska systemet. Jag trodde nästan att vakterna skulle köra ut oss. Denna gång darrade jag inte lika mycket. Jag kände mig hemma och sa lite världsvant ” ni hao” till vakterna. Jag kan ju kinesiska…

Vi landade mitt i natten och alla ekonomiska bussar hade slutat gå. Som tur var fanns en privatperson med stor minibuss som skjutsade oss mot en skräckavgift. Christopher accepterade bara hans anbud utan att blinka. Vad hände med prutningen???

Fredag var vi hemma och tvättade, packade upp, lekte med alla saknade leksaker. Det är fortfarande varmt och fuktigt här. Och plötsligt var jag väldigt tacksam att jag missat den värsta värmen. Vi tog en tur till IKEA på sen eftermiddag. Vi behövde lite grejer. Allt var ok. Lekrummet hade utökat sin tid till 1 timma från 45min. Jätteskönt. Men hemresan blev lite värre. Klockan 18 en fredagkväll finns det inte många lediga taxibilar. Allra minst utanför ikea. Så vi traskade iväg till bussen, den har vi ju åkt förut. Problemet denna gång var bara att de håller på att bygga om i en stor viktig korsning utanför oss (Huai hui lu/ huashan lu), så alla linjer har fått nya sträckningar och denna tog oss inte hem utan bort till jiangsu rd där vi fick byta till ny knökfull buss 44 sista vägen hem. Trötta barn, kassar med grejer och lite tålamod fick inte vår entimmesresa att kännas bättre, när det tar max 15 min med taxi. Fast Uwe kom strax efter och muntrade upp oss med sin närvaro under kvällen. Så vi var glada när vi la oss.

Lördag vaknade vi sent. Vi badade lite på poolen och handlade mat till frysen. På eftermiddagen gick stella och felix på sina första lektioner i balett respektive kung fu. De har kurser som ingår i våra klubbmedlemskap och såklart skall vi passa på att pröva. Vem vet, jag kanske har en ballerinadotter eller svart bältes-son? I jämlikhetens namn så erbjöd jag faktiskt båda att prova båda grejerna, men stella ville dansa och felix slåss. Så det så!

Söndag var en vanlig dag igen, med primärklass full av hysteriska barn. Jag hade lite hoppats på att alla 4-åringar skulle flytta iväg under sommaren, men tyvärr inte så. Ludwig Siebke, den enda som flyttat och som vi inte ville bli av med och redan saknar, har ersatts med en ny flicka. Så nu kan jag bara hoppas på att de delar min klass. Jag rapporterar den spännande fortsättningen en annan gång!

Kasper har börjat att prata en hel del. Han är glad för att kunna göra sig förstådd lite. Han har också utökat sitt engelska ordförråd med: ”hello, going?” och ”honey, supersuit” (det sista från hjältefilmen ” the incredibles”).

Stella och felix har fortfarande grönt hår ifrån den läskiga poolen på Koh lanta. De har båda vuxit under sommaren tycker jag och känns inte som små barn längre.

Vi har nu 4,5 månad kvar i mittens rike och sedan flyttar vi hem till sverige, fast till nynäshamn och svärföräldrarnas hus. Västerhaninge får vänta ett tag tills vi ser hur chrisotphers framtid ser ut.

johanna