Jag har ett tag tänkt på att börja blogga fler dagar i veckan. Känslor sitter inte alltid i hela vägen till söndagen då jag tar mig tid att skriva mina inlägg. Men så var jag själv ute och bloggsurfade på christophers ocensurerade dator (vanligt Internet har alla bloggsidor spärrade sedan längre tillbaka. Det brukar vara pga någon nationell kris, men nu är det varken översvämning eller gruvkris, så jag vet inte vad anledningen är längre. Fast christopher har löst censuren genom att surfa på sin dator via proxy i sverige. Tack för det vänner.) och uppsjön av bloggar, som man skulle gärna skulle vilja läsa regelbundet, slog mig och helt plötsligt var jag fast och led av sömnbrist nästa dag. Så, jag tänker dra mitt solidariska strå till stacken och lovar att jag i framtiden kommer att fortsätta hålla mig bara till söndagar. Så nu slipper ni ha mitt-i-veckan-ångest över att ni måste finna tid till att läsa mina fantastiska beskrivningar av en expatvardag i kina en onsdag. Det räcker med att surfa in på söndagskvällar.
Veckan har varit härlig, ljum och ostressad.
Måndagen förgyllde vi med en utflykt till bröllopsparken. Största anledningen till att barnen ville dit, var picknicken de skulle packa med. Mina barn gör vad som helst för lite extra snabba kolhydrater och vi begav oss iväg. Det var härligt väder, torrt på gräsmattan (Jag har sett jättebra filtar med presenning på undersidan. En sådan önskar jag mig.) och gott humör. Vi hade en härlig stund där vi låg på ett utspritt påslakan och tittade på molnen. Det var ett perfekt ögonblick. Ibland så infinner de sig, lite för sällan kanske dock. Felix skulle sedan absolut gå en promenad, så vi fick masa oss upp och se på alla hörn av parken. Trevligt att fler än jag kan bli rastlösa.
Tisdagen var det skriftgrupp hos Julie. Vi som inte har så mycket planerat hängde kvar ett tag och tog en sen lunch på en amerikansk diner à la 50-tal. Kasper var ganska högljödd, fast Julies Zeke var snäppet värre. När vi väl ätit upp vår mat och satt och smuttade på vår free refill så kom en sevitör och bad oss att gå! Jag förstod att det var på väg pga det hetsiga samtal jag sett de kinesiska kvinnliga gästerna haft med en annan servitör. En av dem försökte å det omöjligaste att tala i telefon, samtidigt som Zeke skrek av full hals, bara glädjetjut, fast höga sådana. Men det är inte varje dag man blir utslängd från en restaurang.
Eftermiddagen var varm och skön och vi bestämde oss för att ta ett dopp i poolen. Vi träffade christopher där och badade, vad jag tror är för sista gången. Det är kallt i vattnet nu. Vi kunde inte stanna jättelänge, för vi hade gäster i antågande. Vi hade bjudit över Floe, christophers schweiziska 23-åriga klasskamrat, och hans kinesiska flickvän Jane på köttbullar och potatismos. Och jag har nog aldrig förr sett en så späd flicka äta så mycket. Jag som blivit lite mindre i maten sedan 5 veckor med enbart restaurangmat, äter 3 av de IKEA-köpta bullarna, med högre densitet än mamma scans. Jag tror att hon lassade på 8st på sin tallrik och slevade på ett berg med potatismos. Jag trodde inte att hon skulle kunna orka äta upp allt, jag trodde att hon tagit sig ”mat över huvudet” och skulle lämna hälften. Döm om min förvåning när hon åt upp allt och sedan tog upp skålen med moset och skrapade den ren. Skönt med folk som inte är blyga och äter ordentligt!
Onsdag möttes lekgruppen på Jing’an park. Vi var en liten söt grupp denna gången, men det är också skönt. Vi lunchade tillsammans på ett pizzaställe nere vid tunnelbanan. Det var nog det mest svenskliknande pizzorna jag ätit i utlandet. Fast vad slår en kebabpizza från Odens pizzeria i VH? (Jag vill inte läsa ”vad som helst från Vegabaren”, för detta ställe är klart överreklamerat!)
Torsdag så gjorde vi en utflykt jag drömt om länge. Vi åkte iväg till en park, Gongqing forest park, som skall vara det närmsta man kommer till natur i denna 20-miljoners stad. Och de har nog rätt. Ett superstort område har de planerat och planterat för att efterlikna skog. Det var stundtals jättevackert och som alltid så känns det jättebra att vara omringad av träd. Man kunde nästan tro att man var någon annan stans. Vi hyrde två tandemcyklar med barnsits och cyklade runt, jag med felix och christopher med stella och kasper längst bak. Det var nog en ganska annorlunda syn för folket där. Det var inte massor av besökare, några brudpar med fotografer och en klass biologistudenter (ja, vart annars skall de gå för att studera naturen?) och så lite annat löst folk, fast vi lyckades ändå att hamna på några bilder.
Ditresan gjorde vi mestadels med tunnelbana och sista biten med taxi, à 24kr. Vi beslöt oss för taxi hela hemresan och lyckades med konststycket att sitta i halvbilköer hela vägen hem. När man väl passerat en olycksplats och trott att det var det, så kom nästa kö och tillhörande olycka. En timme senare och 87kr fattigare kom vi hem. Rekord.
Ayi kom tillbaka kl.18 för att sitta barnvakt. Chrisotpher och jag stack iväg för att äta på italiensk restaurang med Jared och Mesh. Det var lite, men god mat, och trevligt sällskap. Vi var inte ute så länge, eftersom de båda andra är hårt arbetandes folk. Men att bara komma ut lite på kvällstid och få promenera en stund bland folkvimlet är otroligt mysigt.
Fredag har vi döpt till Stellas olycksdag. Dagen började med regn och jag lovade att vi skulle gå till ballonglekrummet. Eftersom det var regn, så fanns det ingen taxi. Fast barnen var så peppade för lekrummet att det inte var något problem för stella att springa upp och hämta kaspers vagnregnskydd och sedan gå till busshållplatsen. (Det är skönt att få vara lite lat och kunna skicka barnen på hämtjobb!)
Lekrummet var kul och bra. Det var sedan, när vi skulle gå och handla, som det började. Barnen tycker om att gå uppe på en kant som finns på rullbanden på Carrefour. Det ser lite annorlunda ut på denna nya affär, men stella gjorde som hon brukar. Och då begav det sig så att jag plötsligt hör ett skrik och vänder mig bakåt och ser att hon har fastnat med huvudet i den kil som vårt uppåtgående band bildar men ett nedåtgående precis bredvid. Med ett skrik släpper jag barnvagnen, som trillar baklänges och dumpar ut en förskräckt kasper på bandet. Jag får såklart loss stella och kommer upp med två störttjutandes barn. Här kommer Meshywela, som hört tumultet och sett kineserna som stirrar, fram. Vi är på väg för att möta henne och ha en trevlig dag tillsammans. Allt är kaos och ja, det kan bli så ibland med barn. Stella hade svart gummi i ansiktet från handtagsbandet. Allt lugnar så småningom ner sig och vi går in och shoppar våra grejer. När jag sedan skall betala (med mitt visakort som visar sig inte fungera, men tack och lov så hade Mesh några extra hundralappar och kunde lösa ut mig) så skulle stella klättra upp i den tomma kundvagnen som rasar ner halvt på henne och på den kinesiska städkvinnan, som av någon anledning stod bredvid. Stella jätteledsen igen och städkvinnan linkar iväg efter 5 ”du bu chi”, eftersom hon fick vagnen på tårna. I hissen hemma sedan med tusen påsar så fastnar stella med tröjan och armen i hissdörren, eftersom hon lutar sig mot den när den öppnas. Ett till gråt, följt av ett: ”det gjorde faktiskt inte så ont”. Och tillsist ett vanligt snubbeltrill på väg till parken efter en god köttfärssås och spagetti tillagad av chrisopther. Så, stellas olycksdag var verkligen en annorlunda dag och jag är fortfarande tacksam för att hon inte skadade sig mer, men skrattar samtidigt åt minnet av denna hysteriska dag. Jag skulle gärna höra barnlösa Meshywelas återberättelse av samma dag. Hon har kanske inte lika positiva bilder från våra barn som jag vet att andra har.
Vi åt fruktsallad till kvällsmat. Vi skar den tillsammans, felix bananerna och stella annat. Det var jättemysigt att kunna laga det tillsammans, helt på deras nivå. En rekommendation.
Lördag gör vi oss iordning väldigt tidigt för att vara lördag. Kl.9.30 var det samling för att ha en entimmesprimärlekaktivitet. Vi lekte och pratade. Och när allt var slut hängde vi kvar tills vi blev hungriga och gick till carrefour. Trots felix gnäll (det är ett fasligt gnällande på honom nu för tiden. Jag hoppas att det är åldern och inget personlighetsdrag.), så valde vi inte McD, utan den kinesiska food court som finns också. Den var ny för mig, men gladde mig ändå. Barnen äter ju ändå inte på McD, jag får tvinga i dem sina kycklingbitar. Då är det väl bättre att jag och christopher äter och blir glada. Barnen får ju ändå i sig samma mängd mat. Matmässigt har thailand en fördel: de äter med bestick (gaffel och sked) och deras mat är inte så konstig som kinesernas. Men på dessa food courts så skyltar alla stånd med maten de säljer i plastvariant, så man ser om något ser aptitligt ut, frågar om det är starkt och beställer.
Efteråt gav sig christopher iväg på en eftermiddag/kväll med uwe och grabbarna. Vi andra hade en skön eftermiddag i parken, innan jag puttade i felix i vattnet, när jag skulle hjälpa honom håva in en fisk. Kvällen var lugn och skön.
Idag var det en bra klass. Jag var mycket hårdare mot barnen än vad jag brukar, men det gav också resultat i en lugnare klass. Skönt för alla.
På eftermiddagen åkte vi iväg till pudong för att träffa en nyinflyttad svensk familj med 3-årig kille. Vi hade en trevlig stund med grillning och barnen lekte bra.
Så, allt som allt en bra vecka. Då återstår bara att se vad nästa har att erbjuda förutom att christopher skall börja i skolan igen.
johanna
Veckan har varit härlig, ljum och ostressad.
Måndagen förgyllde vi med en utflykt till bröllopsparken. Största anledningen till att barnen ville dit, var picknicken de skulle packa med. Mina barn gör vad som helst för lite extra snabba kolhydrater och vi begav oss iväg. Det var härligt väder, torrt på gräsmattan (Jag har sett jättebra filtar med presenning på undersidan. En sådan önskar jag mig.) och gott humör. Vi hade en härlig stund där vi låg på ett utspritt påslakan och tittade på molnen. Det var ett perfekt ögonblick. Ibland så infinner de sig, lite för sällan kanske dock. Felix skulle sedan absolut gå en promenad, så vi fick masa oss upp och se på alla hörn av parken. Trevligt att fler än jag kan bli rastlösa.
Tisdagen var det skriftgrupp hos Julie. Vi som inte har så mycket planerat hängde kvar ett tag och tog en sen lunch på en amerikansk diner à la 50-tal. Kasper var ganska högljödd, fast Julies Zeke var snäppet värre. När vi väl ätit upp vår mat och satt och smuttade på vår free refill så kom en sevitör och bad oss att gå! Jag förstod att det var på väg pga det hetsiga samtal jag sett de kinesiska kvinnliga gästerna haft med en annan servitör. En av dem försökte å det omöjligaste att tala i telefon, samtidigt som Zeke skrek av full hals, bara glädjetjut, fast höga sådana. Men det är inte varje dag man blir utslängd från en restaurang.
Eftermiddagen var varm och skön och vi bestämde oss för att ta ett dopp i poolen. Vi träffade christopher där och badade, vad jag tror är för sista gången. Det är kallt i vattnet nu. Vi kunde inte stanna jättelänge, för vi hade gäster i antågande. Vi hade bjudit över Floe, christophers schweiziska 23-åriga klasskamrat, och hans kinesiska flickvän Jane på köttbullar och potatismos. Och jag har nog aldrig förr sett en så späd flicka äta så mycket. Jag som blivit lite mindre i maten sedan 5 veckor med enbart restaurangmat, äter 3 av de IKEA-köpta bullarna, med högre densitet än mamma scans. Jag tror att hon lassade på 8st på sin tallrik och slevade på ett berg med potatismos. Jag trodde inte att hon skulle kunna orka äta upp allt, jag trodde att hon tagit sig ”mat över huvudet” och skulle lämna hälften. Döm om min förvåning när hon åt upp allt och sedan tog upp skålen med moset och skrapade den ren. Skönt med folk som inte är blyga och äter ordentligt!
Onsdag möttes lekgruppen på Jing’an park. Vi var en liten söt grupp denna gången, men det är också skönt. Vi lunchade tillsammans på ett pizzaställe nere vid tunnelbanan. Det var nog det mest svenskliknande pizzorna jag ätit i utlandet. Fast vad slår en kebabpizza från Odens pizzeria i VH? (Jag vill inte läsa ”vad som helst från Vegabaren”, för detta ställe är klart överreklamerat!)
Torsdag så gjorde vi en utflykt jag drömt om länge. Vi åkte iväg till en park, Gongqing forest park, som skall vara det närmsta man kommer till natur i denna 20-miljoners stad. Och de har nog rätt. Ett superstort område har de planerat och planterat för att efterlikna skog. Det var stundtals jättevackert och som alltid så känns det jättebra att vara omringad av träd. Man kunde nästan tro att man var någon annan stans. Vi hyrde två tandemcyklar med barnsits och cyklade runt, jag med felix och christopher med stella och kasper längst bak. Det var nog en ganska annorlunda syn för folket där. Det var inte massor av besökare, några brudpar med fotografer och en klass biologistudenter (ja, vart annars skall de gå för att studera naturen?) och så lite annat löst folk, fast vi lyckades ändå att hamna på några bilder.
Ditresan gjorde vi mestadels med tunnelbana och sista biten med taxi, à 24kr. Vi beslöt oss för taxi hela hemresan och lyckades med konststycket att sitta i halvbilköer hela vägen hem. När man väl passerat en olycksplats och trott att det var det, så kom nästa kö och tillhörande olycka. En timme senare och 87kr fattigare kom vi hem. Rekord.
Ayi kom tillbaka kl.18 för att sitta barnvakt. Chrisotpher och jag stack iväg för att äta på italiensk restaurang med Jared och Mesh. Det var lite, men god mat, och trevligt sällskap. Vi var inte ute så länge, eftersom de båda andra är hårt arbetandes folk. Men att bara komma ut lite på kvällstid och få promenera en stund bland folkvimlet är otroligt mysigt.
Fredag har vi döpt till Stellas olycksdag. Dagen började med regn och jag lovade att vi skulle gå till ballonglekrummet. Eftersom det var regn, så fanns det ingen taxi. Fast barnen var så peppade för lekrummet att det inte var något problem för stella att springa upp och hämta kaspers vagnregnskydd och sedan gå till busshållplatsen. (Det är skönt att få vara lite lat och kunna skicka barnen på hämtjobb!)
Lekrummet var kul och bra. Det var sedan, när vi skulle gå och handla, som det började. Barnen tycker om att gå uppe på en kant som finns på rullbanden på Carrefour. Det ser lite annorlunda ut på denna nya affär, men stella gjorde som hon brukar. Och då begav det sig så att jag plötsligt hör ett skrik och vänder mig bakåt och ser att hon har fastnat med huvudet i den kil som vårt uppåtgående band bildar men ett nedåtgående precis bredvid. Med ett skrik släpper jag barnvagnen, som trillar baklänges och dumpar ut en förskräckt kasper på bandet. Jag får såklart loss stella och kommer upp med två störttjutandes barn. Här kommer Meshywela, som hört tumultet och sett kineserna som stirrar, fram. Vi är på väg för att möta henne och ha en trevlig dag tillsammans. Allt är kaos och ja, det kan bli så ibland med barn. Stella hade svart gummi i ansiktet från handtagsbandet. Allt lugnar så småningom ner sig och vi går in och shoppar våra grejer. När jag sedan skall betala (med mitt visakort som visar sig inte fungera, men tack och lov så hade Mesh några extra hundralappar och kunde lösa ut mig) så skulle stella klättra upp i den tomma kundvagnen som rasar ner halvt på henne och på den kinesiska städkvinnan, som av någon anledning stod bredvid. Stella jätteledsen igen och städkvinnan linkar iväg efter 5 ”du bu chi”, eftersom hon fick vagnen på tårna. I hissen hemma sedan med tusen påsar så fastnar stella med tröjan och armen i hissdörren, eftersom hon lutar sig mot den när den öppnas. Ett till gråt, följt av ett: ”det gjorde faktiskt inte så ont”. Och tillsist ett vanligt snubbeltrill på väg till parken efter en god köttfärssås och spagetti tillagad av chrisopther. Så, stellas olycksdag var verkligen en annorlunda dag och jag är fortfarande tacksam för att hon inte skadade sig mer, men skrattar samtidigt åt minnet av denna hysteriska dag. Jag skulle gärna höra barnlösa Meshywelas återberättelse av samma dag. Hon har kanske inte lika positiva bilder från våra barn som jag vet att andra har.
Vi åt fruktsallad till kvällsmat. Vi skar den tillsammans, felix bananerna och stella annat. Det var jättemysigt att kunna laga det tillsammans, helt på deras nivå. En rekommendation.
Lördag gör vi oss iordning väldigt tidigt för att vara lördag. Kl.9.30 var det samling för att ha en entimmesprimärlekaktivitet. Vi lekte och pratade. Och när allt var slut hängde vi kvar tills vi blev hungriga och gick till carrefour. Trots felix gnäll (det är ett fasligt gnällande på honom nu för tiden. Jag hoppas att det är åldern och inget personlighetsdrag.), så valde vi inte McD, utan den kinesiska food court som finns också. Den var ny för mig, men gladde mig ändå. Barnen äter ju ändå inte på McD, jag får tvinga i dem sina kycklingbitar. Då är det väl bättre att jag och christopher äter och blir glada. Barnen får ju ändå i sig samma mängd mat. Matmässigt har thailand en fördel: de äter med bestick (gaffel och sked) och deras mat är inte så konstig som kinesernas. Men på dessa food courts så skyltar alla stånd med maten de säljer i plastvariant, så man ser om något ser aptitligt ut, frågar om det är starkt och beställer.
Efteråt gav sig christopher iväg på en eftermiddag/kväll med uwe och grabbarna. Vi andra hade en skön eftermiddag i parken, innan jag puttade i felix i vattnet, när jag skulle hjälpa honom håva in en fisk. Kvällen var lugn och skön.
Idag var det en bra klass. Jag var mycket hårdare mot barnen än vad jag brukar, men det gav också resultat i en lugnare klass. Skönt för alla.
På eftermiddagen åkte vi iväg till pudong för att träffa en nyinflyttad svensk familj med 3-årig kille. Vi hade en trevlig stund med grillning och barnen lekte bra.
Så, allt som allt en bra vecka. Då återstår bara att se vad nästa har att erbjuda förutom att christopher skall börja i skolan igen.
johanna
1 kommentar:
Odens Kebab Alexander är bättre
/Markus Karumo
Skicka en kommentar