Sista veckan

När man väl bestämt sig och det är nära för handen, då är det svårt att tänka på något annat. Vi var rejält ”trunky” sista veckan och inte en tår kunde jag mäkta med, inte ens en enda gång.

Måndagen tillbringade jag med Charlotte på qipulu. Jag hittade det jag ville och lite bonusgrejer. Jag har ju haft dåligt samvete nästan att jag inte köpt mig en handväska, men nu hittade jag en! Inte en kopia av alla dyra grejer, utan något enkelt randigt. Perfekt.

Det var lite krångligt att hitta en taxi hem och en riktigt enträgen motorcykeltaxi övertalade mig att ta en sväng med honom istället. Jag fick låna stans största hjälm och iväg åkte vi. Det var lite mysigt. Man är ju närmare upplevelsen i på en motorcykel än i en taxi. Och hem kom jag tillslut.

På kvällen hade vi över Jim, Jaimee och Jimmy Neel på middag. Vi hade gjort en köttgryta som stått och kokat hela eftermiddagen. Vi ville så gärna använda vinet vi fick av Zheng och hans familj förra veckan, men det luktade inte så bra och gav ingen höjdarsmak i grytan. Men gästerna åt upp allt, så så illa kan det inte smakat i alla fall.

Tisdag efter skriftgruppen stack jag iväg till tygmarknaden för att hämta alla grejer. Christopher och barnen åkte till poolen. Tyvärr var inte alla grejer färdiga, så det blir ett till besök. Men vår tysk-kinesiska granne Stephanie var med mig. Hon hade aldrig förr varit där och var alldeles euforisk.

Kvällen tillbringade vi hos Jeremy och Analee Peterson. De bjöd på pizza och trevligt sällskap.

Onsdag var playgroup. Vi var på blå museet. Det var många där och vi hade trevligt.

Amy och hennes barn kom till oss för att äta lunch och hämta alla grejer hon skulle få.

Middagen blev vi bjudna på av ”gamlingarna” på Saiyzerya (eller nå’t), italiensk snabbmats/billighetskedja. Maten jag åt var äckligare än äckligast, fast de andra var glada. Och det är skönt att slippa laga själv.

Lite senare på kvällen kom charlotte/cameron och jared/mesh över på lite glass och hejdå. Det var kul och med lite sällskap är det nästan roligt att packa.

Torsdag, sista dagen. Vi packade, vägde, hämtade grejerna på tygmarknaden, köpte väskor, fick middag av Domama, packade lite till och funderade på hur i 1000 allt skulle komma hem.

Nattsömnen var väl sådär.

Fredag, hemfärd. Uppstigning kl.6. Packning av det sista och val av vad som lämnas. Jeremy kom över kl.6.30 för att hämta de sista prylarna. Kl. 7.30 var vi ute och inpackade i Lambs stora bil. Vi hade 8 stora väskor/bagar och 4 ordentliga handbagage. Och framme i incheckningen visade det sig att det vägde totalt 160kg, det som skulle incheckas. Och vi hade 130kg som vi fick ta med oss enligt biljetten. En bråkdels sekund av ångest, men de var snälla och lät oss slippa igenom utan att betala en spänn.

Att åka från Kina är lika krångligt som att komma in någon stans. Många lappar skall fyllas i och allt skall kollas noggrant. (Det är ju så att om man inte har giltigt visa i detta land så får man inte heller åka ut ur landet. Bara i Kina…)

Det värsta med flygplatser är att allt är så dyrt. Stella blev törstig och behövde vatten. I restaurangen tog de 20rmb för samma vatten vi betalar 2kr för i affären på gatan. Då vägrar jag. Vi hade tur och hittade annat vatten istället.

Och så fick vi gå på planet och åka i 10 timmar till Helsingfors. Flygplanet var stort och varje säte hade en TV och en nöjeskonsoll. Det var helt suveränt. Jag har aldrig varit med om snabbare 10 timmar. Barnen satt för det mesta och kollade på film eller spelade spel. Kasper blev lycklig när han fick se att High School musical 2 visades och satt som ett ljus.

Men jag måste erkänna att två timmar in i flygningen var jag beredd på att åka tillbaka till Shanghai igen. Då kändes det inte så spännande längre att åka hem. Vi har ju trots allt haft det riktigt bra i Kina och njutit nästan varje dag.

Framme på nordisk mark vart vi riktigt irriterade och stressade. Då skulle finnarna kolla oss igen, än mer rigoröst. Och vi hade bara en timme tills vårt flyg till sverige skulle gå. Och i denna kö stod vi och alla andra. Barnen var jätteduktiga och jag blev allt mer svettig. Men eftersom vi inte hade något suspekt med oss så gick allt bra. Och så hade vi 15 minuter på oss tills vårt plan skulle gå. Vi tog allt vårt bagage och barn och sprang igenom Helsingfors flygplats. Blöta kom vi fram och boardade nästan sist av alla, bara stackare från Tokyo kom senare. Och så bar det av hemåt. Stella vart lite konfunderad över alla som talade svenska, även de som såg kinesiska ut.

På svensk mark igen. Och allt bagage med. Sist ut genom kontrollen och ingen kollade oss. Christopher var bra nervös, men ”lyckades”. Och sen så stod de där, hela tjocka släkten, både Hägglunds och Höglunds. Och igen så kändes det bara som en vecka. Men mor min grät på tok för mycket för att vi skulle varit borta bara en vecka. Det vart ett hejdlöst kramandes och Felix fick till lite ”tokerier”. Undrar vad de andra runt omkring tänkte. Kärt återseende kanske?

Och sedan kom vi till vegabaren. Kärt återseende igen med många vänner. Kul. Tack alla som kom.

När det var nog åkte vi hem, la barnen och stack iväg till kusin Lina som graduerats från Sofiahemmet denna dag.

Lördag tog barnen och jag en tur till gränderna. Allt såg som vanligt ut, förutom en häck på villavägen som blivit kortare och Tord och Maria som renoverat fasaden på sitt hus. (Men som Nina sa, utåt sett så har nästan inget hänt, men när man talar med människor så inser man att det har gått ett år. )

Efter en liten pratstund hos Annika och Tommy (barnen började leka som om ingen tid gått alls) så åkte vi ut till vårt nya hem i Nynäshamn. Det kändes härligt att komma in genom dörrarna. Och när Inger och Bengt visade barnen sina nya fina rum, då kom det en tår. De har ordnat för oss och gjort jättefint. Stella fick ett fint prinsessrum i rosa och killarna ett grått med Lille Skutt-lakan. De var alla så lyckliga.

Resten av dagen packade jag mest upp alla väskor och så kom min släkt ut och vi hade trevligt.

Ja, vad säger man? Nu har det gått en och en halv vecka. Stella har börjat på förskolan och trivs som fisken i vattnet. Fröknarna är gulliga och hon har funnit vänner. Jag är jätteglad.

Vi har hämtat en hel del av våra grejer och undan för undan byter vi ut saker mot våra grejer. Det var ett kärt återseende av de gamla leksakerna för barnen.

Jag vet att vi varit borta och jag har många minnen och bilder. Men det känns konstigt att vara hemma och det känns inte som att det var så lång tid vi var borta. Det mest påtagliga är att det är betydligt vackrare och renare här. Näst att det inte är fullt lika intressant hela tiden. Jag menar att det mesta i Kina var spännande på ett sätt det inte är här. Att gå till lekparken var en upplevelse nästan jämnt, vad som hände på vägen dit och vilka som var där och gjorde intressanta grejer. Att gå till lekparken här är inte spännande på samma sätt, inte heller Willy’s, Kvantum eller Lidl.

Det har varit ett fantastiskt år och jag skulle göra om det igen om jag kunde. Jag såg ett flygplan häromdagen och fick lite reslust, inte bara på semester. En respekterad psykiatiker sa en gång:” Den som söker äventyr, kommer att förgås av äventyr”. Jag trodde inte att det låg något i det, att jag skulle vara färdig med upplevelser nu. Men det kanske finns lite sanning däri. Gamlingarna i Shanghai har varit bosatta i massa olika länder under sitt äktenskap. Det är kanske en drog ändå. Och kanske att vi kan få åka iväg igen. Man kan ju alltid hoppas…

johanna