Söndag 11 januari 2008

Ja, denna dag har jag länge fasat. I vår primär sjunger vi varje gång någon ny kommer och någon kär åker hem. Nästan varje gång sången sjungits så har jag fällt en liten tår, i alla fall blivit lite våt i ögonen. Det har varit en tår för de som kommer, för hur fantastiskt spännande det är, hur mycket äventyr de har framför sig. Varför det kommer en tår för dem som lämnar säger ju sig självt, det är svårt att lämna något man lärt sig älska och uppskattat under lång tid. Så, idag när de annonserade vår hemfärd och bad oss komma upp, så räknade jag med en tår, men inte en enda kom! Jag kände bara spänning och lite stress för allt jag vill hinna med innan torsdag kväll. Det lite förvånande, men skönt. Jag tror att det är bättre att åka hem med dessa känslor än av sorg och saknad. Jag är säker på att saknaden kommer att infinna sig så snart vi landat på Arlanda, men det får jag ta då.

Sedan lyckades jag också bli kallad att tala idag. Jag var aldrig uppe på vb-mötet förra veckan och det straffade sig! Men jag lyckades med hjälp knåpa ihop något som folk lyssnade på med inte allt för mycket ångest eller tidsspillan. Jag var inte direkt sugen på att sitta flera timmar min sista lördag för att knåpa på något vettigt att säga och det slapp jag.

Dagen innebar inte heller alltför många avsked. De flesta jag riktigt bryr mig om kommer jag att träffa en sista gång i veckan, så inga tårar.

Så nu sitter jag här, klockan är inte sent, 17.45, och Kasper sover för natten tror jag (han somnade med glassen i handen, då är han trött) och försöker komma på veckans händelser.

Måndagar är sköna med sena mornar. Efter lunch tog barnen och jag cykeln till Bröllopsparken för en picknick. Det var skönt väder och vår gräsmatta var inte avstängd för beträdning, så lakanet breddes ut och kakorna inmundigades. Jag måste säga igen att picknicks i bröllopsparken är de tillfällen då jag känt mig mest tillfreds i denna stad, mest lycklig och upprymd för att faktiskt vara här. Det är en härlig känsla.

Efter en lek kring dammen och en blöt kasper så åkte vi hem igen. Ganska direkt åkte jag iväg igen för att åka till pärlmarknaden för lite inköp. Mesh och Jared var med också och sedan gick vi tillsammans och christopher kom, på middag på en kubansk restaurang. Om jag skall döma kubas matlagningskonst av denna restaurang, så tycker jag inte att någon behöver prova. Det var inget speciellt. Men sällskapet var trevligt och desserten efter på ColdStone var god.

Tisdag var skriftgrupp. Jessica kom och hämtade mig efteråt, körde hem killarna (Stella stannade hos Tucker) och vi åkte vidare till tygmarknaden igen. Vi hade lyckade upphämtningar och var nöjda efteråt. Jag fick låna chauffören igen och hämtade stella och fick skjuts hem. Ibland kan man ju verkligen sakna en egen bil. Det är riktigt skönt att kunna ta sig från parkeringsplats till parkeringsplats.

Onsdag struntade jag i lekgruppen. Istället gick vi till posten och skickade iväg lite grejer. Det var jobbigare än beräknat och barnen vildare än någonsin annars. Det är tur att kineserna tycker att de är söta. Jag var färdig att sätta koppel på dem allihop. Därefter tog vi taxi till Decampos och jag fick lämna barnen där för att själv med Kirsten gå på en avskedslunch för Eve Jones på Bellagios. Jag har hört massor om detta ställe, men aldrig varit där innan, tyvärr. Det var fantastiskt god mat och desserten, peanutbuttersmothie, var så god att man kan gå av på mitten. Det skall finnas ett copycatrecept på den. Så hör av er om ni är intresserade…

Efter lunchen droppade jag stella hos tucker igen och tog killarna på lite shopping på carrefour. Kvällen skulle innebära en avskedsmiddag hos Neels som Jared ordnat åt oss och skulle bestå av omtalade NyaZeeländska hamburgare. Och ja, de var goda. Det var tacokrydda i köttet och på skulle det vara lösstekt ägg också, förutom traditionella tillbehör.

Torsdag tog vi en tur till andra tygmarknaden för att prova christophers kostym. Därefter åkte vi, för att göra något barnvänligt denna dag, till poolen och badade en stund. Kasper är numera livsfarlig att bada med och tyvärr måste man vara i med honom. Fast barnen hade kul och jag fick duscha så länge jag ville efteråt. Inte kasper dock. Han kan stå hur länge som helst. Han är en riktig njutare. Han har lärt sig att beordra hårpill vid läggning. Han tycker att det är snäppet bättre än ryggkli.

Fredag åkte jag med stella till tucker igen. Och när christopher kom hem stack jag på lunch. Mesh, jess, jaimee och jim käkade på stans västerlänningstätaste ställe, the Portman. Men det var ok. Därefter tog jag mig till tygmarknaden igen för att fixa resten. Det var skönt att vara där själv. Då kunde jag ha beslutsångest alldeles ifred och hur länge jag ville.

Lördag tog vi barnen till FunDazzle igen, stans största lekrum med massa klättring och rutchkanor. Kasper var helt överlycklig. Jag tror att det var alla klättringsmöjligheter och det fria springet på öppna ytor som gjorde honom spattig. Men vi hade alla kul.

Annars kommer framtiden nu att innebära mest packning. Och det är ju så lagom spännande. Fast i vilket fall som helst så kommer vi hem på fredag.

johanna