Söndag 6 maj -07

Eftersom Beans var sådana där superkänsliga människor, så föjlde ju stella inte med oss. Men de hade en härlig förkylning som vi istället plockade med oss hem (fast vi är redan friska!). Fantastiskt! Så de resterande dagarna i veckan har varit lite småsjuka och inte superspännande. Fast det har också varit mer eller mindre supervarmt, vilket även det medför handlingsförlamning, värmen alltså.

Torsdag åkte vi en sväng till ikea för att plocka upp vårt livsuppehållande knäckebröd. Jag passade också på att ta en tur därinne. Priserna varierar från 50% billigare till samma som i sverige. Ramar är riktigt billigt här. Jag undrar om det är för att sporra kineser att sätta upp konst på väggarna. Här är ju allt i betong och inte strålande för tunga ramar (man måste ju ha en slagborr) och sedan är ju detta folk väldigt omysigt i sin inredningsstil. Efter ett obligatoriskt stopp för korv och bröd och mjukglass (kostar 1kr här, glassen alltså, är det 5kr i sverige?) så tog vi bussen tillbaka.

Denna dag bjöd på ca 27graders värme och vi stannade inne fram till eftermiddagen. Men sedan blev det en höjdarstund. Vi och Demi, stellas kinesgrannkusinskompis, gick till parken, den vi alltid går till. Och denna dag var speciell på så sätt att vi inte blev uttittade och var underhållningen för alla, utan vi var en del av alla som var där. De lekte med oss och vi med dem. Det var jättemysigt. Kanske var det för att några av dem känner igen oss, det finns en del ayis som är där lika ofta, eller så var det kanske för att de där var mer vana vid västerlänningar. I vilket fall som helst så kändes det riktigt bra.

Första fredagskvällen i månaden så är det sagt att de svenskar som vill träffas på en viss bar. Denna bar har en stor lekplats, så den är ytterligt lämplig även för barnfamiljer. Jag tänkte att vi skulle gå dit för att försöka träffa fler kamrater till barnen, gärna närmare sådana. Tyvärr så kom det inga fler svenskar än vi, men vi hade riktigt trevligt ändå. Det var första gången christopher och jag var utomhus tillsammans på kvällstid. Och med ljum kväll, färsk ananasjuice och glada barn så blev det en trevlig stund. Vi måste börja leta efter barnvakter. Tre månader utan börjar kännas lite jobbigt. Nog för att våra barn är trevliga, men lite tid ensamma utanför huset vore kul.

Lördag efter lunch stack vi till en ny del av stan. Damion Potter är här på business och ”hade” en stor tillställning norr ut på en stor utomhusfotbollsarena. Vi tog taxi dit, träffade damion och fick viktiga VIP-pass. Sedan tittade vi på skateboardåkare, inlineskillar och en tjej, klättrare och kinesernas svar på ”the ark”. Det var en rolig lördag. Efteråt tog jag barnen (christopher skulle visa damion staden) hem igen, via McDonald’s längre ner på vår gata.

Idag, efter vårt sista supersnabba försök till sightseeing för damion i ett fängelse och ett tempel, så gick vi till parken. Där hade ett gäng västerlänningar ockuperat hela den avspärrade gräsmattan. Jag tyckte instinktivt inte om dem, om det var för att de bröt mot parkavspärrningen eller för att de såg ut som slafsiga esteter som hade förfest med sprit och … ja, inte var det morötter de rökte eller för att de var osolidariska och tog upp hela ytan med sitt frisbeespel, jag vet inte. Men det kändes jobbigt att våra grannkineser skulle få ett sådant intryck av oss ickekineser. Eller så är jag bara sur för att jag inte är områdets västerlänning längre… Fast, det finns faktiskt en del av oss här, bara inte så svulstiga som de var idag.

Barnen har slutat att äta kinesmat. I princip vägrar de allt som Shutzen lagar. Jag vet inte hur jag skall hantera det bättre än att låta dem äta det de vill av hennes mat och sedan gå hungriga. Jag hoppas att det bara är en fas.

Det har inte blivit något mer av stellas skolstart. Vi har ännu inte kommit ut för att titta på något lämpligt alternativ. Och sedan vet jag inte om jag tycker att det är en strålande idé. Hon är helt ok hemma egentligen och går man i skola här, så lämnar man kl.8 och kommer hem kl.15.30. Jag tycker att det är lite långa dagar. Det är ju faktiskt inte så att vi är sysslolösa hemma och inte träffar någon. Bara inte lika många som hon skulle önska. Så vi får se vad som händer…

Christophers skola går bra. Han är duktig.

Kasper håller på att gå från att vara liten till att bli stor 2-åring. Om det var början till 2årstrots eller sömnbrist, det vet jag inte, men innan lunch så hade han sin största meltdown någonsin. Jag har aldrig förr hört honom skrika på detta sätt. Måtte det inte bli någon vana. Det räcker med att han stundtals skriker:” no!” Jag låter honom hållas med det, men försöker få honom att säga det lite lägre. Och han finner sig i det och tar ner ljudstyrkan nästa gång. Jag vill ju inte ha en skrikare, men jag måste väl låta honom att få säga nej.

På ikeas returavdelning så har de ett jättestort foto av stockholm. Jag fick en tår i ögat och ett stygn i hjärtat när jag såg det denna gång. Och hemma sedan satte jag på chris rea och första tonerna till ”fool if you think it’s over” (första låten som kom upp) fick mig att tänka på min pappa och helt plötsligt så brister jag ut i gråt. Oj, vad jag saknade allt och alla (pappa fick symbolisera alla nära, kära och övriga) hemma i sverige. Och idag när jag lyssnade till en primärsång på svenska som vi lär oss här på engelska, så tänkte jag på när vi skulle vara hemma igen, och då grät jag en skvätt för att jag saknade livet här. Som ni kanske förstår är jag väldigt kluven. Men som jag säger: jag saknar vårt liv hemma, men jag är jätteglad och tacksam för att jag är här och har denna möjligheten.

Ännu är inte september eller december uppbokat. Så innan jul kan ni komma när ni vill. Annars kan vi mötas i Thailand över jul. Hem åker vi mitten av januari. Först till kvarn...

johanna