onsdag den 2 maj 2007

(En tråkig rapportering om en helt vanlig tid i kina. Ni slipper läsa om ni vill. Det är långt.)

Då har jag äntligen kommit hem. Jag har aldrig förr insett att det är så jobbigt att vara barnvakt. Kanske var det för att dessa barn var större. De kan ju skvallra till sina föräldrar om det var något galet. Och det vill man ju inte. Så då var det bara till att vara ”perfekt” hela tiden. Att vara lagom snäll, fast ändå vuxet mogen. Det är en svår avvägning ibland. Men jag tror att jag klarade det hela bra. Och jag tror att det var bra att stella var sjuk. Det hade blivit 75% mer livat om hon varit där. (Och det är en ganska stor ökning på bara en person.) Men sedan visade det sig också, när de kom i går morse, att christopher blev allergisk i huset. Så han hade inte kunnat vara där hela tiden ändå. Tänk att ibland är tråkiga grejer det bästa som kunde hända.

Men om jag skall rapportera i ordningsföljd, så var vi förra tisdagen och försökte handla t-shirts till stella. Jag hittade en och kasper fick en med bilar på, liknande den som felix fick. Båda blev glada. Kasper höll sin tröja och sa:" Billa". Detta handlade vi ute hos siebkes och gick efteråt till dom och hade en trevlig dag. Barnen leker allt bättre tillsammans. Det är roligt att se. Mina barn är alltid överlyckliga för att träffa svensktalande. (Dock börjar de bli riktigt haja på engelska. Stella pratar ibland kinesiska med oss, tex:" bu yao, shui jiao". Det betyder "inte sova".)

Onsdagens lekgrupp skulle vara ute i en park i utkanten av staden, bortanför siebkes. Jag tänkte fram och tillbaka och gjorde en chansning på att se om en buss skulle ta oss dit. Det visade sig att den inte gjorde det. Vi kom en bit rätt, men så svängde bussen åt fel håll. Vi fick hoppa av och lyckades hitta en taxi nästan omedelbart. Men så kom det stora problemen: jag hade glömt kartan hemma, jag är inte super på att uttala allt rätt (speciellt inte när det låter lika i mina öron) och telefonen hade nästan inget batteri, trots hela natten på laddning. Det var för många fel för att lyckas. Taxichaffisen körde helt fel, han körde dit jag sa, men jag hade sagt fel, folket som väntade på oss kom bort sig i parken och min telefon dog. Att det var supervarmt gjorde nog inte saken bättre heller. Efter 45minuter kom vi fram till XinZhen och inte XinJian. Jag lyckades hitta victoria och byta kort i telefonen och nå de andra. Då var vi alla en timme sena. Som ny ansvarig för lekgruppen, så kände jag att det blir svårt att sudda ut ett så här dåligt första intryck. Men, så är livet i shanghai. Och man kan alltid skylla på taxichaffisen och komma undan med lite hederi behåll!

Parken var stor. Jag fick bara se en liten del, men victoria har berättat om cyklar man kan hyra, båtar att låna och så. Vi åkte en lång rutchkana som barnen älskade (det var rullar som gjorde rumpan alldeles dallrig). Och vi lekte på lekparken som var ett stort skepp. Där åt vi också vår medhavda matsäck. Jag hade bakat bröd, torrt hälsobröd, och tagit med morötter och tomater, lite kex också. Jämfört med de andras goda matsäck, så kunde jag inte undgå att tänka på min mor och min bror emil. Hur han led på utflykter när alla andra hade hönökaka och han hembakt hälsotjafs med organisk sesampasta på. Ibland så slår det mig att jag är lik mamma på många sätt.

Efteråt packade vi in oss alla, 4 föräldrar, 3 vagnar, 9 barn och en chaufför, i en bil och körde till McDonald’s. Vi hämtade siebkes farmor och blev släppta på pärlaffären. Farmor skulle köpa gåvor hem och jag skulle visa runt. Jag gjorde en snabb tur och så åkte vi hem. Det fick räcka med det roliga.

Torsdag fick bli en lugn dag eftersom stella vaknade med feber. Vi gick efter lunch med christopehr till skolan, väntade och gick tillsammans hem. På hans skola finns det en stor park med gräsmattor som får beträdas och höga träd med mysig skugga. Jätteskönt.

Så blev det fredag och vi gav oss iväg till Bean’s efter lunchen. Jag var riktigt peppad och första minuterna var sköna, när barnen lekte för sig själva och jag hade tid att läsa en bok. Fast sådan idyll varar inte länge. Skolbarnen kom hem, läxor skulle göras, tv-spelsönskningar skulle ersättas med bättre aktiviteter, alla skulle ut utan att komma bort, alla 5 skulle äta, bada, i pyjamas och läggas. Men det gick bra. Det var riktigt skönt när allt var tyst i huset och jag kunde sätta mig med min primärlektion.

Lördag morgon vaknade jag upp med värdens ryggont. (Resterande nätter sov jag i fotändan på lilltjejens 1,60-säng.) De har en tempurmadrass. Finns det något värre på denna jord? Det var alltså inte bara barnens fel att jag vaknade varje timme hela natten. (Killarna är hostiga och har astma och jag hade fått instruktioner om medicin att administrera vid behov i krångliga apparater. Så varje host väckte mig och jag låg undrandes om jag skulle behöva medicinera. Fast nojan försvann tillslut.)

I och med majledigheten, så skulle killarna till skolan även denna dag. Frukost med amerikanska sockerflingor och iväg. Felix, kasper, meili och jag försökte sedan att roa oss så gott det gick under resten av dagen.

Lördag innebär att ayi bara arbetar 4 timmar. Jag hade fått pengar till pizza, men var inte ett dugg sugen. Istället lagade jag spagetti och köttfärssås. Mitt i det hela insåg jag det fina i köpemat, det är lite småklurigt att hålla alla barnen glada och utan fuffensaktiviteter. Felix och Jackson lyckades att riva sönder skumgummimadrassen i övre våningssängen. De var jätteglada och nöjda. Jag vet dock inte hur nöjda föräldrarna blev vid hemkomst.

Söndag morgon gick jättebra. Jag gick upp kl.06 och lyckades ha alla barnen klara och matade till kl.07.30. Så vi var t.o.m. i tid till kyrkan. Och då får jag säga att det är inte alltid alla med två föräldrar och hälften antal barn är i tid.

Förutom regnet, så hade vi en trevlig söndag tillsammans. Vi bakade rice crispy treats och gjorde försök till chokladbollar. Problemet var bara att oboyen inte var chokladbaserad, utan rostat vete baserat. Detta gjorde bollarna till en mindre lyckad smakupplevelse. Men barnen åt ändå glatt och höll sig vakna, trots för lite middagssovning.

Måndag morgon var barnen lite griniga och uttråkade. Efter lunch åkte vi därför till Cartoon world. Det är ungefär vad man kan tro av namnet. Det är rosa och blinkande och där finns karuseller, spel, grejer och en lekhörna. Ljudet är oronbedövande och till råga på allt så var det 3 skolklasser där när vi kom, men de försvann efter ett tag. Vi tog vår 100-lapp och åkte karusell, tåg och flygplan och lekte en stund bland bollar och rutchkanor. Det är lite trevligt, men det finns oxå ett stort minus. Det är att det finns så mycket kul att barnen inte kan koncentrera sig på vad de gör just nu, utan tänker bara på nästa grej. Detta stör mig enormt.

Eftermiddagen var mycket skönare än de andra. Kanske har det att göra med att jag blivit mer van eller så var det för att det inte fanns stressmoment i att barnen skulle till skolan nästa dag, inga läxor och ingen stress i läggningen. Jag fann t.o.m. tid när alla somnat att titta på film om julius ceasar och äta glass på kvällen. En riktigt skön lyx.

Tisdagen tänkte jag slå på stort och gjorde pannkakor till frukost. Mina barn blev glada, men de andra ville ha en halv pannkaka. Och jag som trodde att alla amerikanare älskade pannkakor.

Denna dag kom som sagt stella och chrisotpher. Det var skönt att ha honom där. Då kunde man springa efter den ena, utan att behöva vara rädd att den andra skulle springa bort. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle alla åka till ett inomhuslekrum ett tag. Men tillslut insåg jag att det var bara jag som ville åka dit. Alla andra var lyckliga med att vara hemma och vara lediga. Det var svårt, men jag beslöt att det var bättre att jag var olycklig än att dra med sig 6 barn och 2 vuxna på utflykt de inte ville göra. Storsint, eller hur?!! Det är nog mycket så i min familj, vi gör grejer varje dag, inte för att barnen vill, utan för att jag behöver rastas. Men är det fel? Så länge de inte misstycker, eller ???

Efter lunch, de amerikanska barnen äter kinesmaten bättre än västerländsk (eller kanske bara min?) mat, så var vi en lång stund på lekparken i grannkomplexet. Siebkes barn var med och de hade alla jätteroligt. Även den stora killen och hans kompis. Jag hade varit lite hård och sagt att efter lunch fick de inte spela dataspel. Men jag tycker inte att de behöver sitta inne precis hela dagen.

Innan middagen så åkte vi hem, äntligen. Det kändes jätteskönt att få komma hem, packa upp väskorna och sätta på en tvätt, att få vara här och äta vår ayis goda mat (den andra lagade bara ok mat).

Under dessa dagar så har jag insett något: jag kan inte omvända världen till mitt sätt att se/göra saker. Vissa grejer är bara olika. Tex detta med att sova middag. Det är inte fel att ha en 5-åring att sova efter lunch, han kanske behöver det. Bara för att mina barn inte gör det, betyder det inte att andra inte måste. Eller deras sätt att aldrig tömma och slänga ett paket. Det fanns 3 öppnade paket av samma sorts flingor, säkert 17 påbörjade olika sorter. Sådant kan göra mig tokig. Men det är deras liv och jag måste bara inse och vara glad att jag har ordning hos mig själv i alla fall. Mitt sätt är inte rätt för alla. Märks det inte att jag fyllt 30 år och blivit vis?!! :) ... Tänk att det tagit mig så lång tid.

Så nästa gång jag blir barnvakt så får jag finna mig i tråkig väntan på sovandes barn och ta med mig en riktigt bra bok eller lera, så att de väntandes barnen också får något kul under tiden. Fast jag kan väl fortfarande få rensa i kylskåp och skafferi?

johanna