Vad kostar ett rent samvete

Det är intressant att se hur snabbt man anpassar sig. Att en taxiresa kostar någon tia gjorde oss alldeles uppspelta i början av vår vistelse. När vi nu upptäckt att en bussresa endast betingar ett pris på två spänn per vuxen, så känns taxi som en alldeles onödig lyx. Johanna upptäcker dagligen nya busslinjer som hon släpar med mig och barnen på.

En tid så har det varit lite jobbigt för mig. Det har saknats något i mitt liv. När jag väl kom på att det var ett skrivbord som behövdes, så började vi undersöka alternativen. En familj här har låtit tillverka, efter egna ritningar, en fantastisk barnsäng till sitt spädbarn. De hade hittat en lokal firma som specialiserar sig på att nyproducera antika kinesiska möbler. Denna vackra och mycket komplicerade säng hade kostat dem 1800 spänn. Som vanligt så försöker man då att sätta saken i perspektiv och då borde rimligen ett enkelt skrivbord kosta några hundralappar. (Min el-cykel, eller förresten det är nog bättre att kalla det för en el-moped, och jag har förresten blivit riktigt goda vänner. Avstånden krymper dagligen allteftersom jag får en klarare bild över geografin här i Shanghai.) Jag hittade fabriken och kunde beskriva min enkla kreation för en mycket hjälpsam och förstående föreståndare. Priset skulle landa på 800 spänn. Billigt förvisso, men vi ska bara vara här ett år. Så nu när jag skriver det här sitter jag vid en Numerär köksbänkskiva uppehållen med fyra stycken Vika Curry, baken är parkerad på en svart Dragby som i sin tur glider lätt på en Kolon skyddsmatta, allt detta till en kostnad av en tusenlapp.

Att åka tjugo minuter ut ur stan innebär inte på något sätt att stan tar slut. Det innebär att skyskraporna blir färre och färre och att de riktigt lyxiga parhusområdena tar vid. Dessa ligger insprängda i gamla ghettoliknande områden där folk hänger tvätten i el-trådar mellan husen i gränderna. Den äventyrlige svänger gärna in i dessa områden. Det äventyrliga består inte i att risken för rån eller liknande överfall är särskilt hög, nej, det består i att hitta ut igen. Jag ser ju dessutom rätt kool ut när jag glider fram lätt tillbakalutad på min el-hoj iförd jeans, sneakers, fejkad North Facejacka, svarta reklambyråglasögon, rakad skalle och hörlurar. Jag hade faktiskt inte någon direkt poäng med att beskriva hur jag ser ut, mer än att det inte nog kan understrykas hur snygg jag är. Fast utlänning som jag är, så blir jag ofta lurad i dessa genuina kinesiska bostadsområden. Det stod en kvinna, vid vad som såg ut som ett upp-och-ned-vänt oljefat, och stekte bröd. Det råkade vara kurr i magen så jag stannade min moped. Vid sidan av fatet låg dessutom pengar från tidigare kunder i form av de allra minsta mynten i en hög. Med tanke på dessa småmynt så resonerade jag ju självklart att den här brödbiten skulle komma att kosta mig en halv krona eller liknande. Efter att hon gett mig brödbiten i handen håller hon upp fem fingrar, jag visar henne en femtioöring. Hon fortsätter att hålla upp sina fem fingrar. Under tiden har jag fått sällskap av ett par nyfikna herrar i fyrtioårsåldern, och i försök att få sympati, för att slippa undan brödkvinnans uppenbara bedrägeriförsök, visar jag dem vad hon vill att jag ska betala. (Det fungerar ibland kan jag tillägga.) Men den här gången finns ingen sympati att hitta. I och med att jag redan håller i brödbiten, och det faktum att min kinesiska sträcker sig så långt som att förklara för en taxichaffis om han ska rakt fram, höger eller vänster, så sväljer jag min stolthet och betalar henne fem spänn för en liten brödbit, som kineserna i området säkert inte betalar mer än en femtioöring för. Besviken över att ha blivit lurad glider jag ljudlöst vidare tillbaka in mot stan. Efter lite själens rannsakan så lägger sig besvikelsen ganska fort när jag inser att jag just gjort denna enkla kvinnas dag. Man blir snabbt både snål och dum här. Däremot tror jag att jag är en av kanske tre personer här i Shanghai som resonerar som jag gör. En kines hade tillkallat polis om detta hade drabbat dem. En västerlänning som varit här ett tag hade utan tvekan kastat brödbiten ner på stekhällen igen och gått därifrån med näsan i vädret.

Jag förundras över de ofantliga klyftorna mellan de olika samhällsskikten här. Som svensk, borgerligt röstande (men den där Reinfeldt får nog ta och släppa den där konstant sura minen om han ska få min röst igen), smygsosse blir det lite knepigt att få ihop allt, men det verkar finnas någon sorts ordning i detta kaos trots allt. Svaret jag får är att de fattiga inte blir fattigare och att det aldrig funnits en bättre tid att vara kines än just nu.

Christopher