Ett minne

Jag har blivit utmanad i att skriva något som innehåller meningen ”och då var jag lycklig” och här följer mitt svar (förlåt alla andra utmaningar som jag totalt struntat i).

Ett antal somrar sedan åkte christopher och jag upp till Tärnaby för att spika på Girhammars nya hus (det gamla ruckliga revs och ett nytt, större och finare restes). Det var första sommaren som det spikades på detta hus (är det färdigt nu Gudrun?) och jag ägnade en del tid åt att måla fasaden grå tillsammans med Olofs dåvarande flickvän Linnea. Vi fick f.ö. mycket beröm för vårt hantverk av stans målarmästare om inte Gudrun bara lurades för att få oss att känna oss bra! :)

En dag när killarna skulle spika på något så gjorde linnea och jag istället en utflykt. Tanken var att vi skulle vandra på fjället. Vi blev körda upp, släppta och givna en allmän riktning. Vi gick ett tag, men insåg snart att om vi går längre så hamnar vi någonstans vi inte känner till. Så vi bestämde oss för att gå nerför. Men att bara gå nerför är inte så lätt. När man nått trädgränsen blir växtligheten väldigt tät och det var smått omöjligt att ta sig ner. Fast då hörde vi ljudet av vatten som porlade och tanken kom: ”i vatten växer inga träd och buskar”. Så vi tog oss med stor möda fram till bäcken, ca 1,5m bred, och började vår nedstigning i bäcken. Det var ju brant och stundtals riktigt krångligt, men ack så roligt. Vi klängde i träd, hängde i grenar, hoppade på stenar och tog oss lagom blöta ner till stora vägen. Och så visade det sig att det var 50m kvar längs stora vägen fram till Granbacken. När vi väl kom hem så måste jag erkänna att då var jag lycklig, lycklig för att ha kommit hem efter en lång vandring men framför allt lycklig för ett fantastiskt äventyr jag önskar alla.

johanna