Lördag morgon vaknar vi och är glada för att åka vidare. Vi packar ihop, äter frukost (standard har blivit bröd, smör, yoghurt och frukt. Vårt medtagna knäckebröd är snart slut.), njuter av sanden och gungan vi hittat en sista gång och beger oss vidare. Vi åker till färjeläget och får en nummerlapp. Klockan är nästan halv tio och vi blir tippade att få lämna på färjan kl.13 och så blev nästan fallet. I 3 timmar underhöll vi barnen ståendes i bilkö på vänt. Det var en jättevacker strand där utan stenar (som det f.ö. var fullt av på Lamai beach och som gjorde det mindre lätt att spontanbada), lite synd att slösa den på att vara pir, men någon stans måste ju båtarna ”landa”. Vi badade lite, köpte glass, åt chips, läste och väntade i bilen jättelänge för att vi trodde att det var dags. När vi väl kommit på båten, efter 45min väntande i bilen utan tomgångskörning (!), så ville båten inte gå. Den båten som kom in och tog de stackarna som inte kom med vår båt, gick först. Typiskt. Det är ju inte höjdarkul att vakta barn på en skruttig gammal bilfärja. Dessutom fanns det en liten hundvalp även på denna färja och då blir mina barn som tokiga. Stella vill hålla och kasper vill med, plus att han skall pussa och snuffsa med hunden. Hunden blir ju tillslut rädd av all uppmärksamhet och alla händer.
Vi kom ialla fall iland. Jag ville absolut inte åka hela vägen vidare till krabi med en gång. Jag tyckte att barnen skulle få lite rörelsemöjligheter. Vi åkte in till staden surat thani, en liten stad utan något speciellt, och hittade södra thailands mest prisvärda hotell enligt LP. Vi betalade 590B för ett bra rum med AC och 2 stora sängar och de hade en pool som såg ut som en lagun. Det var fantastiskt att komma tillbaka till hög, västerländsk standard och slippa både myror och sand inomhus, trådlöst Internet i lobbyn och folk i gula tröjor. Gult är en oerhörd poppis färg här på tröjor vad jag sett. Det finns också gula flaggor med vad vi tror är kungens symbol. Jag undrar om det finns ett samband… (Kungen är nästan helig i detta land. Man skall absolut inte skoja om kungen.)
Min förhoppning var att det skulle finnas en gren i staden vi var i, men ack nej. Ingen kyrka finns i södra thailand. Eventuellt kan det finnas någon sammankomst i phuket och det skall jag kolla upp.
Söndag morgon vaknade vi som alltid tidigt. Vi tog ett morgondopp och gav oss iväg. Lotus tvärs över vägen var inte öppet när vi ville handla frukost. När vi tillslut hittat rätta vägen mot Krabi så hade vi ro att leta efter en frukostaffär. Här finns det små affärer med dricka och chips nästan över allt. Chips här kallas för Lays, oavsett vilken sort. Det du jonathan. Frukost blev chips och banan. Ingen höjdare, men kunde nog varit värre.
Vägen till krabi gick kust till kust 16 mil. Det var inget på vägen, endast några enstaka hus. Det var lite renare än genomsnittet. (Jo, jag upplever thailand som ett väldigt smutsigt land och jag som har skräpnoja tycker att det är lite jobbigt. Bara för att man är fattig behöver man väl inte låta skräp ligga kring huset? Man kan ju faktiskt göra det bästa av det man har, men så känns det inte här. Ingen bryr sig.) Men mest var det skog och planteringar av vad jag tror är gummiträd. Och då förstår man det folk pratar om hemma, om öppna landskap och vikten av att köpa svensk mjölk, rapsolja och annat. Det är inte lika vackert att åka när man ser 10m bredvid vägen och sedan är det träd eller buskar. Jag gillar att se långt, att se åkrar och landskap. Så: köp inte tysk mjölk och snåla inte och köp irländsk köttfärs (men svensk rapsolja är ju så illa dyr. Där får ni göra som ni vill. Schysst va!). Vi vill inte ha skog överallt.
Framme i Krabiområdet så valde vi att bege oss till en turistort som heter Ao nang. Härifrån skall vi kunna ta båtar till runt omkring. Vi hittade ett hotell med pool och barnen ville bara stanna här. Jag fick vika mig och stanna kvar. Det känns så dumt att bada i pool när urläcker strand finns längre bort. Här är det höga trädbevuxna kalkstensberg som stupar. Omgivningarna är väldigt vackra.
Något annat påtagligt är att det är väldigt lite ägarlösa hundar här. På Ko samui kryllade det av dem, i Hua hin fanns det en del. Jag tycker att det är lite läskigt med djur utan ägare. Man vet aldrig vad de har för sjukdomar på sig. Men tyvärr matas de av turister och på ko samui förhindrade djurvänner att de skulle dödas. Nu kastreras alla honor man får tag i istället. Så är man sjuksyrra kan man få boende och betalt för att vara här i 3 månader och bekämpa hundarnas fortlevande. Joel, något för er?
Åsikt om Ko samui: överskattat och turistigt. Det kändes som ett ställe som inte hade något innan turisterna invaderade, dvs inga riktiga folk. Och allt kretsar kring att lura turister på pengar. Man kan tex inte åka taxi på ön. Chaffisarna vägrar att köra för normala priser, utan lägger på en massa procent. Visst finns det vackra stränder, men de kommer med en bismak. Så nej, inte ett ställe man behöver besöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar